Varför

Hur skulle hon ha kunna veta? Ingen har gett Mimmi ett facit över livet, det fanns inte någon som
Ville skänka en hjälpande hand.
Varje dag, alltid desamma, det spelar ingen roll om det var sommar, vår eller vinter.
Klockan ringde, prick en minut i sju, och med en djup suck lutade hon sig fram. Sträckte sedan
ut handen i kylan som fanns i rummet för att slå till väckarklockan.
”Ingen kommer att märka de, det finns ingen som skulle påpeka det”
Stel i kroppen efter en sömnlös natt ställde hon ner sina nakna fötter på det kalla trägolvet,
Och med lätta och vana steg gick hon fram till spegeln.
- Ja, här har ni mig världen. Mimmi Jonsson, 15 år idag. Ca 165 cm med en kropp som skulle kunna anses som
fin, men inte längre!
En tår började rinna fram i ögonvrån….Smärta. Bilden av en flicka som tittar tillbaka på henne genom spegeln,
ärren som förbannade henne. Fick folk att döma henne, ger dem en orsak till att inte lägga märke till henne.
Tårar i mängder rann ner över hennes bleka hy och fastnade i mungipan. Ilskan över att behöva gömma sig och aldrig få
någon ärlig chans här i livet fick hennes muskler att spänna sig.
- FÖRSVINN!!!!
Skriket ekade från vägg till vägg, ljudet av sprucket glas studsade stannade tiden.
”Vad har jag gjort?”
Armarna kändes som bly, den knutna näven öppnades och en blodig hand föll ner efter sidorna. Chocken hade slagit henne som en yxa i ryggen,
blicken var tom och ansiktet var dött. Resten blev bara som ett enda stort svart hål.
Smällar av skåp som hårt slogs igen, högt prata från mun till mun, skvaller, skitsnack, kärlektjafs. Samma visa fem dagar i veckan.
Allt verkar bara som en mardröm, men hur många gånger hon än blundade och räknar till tre så har det inte försvunnit.
Hon ligger inte i sin säng med svetten som glänser på kroppen. Nej, detta är en vanlig skoldag. Helvetet på jorden,
en tegelbyggnad här i Stockholm
- God morgon elever!
Första lektionen var historia, med en lärare som varje gång försökte överrösta klassens skratt och snack. Med hennes hesa röst som skär genom luften. Orden kommer ut som slöa knivar.
- Okey elever, idag som vi prata om andra världskriget. Så var nu snäll och sluta prata och slå upp sidan 45 i boken.
Inte någon i klassen lyfte på blicken för att lägga märke till Helena som verkade så liten medan hon befann sig där längst fram i klassrum 31B.
”Nää, nu får de fan vara nog!”
Mimmi ansträngde sig för att inte blotta son osäkerhet för mycket. Hon böjde sig ner, tog upp Historia boken, bläddrade fram till den sida som Helena hade ropat upp.
Helena lade snabbt märket till att någon hade tagit fram boken, det värmde. Om man inte kände Helena skulle man aldrig märka det, men hon själv gjorde det. Känslan av att munnen drogs upp till ett litet, svagt nästan märkbart leende.
Mimmi sneglade på resten av klassen som satt två och två framför henne. Hon kunde se att igen brydde sig. Ett beteende som fick en att tro att man befann sig på ett café som råkade vara inrett som ett slitet klassrum. Och utan att tänka sig för lade Mimmi ner boken på sin nerklottrade bänk med en duns som lätt skulle ha kunnat väcka de döda. Alla i klassen vände sig om och allas blickar var fäst på henne. Rummet låg tyst och ingen rörde sig på några få sekunder, innan de hände.
- Haha, kolla in Mimmi. Hon smörar för läraren!
- Ja, haha. Vilken jävla pluggis!
Meningarna och orden som nästan kastades emot henne blev bara värre och värre, tills de bara bestod av skratta.
I bakgrunden kunde man höra hur Helena med sin oskyldiga röst försökte lugna ner alla. Men de var försent..
Mimmi hade blivit offret, ett harmlöst djur som fastnat i en flock av lejon i Afrika.
Hon kunde känna hur varje ord, skratt eller blick gjorde sin skada. Känslan av att bli upp äten inifrån.
Smärtan ifrån de små och sylvassa tårarna som försökta tränga fram.
”Nej, nej. Inte nu. Snälla gråt inte nu Mimmi!!!”
- HÅLL KÄFTEN!!
”Vad var det som nyss hände?”
Hon stod upp, med sina handflator fast limmad i bänken, alla muskler var på helspänn. Såren från morgonens händelse hade spruckit upp, det röda låg nu som siden över fingrarna.
- Är ni helt dumma i skallen?! Väx upp för fan och låt mig vara!!
Mimmi rykte till, förvånad, att dom orden hade kommit ut från hennes mun.
- Vem tror du att du är egentligen?
Nu hade Jessica också ställt sig upp. 9D:s rikemans barn som alla såg upp till, granskade nu Mimmi, från topp till tå. Putade lätt med läpparna.
”Nu gäller det”
Hon svalde hårt.
- Ja Jessica, vem tror jag att jag är? Svår fråga, men en sak är då säker. Jag är du i alla fall inte du.
Hennes ögon smalnade, hon tog det som en förolämpning.
- Nä, och tack gode gud för de! Du är bara en liten emo som tycker synd om sig själv. Stick hem och ”kutta” dig istället. Ingen vill ha dig här!!
- Jessica, där har du fel.
En klump i halsen satte stop för orden. Sakta lät hon sina ögonlock falla igen, tvingade ut allt det som gör ont. Låt tårarna falla.
- Ni vet inget om mig, ni har en familj. En mamma, pappa, syskon och ett tryggt hem att komma hem till. Ni har något att leva för.
Min mamma är död, pappa också. Syskon, ja haha. Tänk om jag hade haft sådan tur. Varje dag klivet jag in i min tomma lägenhet, ingen som välkomnar mig hem. Bara ensamhet. Är det ett liv man vill leva? Visst, kalla mig för emo. Men jag skär mig inte för att få smeknamn. Jag skär mig för att dö! Men orsaken till att jag fortfarande finns är NI! För varje dag tror jag, nej. Hoppas jag på att någon ska se mig. Att få höra ett hej.
Luften blev tjock, man fick kämpa för varje andetag. Alla blev fyllda med skam, ingen klarade av att se på henne.
Tobias, en av de som hade mobbat henne som värst ställde sig upp, gick försiktigt fram till Mimmi.
- Förlåt Mimmi.
Hans ord var som svaga viskningar. Men sen hände det som ingen hade trott. Tobias drog Mimmi in i sin varma famn, höll armarna hårt runt henne.
- Förlåt mig Mimmi! Jag visste inte, ingen av oss gjorde. Det är ingen ursäkt för hur vi har behandlat dig. Du har levt ett tufft liv, men ändå trott att de finns något bra i oss alla.
Något blött landade och gjorde en färd ner efter ryggen på henne. Tårar ifrån hans ögon hamnade på henne.
Mimmi snyftade till och på mindre än en sekund hade hon låst sina armar om honom.
- Jag förlåter dig Tobias, om du och ni alla andra kan förlåta mig också.
Varken han eller hon vet hu länge de stod och lät sina tårar falla i takt innan resten av klassen, en efter en kom smygandes, med gråten och skammen i halsen.
Mimmi log, tog emot varje kram och varje ursäkt. Hon kunde känns hur livslusten började flyta i hennes ådror

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Varför, 4.5 out of 5 based on 2 ratings

3 kommentarer

  1. Arianna Skriver:

    Den var jätte fin :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Jessica Skriver:

    Jätte bra skriven text, otroligt bra beskriven. Duktigt jobbat!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. bella Skriver:

    beskriver en ensams persons känslor , toppen skrivet!! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.