En ny start

Jag hade alltid varit en blyg, tyst tjej som aldrig sa någonting. Vågade aldrig prata med nya personer eller testa på nya saker.

I skolan så hade jag inga vänner. Det var ingen som pratade med mig på morgonen, ingen som frågade vad jag hade gjort i helgen eller som frågade om vi skulle dra ner på stan och göra något. Jag var ensam och ledsen. Det gjorde att jag blev mer och mer deprimerad, varje natt grät jag mig till sömns.

Men så började det en ny kille i klassen, William hette han. Redan första gången jag såg honom visste jag att han var annorlunda. Det var inte bara hur han såg ut, hans stil var avslappnad och han såg ut att nyss ha kommit från stranden, till skillnad från killarna i klassen som bara hade märkeskläder. Det var hans sätt att prata, sättet han stod på och sättet han kollade på mig. Som om jag fanns, som om att det bara var jag som existerade. Han sa att han hade bott i Australien i tre år, men att han var född i Sverige. Hans mamma saknade Sverige och bestämde sig för att flytta tillbaka tillsammans med resten av familjen, och nu var han här i Göteborg. Det förklarade hans klädstil, han hade säkert varit en surfarkille i Australien.

Självklart var det inte bara jag som förälskade mig i den nya killen. Det var jag och nästan alla tjejerna i klassen. Han var ju ny, spännande och helt olik alla andra killar i klassen, mer mogen på något sätt. Jag förstod att han aldrig skulle gilla mig, han skulle säkert ignorera mig som alla andra.

”Du får sitta bredvid Sara”, sa han och pekade på bänken bredvid mig. Alla vände sig om mot mig, och det kändes som att det var första gången de såg mig. De tänkte säkert ”vem är Sara?”.

”Hej jag heter William”, sa han och log. Han hade isblåa ögon och gyllenblont hår. T-shirten han hade på sig var blå med en surfbräda på och till det hade han vita shorts.

”Hej”, sa jag väldigt tyst. Vi pratade inte mer den lektionen, jag försökte istället koncentrera mig på talen i boken så att han inte skulle se hur röd jag var.

Jag log när jag kom hem. Det kändes konstigt att le, ovant. Men jag gillade känslan. Mina föräldrar märkte inte ens skillnaden, de var alldeles för upptagna med sina arbeten de höll på med hemma. Mina föräldrar ägde en klädaffär för gamla tanter, och det var typ hela deras liv. De ägnande ofta inte så mycket uppmärksamhet åt mig, eftersom jag var mellanbarnet och den som var tyst hela tiden. Och denna dagen var det inte annorlunda. De märkte inte ens att jag log. Jag som aldrig brukade le. Jag svalde klumpen i halsen som jag gjorde varje kväll. Tänk att glädjen kunde försvinna så snabbt. Jag försökte gripa tag om den igen, men den var borta.

”Hur har du haft det i skolan idag?” frågade min mamma min lillasyster Malin, som är 8 år. Malin rabblade upp allting hon hade gjort och jag väntade på att hon skulle fråga mig. Men det gjorde hon inte. Efter alla gånger jag svarat ”vet inte”, hade hon tydligen tröttnat. Är det meningen att föräldrarna ska tröttna på sina barn? Det hade i alla fall mina gjort. Jag hade 3 syskon, en storebror som var 17 år, Malin och en lillebror som var 5 år. Själv var jag 15.

Jag grät mig till sömns även den natten.

Nästa dag i skolan, kändes William som en dröm. Han var inte där första timmen och inte heller andra. Men tredje timmen kom han, när vi hade svenska. Jag ville fråga vart han hade varit någonstans, men vågade inte.

”Hej Sara”, sa han och satte sig bredvid mig. Hela jag smälte, och jag blev alldeles röd i ansiktet. Han kunde mitt namn och hade sagt hej till mig.

”Hej William”, sa jag och försökte på mig ett leende. Jag lät mitt bruna långa hår dölja ansiktet, som jag alltid brukade göra för att försöka att inte synas.

”Varför gör du sådär hela tiden?” frågade han. ”Du som har ett så fint ansikte”. Jag kollade på honom, under håret jag hade täckt framför mig som en ridå. Var detta också ett skämt, som när Axel hade sagt att jag hade fint hår och sedan hällt lim i det? Men han såg ut att mena allvar, och det fanns inga av hans kompisar i närheten som skrattade åt mig.

”Tack”, var det enda jag kunde få fram.

Det var den andra samtalet jag hade med William.

På lunchen sedan satte jag mig vid mitt vanliga bord i hörnet, bort från alla människor. Då hände det otroliga. William satte sig bredvid mig. Bredvid lilla mig! Alla stirrade på oss, och undrade vad det var som var så speciellt med mig. Särskilt eftersom den populäraste tjejen i klassen, Julia, hade ropat på William och bett honom att sitta bredvid henne. Jag skojar inte när jag sa att alla stirrade på oss. För det var verkligen alla. Men han verkade inte bry sig utan frågade bara ”är det ledigt här?”

”Ja”, sa jag tyst.

”Varför sitter du här själv” frågade han sedan och tog en stor tugga av den äckliga blodpuddingen de serverade.

”För att ingen vill sitta vid mig”, sa jag uppriktigt.

”Det tror jag inte på”. Han kollade på mig, som om att han försökte hitta felen de andra såg som självklara. Som jag såg som självklara! Mina fulla, tunna läppar, mitt raka tråkiga hår, mina ögon som  var en blandning av gröna och gråa och mina öron som såg ut som trollöron. Men han verkade tydligen inte se det. Han kanske var blind, eller i alla fall halvt blind.

”Vad gjorde du i morse då?” tog jag mig till mod att säga.

”Vi skulle packa upp lite grejer bara, som tog lite längre tid än vad vi trodde”, sa han. ”Saknade du mig?” la han till och blinkade på ett öga. Syntes det så tydligt? Ännu en gång lät jag håret falla över ansiktet, han skulle säkert säga snart att allt var bara ett stort skämt för att få mig förödmjukad.

”Nu gjorde du så igen, varför gör du så hela tiden?”

”Vaddå?” frågade jag.

”Gömmer ditt ansikte bakom håret”.

”Det är ändå ingen som märker nån skillnad om jag har det framför ögonen”, sa jag.

”Jag märker det”, sa han och tittade på mig. Jag kände mig sedd för första gången på flera år. Han såg mig, pratade med mig och verkade faktiskt nyfiken på mig.

”Dessutom så verkar alla andra på denna skolan dumma i huvudet”, sa han och ryckte på axlarna.

”Till och med Julia?” frågade jag. För alla killar verkade gilla henne. Med hennes platinablonda, långa hår och hennes solbränna, som var fejk, var hon nog drömtjejen för killarna.

”Ja, för hon verkar ju inte blåst”, sa han och skrattade. Som sagt var, William var annorlunda.

Vi fortsatte att umgås, till och med efter skolan. Så en dag skulle han komma hem till mig. Jag var nervös inför två saker. Det första, mitt hem som säkert inte alls var lika snyggt som hans eftersom hans familj var rik. Och för det andra, var vi mer än vänner?

Mina föräldrar var hemma, men som vanligt la de inte märke till mig. De hälsade väldigt snabbt på William, och återgick sedan till Malins berättelse om hennes dag. William kollade förvånat på mig, men jag fattade inte varför.

Vi gick in i mitt rum som var lila, med en stor säng mitt i rummet. Det hängde några enstaka tavlor runt om i rummet, och i ett hörn stod min byrå. Väldigt tråkigt rum, enligt mig.

”Vilket fint rum. Mycket finare än allt det andra i huset”, sa han.

”Vad menar du?” frågade jag oförstående.

”Det är mer värme i detta rum”, sa han. Jag förstod fortfarande inte vad han menade, men orkade inte fråga igen.

”Så, varför ignorerar dina föräldrar dig?” frågade William.

”Det gör de väl inte”, mumlade jag.

”Jo det gör de. De verkar inte bry sig om din dag”

”Men det är bara för att jag aldrig har något intressant att berätta”

”Alla har något intressant att berätta”, sa han. Ännu en udda grej som han sa, men han hade delvis rätt. Jag hade faktiskt något intressant att berätta.

I skolan hade folk numera vant sig vid att vi umgås. Den första veckan hade Julia spritt rykten om mig över hela skolan för att få han att sluta umgås med mig, men eftersom det inte funkade hade hon istället bara försökt att flirta med honom så mycket det gick. Men jag visste numera att William gillade mig mer. Och den tanken hade stärkt mitt självförtroende. Vi var bara vänner, jag och William. Självklart ville jag att vi skulle vara mer än det, men jag var också nöjd med hur det var. Jag hade en vän, något som jag saknat så länge.

”Vill du komma hem till mig idag?” frågade han på lunchen en dag.

”Ja, det skulle vara roligt”, sa jag och log.

Vi tog bussen dit, och som jag anat så var hans hus… stort. Och då menar jag inte stort, utan jättestort. Hans hus var ungefär fyra våningar stort, med en stor pool utanför och världens största gräsmatta. Jag vågade knappt gå in.

”Min pappa är advokat, och mamma psykolog”, sa han för att förklara det stora huset. Jag kunde inte göra annat än att nicka.

Vi gick in och det var ännu finare där inne. Allting var i ljusa färger, och det var stora glasfönster överallt. Dessutom var allting toppmodernt. Stor platt-tv, världens snyggaste kök och hans rum går inte att förklara. Det var lika stort som mitt vardagsrum, med utsikt över havet. Allting var i blått, och på väggarna var det målat vågor. Det stod ett stort akvarium som täckte ungefär en vägg med tusentals olika fiskar. Han hade ungefär 100 olika surfbrädor, och jag undrade vad han hade alla de till. Så fort vi kom in i hans rum kom hans föräldrar och frågade hur hans dag hade varit och om vi ville ha läsk eller något. Det var så ovant att se föräldrar som brydde sig, som ville verkligen veta hur han hade haft det. Hans mamma hade blont, uppsatt hår och hade på sig en ljusblå klänning med ett pärlhalsband till. Hans pappa hade kostym, antagligen hade han nyss kommit hem från jobbet.

”Dina föräldrar bryr sig verkligen”, sa jag.

”Det borde alla föräldrar göra”, sa han. Jag kunde inte hejda tårarna som droppade ner mot golvet.

William kollade på mig och kramade sedan om mig. Hans famn var varm och jag ville aldrig gå därifrån.

Jag var aldrig mer ensam efter den dagen William kom till skolan. Jag hade någon som brydde om mig, och som fick mig att våga vara mig själv. Aldrig mer grät jag mig till sömns.

Efter några veckor utvecklades vår vänskap till kärlek. Helt okej för mig, tyckte jag som hade nästan blivit kär i honom första gången jag såg honom.

Jag var inte trasig längre. Den lilla biten som hade fattats så länge var nu tillbaka.

Jag var hel.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (7 röster)
En ny start, 3.7 out of 5 based on 7 ratings

10 kommentarer

  1. Madde Skriver:

    En jättebra novell som man förstår vad den handlar om. Bra skrivit också för att vara i din ålder. Jag bara älskar just denna novellen, skulle jättegärna kunna läsa den flera gånger om. Om du har skrivit någon mer skulle jag gärna vilja läsa dom!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Mathilda Skriver:

    Jättebra skriven, jag kan verkligen sätta mig in i situationen.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Martina Skriver:

    Hej!

    Känner igen mig från en tid i skolan, är äldre nu… Tycker om novellen! Blir ”ledsen på ett varmt sätt”:) då jag läser den och så glad inuti. :-) tack!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Robin Skriver:

    Otroligt bra! Önska jag kunde skriva så här bra! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)
  5. Jag Skriver:

    Bra novell, man lever sig in i berättelsen. Tänkt bara på att inte blanda imperfekt och presens. Te.x:

    Dessutom VAR allting toppmodernt
    och hans rum GÅR inte att förklara

    Eftersom du skriver större delen av novellen i imperfekt, så borde du ha skrivit

    och hans rum GICK inte att förklara

    Men som jag skrev, en fin liten novell! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  6. bella Skriver:

    Toppen!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  7. Mia Skriver:

    Jättefin berättelse! Jag tror många kan känna igen sig i den och kanske finna tröst? Jag tyckte speciellt om det där med att ALLA har något att berätta om sin dag. Hur gammal är författaren?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  8. Sandra Skriver:

    Jättebra =)
    man förstår lätt vad som händer o kommer in i hennes känslor. även fast att det inte e så detaljerat skrivet så blir den asbra (Y)
    Gillas

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  9. may Skriver:

    jättefin novell om ensamhet och hur det känns att bli sedd och omtyckt för den man är :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  10. suzy Skriver:

    jag bara älskar den här novellen, jag har läst den mer än 4 gånger, den så bra och jag fattade precis allt,

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.