Överlevare

Jag vaknar av att huset knakar, fönsterrutorna skallrar och vinden viner, utanför fönstret öser hagelblandat regn ner, som runda, perfekta snöbollar, som krympt och frusit till is. Himlen mörknar mer och mer, som om någon lägger en svart filt över den, och det känns som om molnen kommer närmare och närmare för varje sekund. En av tavlorna på min vägg, som föreställer en grön äng med en massa blommor, och en bondgård i bakgrunden, ramlar rakt ner på golvet, ett kras hörs när glaset på tavlan krossas, och sprids ut över mitt rödbruna trägolv.

När min spegel med gröna kanter, och ljusgröna, målade blommor slår i golvet, precis bredvid tavlan, slits dörren plötsligt upp, och rusande in kommer min mamma. Hennes röda, långa hår, som liknar en eld i det svarta ljuset, är helt tillrufsat, och hon är röd om kinderna, som om hon har varit ute länge en kall vinterdag, och det syns att hon har gråtit, spår av tårar finns kvar på kinderna. Rädslan lyser i hennes mörkgrå ögon.

”Kom!” nästan skriker hon med en röst som är hes av gråt. ”Stormen är påväg, vi måste ta oss till skyddsstugan, vårt hus är inte starkt nog!”

Jag sparkar av mig täcket, reser mig upp, struntar i att byta om till något annat, istället för mina gråa mysbyxor och min röda, slitna t-shirt, med en brun älg på framsidan. Jag skyndar mig ut genom dörren, tätt efter mamma. Nere i hallen står redan min syster Andrea, och snart står mamma och jag där också, min pappa är utomhus och fixar bilen, förklarar mamma, och vi skyndar oss ut med snabba steg. Vi hoppar in i bilen, den slitna gamla blåa Volvon, som pappa köpte för sju år sedan, pappa sitter redan där, han rivstartar, och börjar köra mot skyddsstugan. Han och mamma sitter fram, och jag och Andrea sitter där bak.

Den annars korta vägen till skyddsstugan, som nu känns som flera mil lång, är krokig och hal av regnet, och vi är nära att köra ner i diket mer än en gång.

När vi börjar skymta stugan, suckar alla i bilen av lättnat, äntligen säkerhet.

Men när alla tror att vi snart är säkra, börjar ett stort träd falla, rakt mot bilen. Trädet är minst tio meter högt, och säkert en meter brett.

Det enda jag kan göra med trädet är att stirra skräckslaget på det, och det gör resten av familjen också. Trädet kommer närmare och närmare, pappa börjar backa, och då brakar trädet genom bilens blåa tak. Trädet har fallit rakt på framsätet, precis innan trädet föll hörde jag flera skrik, jag skrek antagligen också, nu är det helt plötsligt tyst. Jag ser pappa i framsätet, hans huvud är nertryckt mot sätet, och det ser ut som om nacken har gått av. Hans blåa ögon är tomma, och ansiktet håller på att vitna, nerför kinden rinner en renil av rött, klart blod. Mamma ser jag inte så mycket av, förutom en hand, med klarrött nackellack, som sticker fram under trädet. Andrea och jag har inte blivit skadade alls, förutom lite rivsår av de smala kvistarna som sticker ut på trädet.

Det är som om hela jag är tom. Jag sitter helt stilla, det är som om varenda muskel i min kropp har lagt av, gett upp hoppet om räddning och säkerhet.

Jag väcks upp av Andreas hejdlösa snyftningar, och hör hur hon mumlar något. Jag kryper bort till henne, och hör att hon säger, jag vet inte om det är till mig, eller om hon bara svamlar:

”Han visst att trädet skulle falla på dem, det var därför han backade, inte körde framåt. Faan, jävla idiot” Andreas röst låter precis så tom som jag kände mig förut. Jag lägger armarna om henne, och hon snyftar tyst mot min axel.

”Vi måste bort härifrån, fler träd kan falla” säger jag, och hon följer efter mig ut genom dörren. Tillsammans springer vi bort mot skyddsstugan.

När vi sitter därinne, med varsin kopp te handen, börjar tårar plötsligt rinna nerför kinderna på mig. Både jag och Andrea har fått ett sår i hjärtat, som aldrig kommer att läka helt, ärr kommer alltid att finnas kvar.

Men vi lever i alla fall.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.