En namngiven novell

David Booth var en uppskattad medborgare i Los Angeles. Han arbetade som busschafför och hade gjort det i snart tre år. Han var tjugosexår gammal och hade en dotter, Sarah, som var sex år.
För lite mer än tre år år sedan dog Sarahs mamma. Hon blev brutalt våldtagen och mördad när hon var på väg hem från jobbet en vinterkväll.
Det tog David hårt. Han började komma försent till arbetet, och tillslut fick han sparken. Han började droga, hamna i fel umgänge och göra saker som inte var lagligt.
Sarah hamnade tillslut hos Davids föräldrar. Och när David insåg vad han höll på med, att han nästan höll på att förlora sin dotter, började han om sitt liv.
Han gick hos en psykolog i över ett år, började arbeta som busschafför och han fick bo med sina föräldrar tills han hittade ett eget ställe för honom och Sarah.
Den tionde maj år 2006 var det varmt. Redan över trettio grader och många gick nästan halvnakna.
David var känd som en bra arbetande man. Han tog sitt jobb seriöst, vilket många andra busschafförer inte gjorde.
Han såg snart en man han kände igen alltför väl. Det var Simon Smith. Han tog alltid den bussen David körde.
- David! började han och sedan skakade dem hand. Hur är det? Det går uppåt hoppas jag.
Simon satte sig ner och log.
- Jodå! Jag mår väldigt bra. Sarah började ju förra veckan på dagis. Hon trivs där mycket. Hon har fått många nya vänner, sa David och log. Hur är det med din familj? Hörde att du blivit farsa igen! Grattis!
- Tack! En liten flicka. Hon är så himla söt, sa han och visade upp ett kort. Vi borde äta middag någon helg.
- Det måste vi göra, sa David och skrattade. Min mamma bjuder mig på mat i helgen. Ni borde också komma.
- Det skulle vi göra, men vi är redan bortbjudna, sa han. Men vi kan snacka mer imorgon för jag ska av nu. Ha det så bra David, så hörs vi.
De tog farväl och David stängde sedan dörrarna och åkte iväg.

I dem djupa skogarna en bit utanför Los Angeles lever en varghona med sina fyra valpar. Hon jagar föda och ger dem den kärlek som de behöver.
Hon tar ensam hand om sina ungar. Pappan har fullt upp med sin flock.
Men just denna dag var jägarna på väg ut i skogen för att jaga den mest blodtörstiga varg, ledaren i sin flock. Allt han kunde göra var att skydda sin flock och sin familj.
Ett skott ekade över bergen, sedan ett till, och sedan ännu en…
Varghonan hade varit ute och jagat när hon hörde skotten. Allt hon kunde tänka på var sina ungar och flocken. Hon skyndade sig till varglyan. Hennes ungar var inte där. Hon nosade efter dem. Lukten ledde till en ek, där löven var gröna. Lukten försvann upp mot skyn…och där såg hon hennes ungar…hängande och döda. Hennes flock och familj var borta, för alltid.
Hon hörde plötsligt ett skott som träffade eken. Hon försvann därifrån. Hundar var efter henne, skällande och argsinta.
- Låt henne inte komma undan, skrek en av jägarna.
Hon försvann djupare in i skogen, simmade över de forsande floderna, inte en tanke på hur hon drogs med vattnet och sedan kom vattenfallet!
- Hon överlever inte det där, sa en av jägarna. Vi har redan farsan till ungarna, och tre andra vuxna vargar. Det räcker för uppstoppning och våra pengar!

När solen var som varmast över staden var det fullt på bussen. David förstod att alla skulle av på samma ställe. Vid stranden!
David hörde hur alla klagade över värmen inne i bussen. Och hur dem föreslog saker som AC och annat.
David kunde bara hålla med dem. Det var dålig luft inne i bussen!
När alla klev av vid stranden, körde David senare vidare till slutstationen där de få människor som var kvar gick av, trötta och varma.
David hade slutat för dagen. Han böt om till sina jeans och lät sin överdel svalkas av när han kom ut i friska luften.
Han satte sig i bilen med en suck, tog en klunk vatten, startade bilen och körde mot stan.

Varghonan vaknade snart upp ur den förfärliga ”koman”. Hon låg på torra land. Det måste ha vart vågorna som spolade in henne.
Hon satte sig upp och ”grät” över smärtan från ena framtassen.
Hon började slicka rent sina sår. Hon gnällde och saknade sina ungar och sin flock. Hon var hungrig. Hon måste ha mat. Hon reser sig och hoppar i väg in genom skogen.

David satte på radion.
På nyheterna sa dem att det skulle bli varmare i helgen. Han drog ner vindrutorna. Han satte in en skiva och musiken började dunka högt.
Men snart såg han, vid vägkanten, en varg ligga alldeles utmattad, nästan halvdöd.
Han körde in mot kanten och klev ut ur bilen.
Varghonan lyfte huvudet när David närmade sig. Hon morrade lite svagt.
- Det är okej! Jag är här för att hjälpa dig.
David var inte alls rädd. Han såg hur svag hon var. Hon kunde inte röra på sig.
Han kupade sina händer så hon fick dricka färskt kallt vatten. Han klappade henne sedan över ryggen, för att få henne att inse att David bara ville hjälpa henne.
Varghonan lät honom lyfta henne, in i bilen och snart körde han i väg i 110 på en 70 väg.
- Håll ut min vän. Jag ska hjälpa dig till en veterinär.
När David anlände till veterinär-kliniken kom två män ut.
- Jag vill att ni hjälper henne, sa David och öppnade bildörren.
Männen såg chockade på honom.
- Det är en varg! sa ena mannen.
- Och? Det är ett djur som också har ett liv. Ni behöver inte bära henne om ni inte vågar, bara ni visar mig in till rummet.
David lyfte henne in till ett rum där en av männen kollade hennes puls. Hon hade vätskebrist och ett ben i hennes tass var av.
David satt och väntade på svar från läkaren. Han ville veta om hon skulle klara sig, eller inte. Han väntade mer än en timme och när läkaren kom ut från rummet log han mot David.
- Gratulerar! Du har en frisk varg att ta hand om! Behöver ni hjälp?
- Det går säkert bra. Jag är känd för att ha tagit hand om vilda djur förut, sa David och gick in i rummet. Dessutom vet hon om att jag har räddat henne!
- Hej vännen! Hur mår du?
Hon lyfte på huvudet och såg på honom. Hon var alldeles för trött för att morra. Dessutom gillade hon den människan.
David hukade sig ner och gav henne en vänskaplig klapp på magen.
- Du kommer bli bättre, sa han och reste sig igen. Jag kommer att lämna dig nu. Två män kommer köra dig tillbaka till ditt hem.
När David vände sig om, reste sig hon upp och försökte hoppa efter.
- Jag tror att hon vill följa med dig, sa läkaren och log. Låt henne bo hos dig ett tag, tills hon frisknar till.
David hukade sig ner igen och började klia henne bakom öronen.
- Vill du det då?
Varghonan gav David en puss över ansiktet.
Läkaren såg chockande ut när David reste sig igen.
- Hon förstår dig! Hur går det till?
- Jag är känd för att kunna veta djurens tänkande, sa David och log.
Han gick mot bilen och hon kom hoppande efter.

En månad senare kunde hon gå och springa. Hon gillade sin nya familj. Hon gjorde exakt som sin ledare sa. Hon gjorde allt för att få stanna hos honom, och David hade redan bestämt sig för att behålla henne.
Sarah hade redan bestämt att hon skulle få heta Maya. Och så blev det.
Det var en helt vanlig dag för David. Han satt som vanligt och körde i värmen. Och som vanligt klev Simon Smith på och de hälsade på varandra.
- Hur mår Maya? frågade Simon.
- Hon mår utmärkt. Lite ledsen när jag gick i morse bara.
- Det kan man ju förstå. Du räddade livet på henne och sedan försvinner du varje dag. Hon vill ju veta vad du gör! Synd att du inte kan ta med henne till arbetet!
David skrattade.
- Ja! Det skulle se ut det! Ha en livs levande varg på bussen!
- Ärligt talat David! Innan du blev busschafför sa du till dina ”vänner” inne i finkan att du ville bli snut. Vill du det fortfarande?
- Jag tror inte jag kan bli det efter mina besök i fängelset! sa han och log lite generande.
- Alla kan bli snutar om dem verkligen vill. Maya kan ju bli din partner.
- Är du seriös, eller?
- Jag är väldigt seriös! Jag såg en ansökningslapp på polishögskolan. Jag kan hämta den till dig!
- Jag vet inte om jag vill sätta Maya’s liv i fara, sa han och öppnade dörrarna för några som skulle av.
- Kom igen David! Hon vill vara med dig. Hon vill säkert vara där om något händer dig också. Du kan ju i alla fall prova på?
- Jag ska tänka på det!
Nästa dag hade David anmält sig till polishögskolan.

David pluggade nästan varje dag. Maya låg vid hans sida. Hon tänkte då och då på hennes ungar. Hon var ledsen. Hon skulle inte få sina ungar tillbaka!
Hon skulle bevaka sin ledare varje dag nu när han var hemma och pluggade.
Snart började han ta med Maya till polisstationen. Där fick hon lära sig grunderna för att bli polishund. Och när hon väl fick ”leka” med sin ledare tyckte hon om sitt arbete. Hon lyssnade på David’s order. Han gav henne beröm varje gång hon gjorde rätt eller något bra.

Den sextonde december år 2006 tog David studenten från polishögskolan tillsammans med Maya. Hans första dag som polis började en vecka senare.
Maya gillade att arbeta med David. För då fick dem vara tillsammans varje dag.
David’s första uppdrag påträffade på kvällen då han var ute och körde. Bilen framför honom stannade inte vid stopp-skylten.
- 1622, sa han i radion. Vi har en röd mustang som inte stannade vid stoppskylten vid Roed. Jag stannar honom för att se vad han har i kikaren.
- Uppfattat!
David klev ut ur bilen och gick fram till fönstret. Han mötte förarens blick.
- God kväll, sa David.
- God kväll konstapeln!
- Vart är du påväg?
- Till min moster! Hon bor bara här nedanför vägen!
- Okej! Varför stannade du inte vid stoppskylten där borta?
- Vilken stoppskylt? frågade föraren undrande. Jag såg den inte.
- Den är inte direkt gömd! Den är upplyst och man ser den väldigt bra för bilförare som åker på kvällen, sa David. Vad heter du?
- Thomas!
Han såg förarens röda ögon och hans trötthet. Ögonen var i kors, och det kunde bara betyda att han tog droger.
- Thomas! Jag ska göra såhär! För din egen skull och för min säkerhet sätter jag på dig handklovar. Du är inte arresterad. Har du förstått?
- Ja, konstapeln!
- Bra! Har du några droger eller sånt på dig?
- Nej! Jag drogar inte!
- Och där kom den första lögnen! Jag ser på dig att du har drogat den närmaste timmen. Och du luktar crack.
Thomas blev svarslös.
- Luta dig mot bilhuven, sa David. Har du något vasst på dig, kniv eller annat?
Thomas skakade på huvudet.
David började rota i hans fickor. Tog fram plånboken, lade den på huven och hans andra saker som han hade på sig.
- Sätt dig på marken, sa David och hjälpte honom ner. Jag frågar igen, har du några vapen eller droger i bilen?
- Nej, konstapeln!
David gick till bilen, öppnade dörren och släppte ut Maya.
- Sök, gumman! sa David och Maya hoppade in i förarens bil och bet loss förarsätet och där fanns det gömda droger.
Förstärkning kom då till platsen!
- Får han plats i eran bil? frågade David sina vänner.
- Självklart, sa Chris och lyfte upp Thomas och satte honom i polisbilen.
David läste upp hans rättigheter och Chris körde i väg med honom.
Kim och Caroline var kvar.
- Om det inte vore för Maya, så hade vi inte hittat cracket, sa Caroline och log. Du ska vara nöjd!
- Jag är jävligt nöjd! Hon är den bästa partner man kan önska sig. Nu ska man till polisstationen och skriva en rapport. Det är väl bara sånt man måste göra!

Maya låg en ledig kväll framför brasan. David satt vid datorn, som han brukade göra vid den tiden.
Han hörde snart hur Maya började gny och gnälla. Hon drömde om sina ungar!
David gick fram till henne, smekte henne bakom öronen och såg henne då vakna upp.
- Där är min flicka! Jag hörde dig gråta gumman. Är allt som det ska?
Maya suckade djupt. Lade huvudet på David’s knä och gäspade sedan.
- Jag har alltid undrat gumman! När jag såg dig första gången var du skadad. Har du en familj som du vill gå till?
Hon sneglade upp på David.
- Vargar lever i flock, så vart är dom någonstans?
Maya suckade djupt…
- Nej! Jägare! sa David. Och du kom undan dem?
Maya gnällde. Hon var verkligen ledsen den kvällen. Hon saknade sina ungar så, och vad hon än gjorde skulle hon inte få tillbaka dem.
- Jag önskar jag kunde hitta jägarna som gjorde så mot din familj. Men jag är här för dig och det kommer jag alltid att vara. Du och Sarah är det bästa som någonsin har hänt mig!
Maya älskade sin ledare. Hon skulle aldrig kunna svika honom. Hon skulle aldrig lämna honom. Han var allt för henne!

Dagen därpå var också en fri dag. David bestämde sig för att ta Maya in till stan.
Det var många ute på stan en söndag-förmiddag. Många såg Maya som en hjälte. Många kände igen henne. Dem hälsade på henne varje gång David var ute med henne.
- Vänta på mig i fem minuter? Jag måste in och handla mat till dig! sa David och gick in i affären.
Maya lade sig ner med en suck och väntade på sin ledare.
David kände hur sin mobil vibrerade i jackfickan och han svarade.
- David! Min vän, jag saknar dig på bussen!
Han kände igen rösten på sin gode vän, Simon.
- Det var du själv som fick mig att börja polishögskolan, sa han och log. Hur mår Trish och era barn?
- Utmärkt! Tänkte bjuda er på mat nästa helg! Är du ledig då?
-Visst är vi det! Vi tar gärna emot inbjudan!
- Ta med dig dina föräldrar också! Din farsa vet hur man underhåller en, sa Simon och skrattade. Hur mår Maya?
- Hon mår bra! Jag skulle just handla mat åt henne! sa David och vände sig mot torrfoder-avdelningen.
- Okej! Men jättebra att du tog emot inbjudan, så då ses vi nästa helg! Jag måste dra nu, annars blir jag försenad till babysim!
David skrattade, och sedan tog de farväl. Han tog det torrfoder som Maya älskade mest och gick till kassan och betalade.

David såg två män bråka på trottoaren. Han körde in på sidan.
- 1622! Vi har två svarta män som bråkar vid the park! En behöver ambulans!
- Uppfattat!
David skynda sig ut, släppte ut Maya, och så fort dem såg henne slutade dem.
- Nu tar ni det lungt! Om ni går till attack så kommer mina kollegor få boka ett rum på akuten, för där kommer ni komma in jävligt snabbt! Har det trängt in?
Männen nickade till svars.
- Händerna över huvudet! sa David.
Dem gjorde som han sa. Men plötsligt försvann den ena mannen kvickt. Maya följde efter, och tog ner honom på marken.
Han skrek av smärtor efter Maya’s bett i benet.
- Du vet! Din ”vän” där var inte så smart. Tänkte han överhuvudtaget på att Maya är en varg och inte en hund? sa David och satte handklovar på honom.
En förstärkning kom till platsen. Och en ambulans som tog med sig de båda männen till sjukhuset.
David gav Maya sin belöning. Satte sig sedan i bilen, åkte till stationen för att skriva rapporten.
Någon timme senare var dem ute på vägen igen. Det var rätt lungt på kvällen. David bestämde sig för att köpa kaffe. Han körde in till vägkanten utanför Dorthy’s Coffee.
Han klev sedan ut ur bilen och gick in på kafeét med Maya i släptåg.
- Hej Dorthy! Vanligt svart kaffe, tack! Och vatten till Maya, sa David och satte sig ner med en suck.
Maya lade sig ner under bordet, vid David’s fötter och gäspade.
Snart kom Dorthy med vatten till Maya och kaffe till David som tackade och tog emot.
Två män kom in på cafeét. Dem bar blåa jeans och gröna skjortor med väldigt kända märken.
- Två kaffe Dorthy! Och gör dem snabbt! Vi måste ut i skogen igen.
Maya reagerade på rösten! Hon såg upp mot männen och kände igen en av dem. En av dem hade dödat hennes ungar. Hon ville så gärna hugga tag runt hans hals och slita honom i stycken, men hon kunde inte göra något så länge David inte säger något.
Han hörde snart hur Maya morrade lite försiktigt.
- Maya! Vad är det gumman, frågade han och såg hur hennes hungriga blick visade ilska.
David följde hennes blick upp mot en av männen. Och han kände igen det kända märket.
Detta välkända märke var kända jägare som dödade vilda djur, för att komma åt deras pälsar och för att stoppa upp dem i hemmen.
- Herregud! Han dödade din flock!
David såg på Maya hur frustrerad hon var.
- Ta det lungt gumman! sa David i lugnande ton.
Snart vände sig mannen om och fick syn på Maya som visade tänderna för honom.
- Ta hand om din best, eller så skjuter vi henne här och nu! sa han och skrattade.
David tog ett hårt tag om kragen på mannen och knuffade honom mot väggen.
- Ta en ordentlig titt på henne! Någon du känner igen?
Mannen såg Maya i vitögat. Hon morrade högre och mannen blev chockad och rädd.
- Du har ju fan med en varg som husdjur! Låt mig göra en deal med dig! Jag dödar henne, stoppar upp henne och vi delar på pengarna, sa han och log.
- Om ni så rör ett finger på henne, skjuter jag skallen av dig och tömmer innehållet och stoppar sedan upp dig med bomull. Är det förstått?
Mannen nickade skräckslaget.
- Och om du försöker med något så skickar jag henne på dig! sa David och släppte taget om mannen.
Han fortsatte sedan ut genom dörren med Maya hack i häl, som fortfarande hade blicken på den nu skräckslagna mannen.

På kvällen hade David gjort iordning mat till Maya som låg trött framför braskabinen. Hon reste sig när han ställde ner skålen och hon började äta.
- Jag vet att du saknar din flock, gumman! Jag förstår hur du känner dig, sa han och gav henne en vänskaplig klapp på magen.
Senare på natten när det var som tystast i huset låg Maya vaken och kollade ut mot skogen. Bara havets vågor hördes spola i land!
Men plötsligt hörde hon hur någon kallade på henne. Någon i hennes flock levde. Men vem?
Maya ville veta om hennes ungar hade överlevt, eller inte. Hon skulle tillbaka in i skogen!
Hon satt ett tag vid dörrgaveln intill David’s rum. Hon skulle bara lämna honom under natten. Hon skulle komma tillbaka till honom.

Maya smög ut i natten. Hon färdade en lång väg tills hon nådde motorvägen, den vägen där David hittade henne. Hon skyndade sig över och in till skogen, försökte nosa efter spår av hennes flock, men ingenting. Hon började yla mot månen, för att få kontakt med dem igen.
Bara efter några sekunder yla någon tillbaka. Hon följde ljudet och det ledde henne till varglyan. Hon gick in för att kolla om hennes ungar var där, friska och hungriga! Men inga ungar! Hon började gnälla igen, nosa efter den som kontaktade henne, men allting blev snart annorlunda när hon såg den man som dödade hennes ungar och sin flock.
Hon hade blivit lurad! Hon var omringad med tio män!
- Faktiskt så trodde jag att det skulle bli svårare att kalla på en varg som känner igen ylandet på sin egen flock! sa han och log.
Maya morrade åt dem. Försökte få dem att bli rädda…
David visste inte varför han vaknade just då, men det gjorde han. Han gick ner i köket och hällde kallt vatten i ett glas. Han skulle precis ta en klunk, då han hörde ett skott. Ett skott som kom ifrån skogen.
- Maya! sa han och gick in i vardagsrummet.
Han såg snart att ytterdörren intill vardagsrummet var öppet. Han fick tankar i huvudet och skyndade sig ut till bilen och körde i väg med högsta hastighet.
När David anlände till platsen där han fann Maya, körde han in mot kanten och fortsatte snabbt in i skogen.
Han brydde sig inte vart han hamnade, han bara sprang!
Maya låg på marken med ett djupt sår. Hon gnällde och försökte resa sig, men hela tiden sparkade mannen ner henne igen.
- Du kommer att passa väldigt bra in i mitt vardagsrum, sa han och laddade ännu ett skott. Satte det mot tinningen på Maya och log sedan.
David avfyrade snabbt skottet och mannen föll mot marken. Dem andra männen sprang för livet. Dem visste att dem inte hade någon chans. David var en av dem bästa skyttarna inom polisen.
David sprang fram till Maya som låg nästan livlös på marken. Han lyfte upp henne, började springa mot bilen och körde som en dåre in till stan.
Veterinärkliniken låg inte långt borta, så när David anlände kom två kvinnor ut för att hjälpa honom.
- Visa mig vart hon ska vara!
- Hon är en varg, sa ena kvinnan!
- Just nu struntar jag i vad hon är! Hon är min vän! Hon är polis för den här staden, och om inte ni hjälper henne så kommer jag se till att ni hamnar i domstolen, för att ha låtit en polis dö.
Kvinnorna såg chockade på honom, visade honom operationssalen och samma läkare som räddade henne förra gången anlände till platsen.
- Du får vänta där ute, David!
Tre timmars väntetid och David hade inte suttit en enda gång. Hans kollegor hade kommit för att stötta honom.
- David! Sätt dig ner! Det kommer inte gå fortare för att du går fram och tillbaka, sa en av hans kollegor.
David lyssnade inte…han ville inte lyssna!
Bara efter fem minuter kom doktorn ut. Han såg på David som skyndade sig fram.
- Nå? sa David.
Doktorn suckade tungt och log sedan.
- Hon kommer att klara sig!
David kunde andas ut. Han gick in till operationsbordet där hon låg alldeles nyvaken.
- Där är min flicka! sa David och log.
Tårarna rann från hans ögon.
Maya gnällde och viftade lite på svansen för hon hade saknat sin ledare.
Hon skulle aldrig någonsin tillbaka till de djupa skogarna, för David var hennes familj nu och hon skulle aldrig svika honom igen, aldrig!

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Jossan Skriver:

    Jätte bra ju ! :]

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.