Vem är du?

Hon vaknade i regnet.
Omedveten om vart hon hade tagit sig själv.
Hon låg i fuktigt gräs, kände det blöta gräset under fingertopparna.Det regnade i ansiktet på henne.
Hon förstod inte. Nyss låg hon i sin säng, i sitt mörka rum. Med magverk och nästan en rädsla för de skuggor som framtonade i mörkret. Men hon hade bara slutit ögonen för en stund och plötsligt befann hon sig här…
Hon satte sig upp och såg sig omkring. Överallt, plana ytor. Hon kände blandade känslor inom sig.
Platsen var sval, enkel och inbjudande men samtidigt skrämmande för dess tystnad.
Hon reste sig upp och började försiktigt utforska området. Gräsmattan sträckte sig i en oändlighet, så det fanns inget syfte med att vandra runt.
Regnet föll konstant. Det var inte kallt, utan snarare varmt.
Efter en lång tid förstod hon vad hon måste göra. Måste skapa, för att det ska finnas.
Precis som med jordklotet, som snurrar i universums oändlighet, måste skapas och utvecklas. Det skapas ting, och därmed skapas andra ting som skapar andra ting…
Kedjereaktion, eller dominoeffekt, eller vad man nu vill kalla det…
Hon måste skapa för att det ska finnas.
Hon tänkte en stund…
Visste inte varför, men hon började tänka på dagens händelser. Som egentligen bara varit en alldeles vanlig dag. Hon såg sig själv i sitt huvud, hörde sig själv… göra alla de där sakerna.
Hon ville inte tänka på det mer, och slog bort tankarna. Men istället uppstod tankarna rakt framför ögonen på henne, i fast form. Det skrämde henne.
Hon såg sej själv, hon såg personerna i hennes omgivning. Hennes så kallade kompisar fanns nära, för nära. Hon hörde sig själv prata, med en annan röst. Hon såg hur hon rent av förolämpade varenda en, på ett graciöst sätt och med vassa ögon som borrade igenom de andras som knivar.
En del skrämde hon livet ur, en del var tillräckligt värdiga, när de visat upp sig och fått sia ”15 minutes of fame”.
Det var som om hon delade ut gratis biljetter till en fasansfull föreställning, hennes föreställning.
Men det var först nu som hon såg det, såg sig själv för hur hon var. Nu när det fanns framför ögonen på henne.
Hon hatade tjejen som stod där, med påklistrat leende, tjejen som var hon själv. Fast samtidigt inte…
Hon sprang fram till scenen och började brutalt slå henne i ansiktet med hårt knutna nävar. Hon slog så frustrerat och argt att hon inte lade märke till att hon slog i tomma luften.
När hon insåg det, blev hon så sorgsen över att tjejen var omöjlig att slå sönder, att hon gick ner på knä och slog sina nävar i det blöta gräset.
Hon rev upp gräs allt vad hon kunde, och kastade omkring sig. Hon skrek och hon pressade sitt ansikte ner i marken.
Hon slog sig ut ur det hon skapat, och tog sig till en annan plats.

Hon befann sig inne i ett rum, men trots det regnade det fortfarande… från taket. Rummet var tomt och mörkt.
Hon undrade ifall det var hennes eget rum, var hon tillbaka?
Nej, det var hon inte…
Hennes ögon vidgades vid åsynen av en liten varelse som var ihopkurad i ett av hörnen. Det gick inte att urskilja vad det var för något i mörkret men hon kände sig plötsligt illamående och obekväm.
I mörkret kunde hon urskilja en hand som sträcktes ut, varelsens hand…
Hon tog några steg närmare, medans rädslan kröp under skinnet. Hon stod slutligen inom räckhåll för handen, som fortfarande var utsträckt, men tog den inte.
- Vem är du? Frågade hon slutligen. Handen sänktes och förenades åter med mörkret, som var själva varelsen.
- Vem är du? Sa varelsen och det blev som ett eko.
Hon ryggade tillbaka och hennes hud knottrade sig. Varelsen hade hennes egen röst, hade lånat till sig den. Hon backade några steg bort från de. Sedan tänkte hon på frågan hon själv hade ställt, och hur den hade återspeglats.
- Vad gör du här? Viskade hon till varelsen och iakttog konturerna av den i mörkret.
- Vad gör du här? Sa varelsen tillbaka.
Hon blev så arg att glömde bort all sin rädsla totalt. Hon hatade när andra härmade henne. Hon kastade sig över varelsen, grep tag i vad som uppenbarligen var dess axlar och ryckte upp den från golvet så att den stod upp framför henne.
Då skrek hon till.
För framför henne, stod hon själv. En identisk kopia. Fast skörare, slitnare… fulare.
Hon backade bort med snabba steg, så långt hon kunde tills hon stod med tyggen mot väggen. Hon tittade förskräckt på vålnaden som stod vid andra sidan rummet och såg ut precis som henne själv.
- Vad vill du? Skrek hon plötsligt till vålnaden.
Den sa ingenting och hon brast i gråt. Hon tittade bort från den och in i väggen istället, ville inte se. Hon sträckte ut sin hand på den kalla väggen, trygga vägg…
- Vad vill du? Sa vålnaden slutligen utfrågande med hennes röst.
- Jag vill härifrån. Sa hon gråtandes in i väggen.
- Jag vill härifrån… med. Sa vålnaden.
- Sluta! Skrek hon till den och gav den en rasande blick. Den såg ut att sjuka ihop en aning på stället.
- Sluta. Viskade den. Sedan sjönk huvudet ner en aning och den stirrade ner i golvet.
När hon såg på den nu, såg den inte alls hotande eller skrämmande ut. Den såg ut som en trasa, eller en fängelsefånge. Det var nästan så hon tyckte synd om den.
Hon gick fram till den, och den rörde sig inte. Den var sårbar och ynklig för stunden, nu när den var tyst och inte såg på henne…
Men den hånade henne ändå på något sätt, förolämpade henne! Den stod där och spelade oskyldig, men det var nästan så man kunde skymta ett par smilgropar i kinderna på den! Hon ville slå in skallen på den! Hon ville slita den i stycken och säga hur obetydlig och ynklig och ful den var!
Hon greppade tag i dess tröja, knöt sin näve hårt och höljde den över varelsen. Men då tittade varelsen upp på henne och ögonen såg plågande på henne.
Hon sänkte näven och släppte greppet. Det gick inte, det var omöjligt att slå på den lilla bräckliga… saken.
Istället knuffade hon in den i väggen och sprang mot dörren. Men det fanns ingen dörr, hon hade tyckt att hon såg konturer från en dörr i mörkret. Men det fanns ingen dörr. Hon rörde väggarna runt om i rummet, men kände ingen dörr någonstans. Hennes andetag blev häftigare.
Varelsen, i form av henne själv, satt på golvet och grät. Men hon ignorerade den och tittade frustrerat omkring sig istället, trots att hon knappt såg någonting i mörkret.
”Släpp ut mig!” Tänkte hon. Och i samma stund uppenbarade sig en dörr i väggen.
Hon andades lättat ut och gick mot den. Hon öppnade den. På andra sidan fanns ingenting, men det var i alla fall inte detta rummet…
Hon gav varelsen, som hade krupit tillbaka till hörnet, en sista blick. Den såg trasig ut och den grät tyst.
Hon tyckte egentligen synd om den, men samtidigt hatade hon synen av sig själv, gråtandes. Hon väde bort huvudet och skulle just gå när varelsen snyftade till.
- Kanske… nästa gång. Sa den. Första gången den sa något eget…
Hon stannade upp bara en kort stund och det sved sedan i henne när hon lämnade rummet och varelsen. Hon stängde dörren om rummet, ville låsa, men det fanns ingen nyckel.

Hon vaknade sedan, i sitt vanliga rum och det vardagsljus. Dagsljuset lyste in genom fönstret och överröstade hennes mörker.
”Konstig dröm…” Tänkte hon innan hon reste sig och steg upp för att förbereda sig på en ny vardag.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. jarran Skriver:

    Bra! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.