Vi ses i Nangilaja älskling

Hur ska jag kunna tro på gud, när han tar ifrån oss dem människor vi älskar mest? Hur tror han att han kan vinna respekt och tro, om han tar något så älskvärt och betydligt för en människa som ställer upp och följer hans osynliga lagar så väl? Jag förstår inte, kanske kommer jag senare att förtstå. Men nu är det bäcksvart, och allting jag ser när jag blundar är John, min älskade John.

Det har gått två veckor nu, men det känns som om det hände igår. Jag har gett upp allt. Jag orkar inte ställa min klocka för att gå upp på morgonen längre. Jag trivs så bra i sängen, lakanens doft påminner mig om John. Jag brukar ligga och fantisera om hur det var, och hur det kunde ha varit. Hur vi brukade ligga där, jag i hans stora och trygga famn. Känslan av att ha en beskyddare, inget kunde göra mig illa när jag var vid hans sida. Tankar om hur han lika gärna kunde ligga brevid mig nu, och hur jag kunde ha kollat in i hans stora mörka ögon och drömt mig bort. Lägenheten är tom. Allting som vi skulle byggt upp tilsammans bara försvann, sängstommen som han hämtade för tre veckor sedan ligger nu på hallgolvet täckt av post och tidningar, gardinerna som hans mamma sydde till oss som en inflyttningspresent ligger utspridda på köksgolvet täckta av damm, allting är obetydligt nu. Det kan lika gärna ligga där, för det kommer inte göra något bättre av att hamna på sin rätta plats ändå.

Minns du hur vi träffades älskling? Hur jag ramlade stupfull över dig när jag skulle stiga av bussen.Det ösregnade den kvällen. Och du hjälpte mig hem. Tog av mig mina våta kläder och bäddade ner mig i min säng, stannade tills jag vaknade. Jag skämdes som aldrig förr dagen efter. Men tack vare den kvällen så kunde vi skapa det vi hade. Våran underbara kärlek John. Jag minns när du kom hem en gång efter vi bråkat, du hade sprungit genom hela stan i regnet, i jakt efter en röd ros. Som du sedan stack ner i brevlådan,knackade på dörren och gömde dig. Hur jag öppnade och hittade dig och du bärde upp mig i din famn , och allt var bra igen. Jag saknar dig min älskling, jag saknar din mörka röst, din trygga famn och ditt bruna ruffsiga hår. Varför hände det just nu älskling? Ser du mig från Nangijala nu? Hur jag sitter här ensam i våran nya lägenhet? Du togs ifrån mig , jag hann inte ens berätta för dig, min älskling, att jag bär vårat kärleksbarn. Du förstår inte hur ont det gör. Men jag kan inte ge upp.

På gatorna vandrar kärlekspar hand i hand, nyfikna på framtiden. Ensam går jag, fast jag bär något inom mig, en sorg en lycka. Jag undrar om människor ser, jag undrar om människor tänker. Vid hamnen är allt tyst, det ända som hörs är havets vågor mot kajen och vindens viskande ord. Jag lägger handen över min nu svällande mage och kollar ut över havet.Blundar och viskar med trygga ord för mig själv, att jag ska kämpa. Jag ska kämpa för oss, för det är vad John hade velat, din pappa. Jag vet att han ser oss, och att han kommer hjälpa oss genom det här. Dagarna går sakta framåt och det lilla livet i mig utvecklas, blir större för varje vecka. Lägenheten ser densamma ut och jag har sjukskrivit mig från jobbet. Träffar vänner nån gång ibland, men den mesta tiden spenderas framför barnböckerna och fotoalbumen. Jag vet att ja inte kan leva så här, men det tar tid. Saknaden och sorgen går inte att trolla bort. Min slanka kropp förändras, mina bröst ömmar, mitt humör går i vågor. Och jag önskar mest av allt, att jag fick uppleva denna period med dig, min älskling, min John.

Älskade John, synen av dig i sjukhussängen den natten gör mig svag, svag inför livet. Den påminner mig varje mörk natt och sveper förbi mina ögon som vinden.Det är ensamt, fastän att jag nu kan känna sparkarna från vår älskling varje natt. Jag tror det är en vilding där inne. Det är bara 1 månad kvar nu, och nästan 9månade sedan du togs ifrån mig. Men dagarna går och tack vare vårat barn som växer i mig så går jag vidare, annars hade jag inte varit kvar nu. Då hade det inte funnits något att leva för längre. Men nu finns det de, ett liv skapats av oss. Ja vet att du inte hann att få reda på det älskling, men jag vet och jag känner, hur du stryker din hand över min mage och viskar i mitt öra att kämpa. För dig älskling,för dig gör jag detta.För oss, för våran underbara kärlek.

Dagarna blir längre och längre. Sjukhusbesöken och sorgen tar kål på mig. Men det är inte långt kvar nu.Snart är det dags. Det är tur jag har min familj och mina vänner. Annars hade jag aldrig klarat det. Lägenheten är fixad. Gardinerna är uppsatta och sängstommen är på plats. Barnvagnen är köpt och barnsängen som Johan haft när han var liten står så fint brevid min säng, vid fönstret ut mot hamnen. Ett fotografi av mig och john hänger över barnsängen med texten ”mamma och pappa” över. En bild från Mallis, där hans bruna hy gör mig blekare en någonsin.Dagen är kommer och nu är det dags. Jag önskar du vore här, John.

Min älskling, det gör mig ledsen att du inte finns här med oss nu. Mig och Elisa, vår dotter. Ja, det kom en dotter, med de mörkaste ögonen och de mörkaste håret. Din mamma sa direkt ” precis som John när han kom ut”. Det var en jobbig natt med massor av känslor, men din familj är så underbar. Och när hon kom ut, och läkarna la henne på mitt bröst, det går inte att beskriva John. Jag önskar du låg brevid mig nu, och tittade djupt in i hennes ögon.Och kittlade hennes små tår så hon utbryter ett skratt som inte påminner om någons.La henne på ditt bröst och hörde hennes djupa andetag. Bar upp henne och kollade på hennes söta ansikte och stora, mörka ögon. Det gör jag , och då ser jag dig älskling. Jag kommer alltid älska dig, det vet du. Elisa kommer inte få träffa dig, men ja kommer uppfostra henne så som ja vet att vi hade gjort de tilsammans. Och hon älskar dig John, precis som du älskar oss. Vi ses i Nangijala / Din föreviga Sandra och din nyfödda dotter Elisa Samantha 2003-03-03!

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Vi ses i Nangilaja älskling, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

3 kommentarer

  1. Erik Skriver:

    Tack syster för att du hjälpte mig skriva, kul att du publicerade min svenska novell XD

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Anonym ;) Skriver:

    Men gud !
    Tårarna bara rinner :P

    Jätte fin novell ! :)

    (Hoppas verkligen inte att det har hänt på riktigt.)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Ammy Skriver:

    Love….sorgligt :’( men vackert <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.