På väg

Landskap efter landskap försvinner förbi utanför fönstret. Jag sitter på en av de bakre platserna i bussen, själv. För första gången på två år ska jag få träffa min familj igen. Min friska, underbara familj. De som förstod vem jag egentligen var, utan att de dömde mig. Jag vet, jag var sjuk. Det var ingen riktig sjukdom, en sådan där som cancer eller ännu värre. Nej, detta var en enklare variant. Jag hade Borderline. När jag fick reda på att jag hade uppnått diagnosen för Borderline kunde jag inte hantera det. Allt handlade om droger, alkohol, att skada sig själv och inte minst att hitta en väg ut. När jag hamnade i mina psykiska attacker kunde knappt mamma hantera mig i början. Jag slog henne, hotade henne, jag gjorde precis allt dumt man kunde göra. Till sist fick hon nog. Snabbt lyfte hon telefonluren och slog hårt på knapparna. Några sekunder senare började hon prata med någon. Jag vet fortfarande inte vem det var, men efter det samtalet var ingenting sig likt.

Jag slängde igen dörren till mitt rum och ropade de fulaste orden jag kunde till mamma. Hon förstod verkligen ingenting. Vad var det för något hon sa nyss? Att jag skulle åka bort ett tag. Jag har ju inga vänner som vill vara med mig, så hur skulle det gå till? Kanske var det någon i släkten, men de som verkligen stod min familj närmast hade slutat besöka oss. Strunt samma, jag brydde mig inte så mycket. Snabbt tog jag fram min blåa väska och började packa ner allt jag skulle ha med mig. Att ”åka bort ett tag” kunde ju vara hur kort som helst, eller tvärtom. Hur mycket skulle jag packa ner i väskan? Jag ville inte fråga mamma. Det blev lite kläder som jag trivdes i, sedan lade jag ner min iPod och mobiltelefon. Jag tittade runt i mitt lilla rum en sista gång så jag inte hade glömt något. Sedan öppnade jag dörren och gick ner till mamma.

Hur kunde jag vara så elak mot henne? Det enda hon ville var att jag skulle få hjälp tillräckligt snabbt. Jag såg ju själv vad som hände med Tyra på hemmet. Det var fruktansvärt. Allt var indränkt i blod och på väggarna fanns bilder på hennes pojkvän. Tyra hade också Borderline, fast hon hade fått hjälp för sent. I flera år hade hon gått omkring och mått dåligt, utan att hennes föräldrar brydde sig. Tyra var den första som jag pratade med på hemmet, och jag gillade henne riktigt mycket. Hon blev som syster för mig.

Jag skriver Tyras namn på den immiga fönsterrutan. Snabbt försvinner det igen och jag tittar ner i min väska. Jag tar fram ett fotografi som jag fick av Tyra. Det har hon redigerat alldeles själv. På fotografiet ser man Tyra sitta på en grön sommaräng med blommor i håret och det är hästar runt omkring henne. Det var hennes dröm; att få leva med hästar. Jag lägger ner fotografiet igen och lutar mig bakåt. Bussen stannar för att en kvinna ska gå av, mitt i ödemarken. Vem kan bo här? Det är skabbiga hus med ladugårdar som har börjat rasa. Tur att min familj inte bor här i alla fall.

När jag pratade med mamma i telefon igår berättade hon att de hade flyttat till en större villa. Jag hoppas det är lika fint som vårat förra hus. Fast jag minns det knappt längre, jag är så van vid behandlingshemmets röda färg. Tänk, att jag blev den första tjejen som fick åka därifrån frisk. Att ingen annan klarade det. Men jag kan fortfarande få ett återfall. Behandlingen var svår, men jag orkade med allt. Det kommer jag tacka min kropp för en dag.

Jag satt på en stol och grät. Ingen förstod varför, inte ens jag själv. En av sjukvårdarna sa att det var naturligt att gråta ut sin sorg. Visst kanske det var så, men jag var inte säker. Sakta stoppade jag ner min vänstra hand i byxfickan och tog upp ett piller. Jag fick det av Olivia som bodde i rummet bredvid mitt. Hon och jag hade mycket idéer för oss. Som att byta tabletter med varandra. Olivia hade ADHD och var även beroende av droger. Fast jag märkte aldrig det på henne. Att hon hade ADHD alltså. Men hennes stora drogberoende var inte svårt att märka. Varje morgon och kväll fick jag bensodiazepiner för att kunna bli frisk en dag. Olivia fick amfetamin i små mängder, det gjorde så hon blev lugn. Jag lärde mig tidigt att använda droger på behandlingshemmet. För att man skulle få uppmärksamhet. Varje morgon fick jag Olivias amfetamin och hon fick mina tabletter. Jag blev riktigt vild när jag tog tabletterna. Det blev en rejäl kick! Tyvärr insåg läkarna ganska tidigt om vad som var på gång. Så i fortsättningen fick jag ta mina tabletter när läkarna såg på. Men då kom Olivia på en ännu bättre idé. Att när vi tog våra piller skulle vi gömma de under tungan. Då kunde vi fortfarande byta med varandra och få våra kickar.

Jag hatar mig själv idag för att jag tog droger. Det blev ett riktigt missbruk. Först mådde man bra, väldigt bra. Efter några timmar när ruset började uppta så mådde man riktigt dåligt. Jag spydde och började skrika efter mer. Jag var verkligen beroende. Men en läkare som jag tyckte mycket om hjälpte mig att inse hur drogerna påverkade kroppen. Som tur var tog jag all information på allvar och kom ur mitt beroende. Det enda jag saknar är hur otroligt bra man mådde just när det började verka.

Idag mår jag varken bra eller dåligt. Just nu mår jag bra, men om några minuter kan mitt humör ändras. Ibland kan jag till och med börja gråta fastän jag är glad. Men det var mest när jag var på behandlingshemmet. Många påstår att man blir sjukare av att vara på ett behandlingshem, det kanske stämmer. Men jag lyckades i alla fall bli frisk, inte fullt frisk, men frisk.

Busschauffören ropar ut i högtalarna att vi är framme. Jag börjar genast fumla med min jacka. Innan jag ens har fått på mig den så har vi stannat vid hållplatsen. En klump börjar växa i min mage. Jag tar min väska och reser mig snabbt för att slippa vänta på att gå ut sist.

Luften är frisk ute, solen tittar fram bakom några vita moln. Jag ser mig omkring för att hitta min familj.
- Sofia, ropar någon bakom mig.
Jag vänder mig hastigt och ser till min förvåning att det är mamma som kommer springandes emot mig. Efter kommer pappa och min lillasyster gåendes. Det blir ett kramkalas som aldrig förr. Mamma börjar plötsligt gråta, så jag passar på att också fälla några tårar. Jag är så glad att se min älskade familj igen.
Lova mig nu en sak, lämna mig aldrig igen, säger jag.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (7 röster)
På väg, 3.6 out of 5 based on 7 ratings

1 kommentar

  1. lisa Skriver:

    sann historia?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.