En oförglömlig dag

”Mamma, mamma, titta på mig!”
Phoebe tittade upp från boken som hon läste och tittade på sin dotter där hon lekte i vattnet. Hon hade precis lärt sig att simma och höll nu på att visa allt som hon hade fått lära sig. Phoebe log.
”Vad duktig du är!” Ropade hon.
Det var en fantastisk dag i juli. Himlen låg blå och molnfri och en svag sommarbris fläktade skönt. Alexandra badade och hon själv låg på stranden och njöt av värmen från solstrålarna där den stod högt på himlen och lyste ner på henne.
”Simma inte för långt ut, älskling!” Ropade hon till Alexandra. Dottern log sitt glädjestrålande leende och vinkade innan hon dök ner i vattnet. Phoebe skrattade och kände en gränslös kärlek svämma över inombords. Alexandra hade fötts för snart nio år sedan och hon var det bästa som någonsin hade hänt Phoebe – bortsett från hennes make, Evan, förstås.
Hon lade sig ner på rygg och slöt sina ögon. Solen dansade över hennes nakna hud och kändes underbar med sin värme. Hon kunde inte minnas när hon senast hade tagit sig tid till att lägga sig ner på en filt och njuta av solen. Kanske var det lättare att ta sig den tiden när man hade barn som älskade att bada. På så sätt kunde ingen anklaga henne för att vara lat. Fast å andra sidan, vem skulle göra det?
I snart tio år hade Phoebe varit gift med Evan. Han var en underbar man och det hade varit kärlek vid första ögonkastet. De hade träffats genom en gemensam vän och blivit presenterade på en fest. Redan då hade de börjat prata, och ju mer de pratade desto mer insåg Phoebe att han var mannen som hon ville tillbringa sitt liv med. Ett år senare friade han, och ytterligare ett år senare kom Alexandra. Känslan av att få hålla sitt barn, sitt eget kött och blod, för första gången var oslagbar. Hon hade aldrig varit så lycklig som hon var i den stunden.
Evan var den stiligaste mannen som Phoebe någonsin hade sett. Han var inte muskulös men ändå ganska vältränad. Hans hår var mörkbrunt och ofta rufsigt och tillsammans med hans blå, lekfulla ögon påminde han om ett busigt barn. Han var omtänksam och förstående, ärlig och inte alls som de flesta män kunde vara; arroganta, egocentriska och helt omöjliga att kommunicera med. Evan var raka motsatsen.
Phoebe öppnade ögonen och satte sig upp. Hon höll handen ovanför ögonen för att kunna se och tittade efter Alexandra. En otäck känsla av att det var något som inte stämde kom krypandes inom henne, gav henne kalla kårar längst ryggraden.
Jag ser inte Alexandra…
Tanken kom som ett slag i ansiktet och hon reste sig upp, ropade efter henne. De andra familjerna som satt runt omkring eller badade med sina barn tittade på henne där hon började springa runt på stranden i jakt på sin dotter. Men Alexandra svarade inte och hon visade sig inte heller. Något var så fruktansvärt fel och Phoebe drabbades av panik. Hon skrek och ropade, sprang ut i vattnet, letade. De övriga kvinnorna sa åt sina barn att gå upp på stranden och vänta där, för att sedan hjälpa Phoebe med letandet. Hon visade ingen reaktion på att ha lagt märke till deras hjälp, men hon kunde ändå inte låta bli att känna en enorm tacksamhet för det.
Alexandra…
Hela hennes inre skrek av protester. Det fick inte hända, det hade inte hänt, hon måste vara här någonstans. Phoebe dök i vattnet gång på gång, in i vassen, alla ställen hon kunde komma på. Hon dök ner under bryggan och letade men utan resultat. Hoppet höll långsamt på att tyna bort, byttes ut mot en sorg som var tyngre än bly och som fick det att kännas som att hela hon skulle sjunka ner under vattnet när som helst. Tårarna trängde fram och rann likt floder nerför hennes kinder, men så fick hon syn på en liten kropp som flöt vid ytan längre ut i vattnet; en liten flickas kropp i en röd baddräkt som hon genast kände igen.
”ALEXANDRA!” Skrek hon och simmade ut till kroppen så fort det bara gick. Ett par andra kvinnor kom genast till undsättning och hjälpte henne att släpa med sig kroppen in mot stranden. Där bar de henne upp på stranden och lade henne ner. Phoebe kastade sig ner över sin medvetslösa dotter vars bröstkorg låg stilla.
Åh, herregud, hon andas inte…
”RING EFTER EN AMBULANS!” Skrek hon åt resten av kvinnorna och med hjälp av en ljushåriga, smal kvinna påbörjade hon hjärt- och lungräddning. En mörkhårig kvinna sprang iväg för att ringa efter en ambulans, och fem minuter senare var den där. Ambulanspersonalen bad alla att flytta på sig, inklusive Phoebe. Men hon protesterade, ville inte vika undan från sin dotters sida, vägrade vika undan från sin dotters sida. Två kvinnor tog tag i henne och fick dra henne bort därifrån för att de två männen skulle kunna göra sitt jobb.
Phoebe stod som fastfrusen i marken och såg på i tystnad med tårarna rinnandes nedanför sina ögon. Inom sig bad hon hela tiden om att Alexandra skulle klara sig, att hon när som helst skulle sätta sig upp och hosta upp vatten. Men det gjorde hon inte. Till slut såg hon hur de två männens axlar sjönk en aning och när de tittade på henne visste hon. Och hon skrek. Hon skrek i vanmakt, sanningen som kom för henne och grep tag i hennes hjärta och tryckte in sina klor i det.
Det här händer bara inte. Nej, det här är bara en otäck dröm…
Utan att tveka kastade hon sig framåt och ner över Alexandra. Allting annat runt omkring försvann som i ett töcken, existerade inte längre. Det enda som var viktigt var hennes dotter; hennes älskade dotter som hon hade gett liv åt i blod och smärta, som hon hade tagit hand om och älskat mer än livet självt. Hon skulle ha kunnat göra vad som helst för att få se henne le, att få se henne öppna sina ögon och krama om henne. Phoebe satt där, med sin dotter i famnen och kramade henne så hårt att det gjorde ont. Den enda skillnaden var att hennes dotter var död. Hon hade drunknat, för att hon själv hade varit så korkad att hon inte hade haft ögonen på henne. Vad hade hon ställt till med? Hur skulle hon kunna berätta det här för Evan?
Hon grät så mycket att hon inte märkte att de båda männen kom fram och hjälpte henne att resa sig upp, att sätta sig i bilen för att sedan åka till sjukhuset. Under hela färden satt Phoebe där med ett hårt grepp om Alexandra, bedövad av den sorg som långsamt tycktes tugga sönder hela hennes inre. Hennes dotter hade tagits ifrån henne, och det var hennes fel… Författare: Emelie Eliasson

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.