Besatt

Hon mötte hans blick halvvägs på trottoaren, brungula ögon som följde hennes steg. Sandra vände blicken en sista gång mot mannen innan hon kramade dörrhandtaget till huset där Aftonbladet låg och gick in.
Utanför stod mannen kvar, han följde hennes steg och studerade henne noga. Stockholms gator hade precis blivit dolda under ett lager snö och slask, när Sandra kommit innanför dörrarna, försvann han.
Hon var perfekt, vackert ansikte och en strålande kropp. Han andades djupt och drog sin rock närmare omkring sig.
Prick klockan fem klev Sandra ut genom dörrarna igen, tillsammans med några väninnor, sa hej då och vinkade. Sen så tog hon vägen förbi Long Shi, där stannade hon till och såg nyfiket igenom fönstret. Mattor, stolar och vaser, porslin, dukar och andra spännande föremål och möbler stod uppställda i den lilla butiken, hon gillade verkligen den orientaliska stilen. Hon tryckte sig närmare glasrutan för att se bättre.
Efter att ha kikat och studerat alla föremål så fortsatte hon att gå, ner mot stan. Hon gick ner utför en trappa och sedan ut på ett torg, så gick hon rakt fram och sedan svängde hon till vänster.
Där stannade hon till och började greja med sina nycklar, låset svarade med ett lätt klickande ljud och hon klev in. Hon bodde i ett radhus tre kilometer ifrån Aftonbladet och för det mesta promenerade hon till och från sitt arbete.
Tekannan visslade exakt när hon klev ut ifrån badrummet, hon stod nu iklädd endast en vit handduk och höll på att torka håret.
När hon var klar satte sig hon sig i soffan och satte på kanal tre, efter att sett på en dokumentär om barnporr, stängde hon av TV.n och tog fram sin bok.

Knivarna lade han försiktigt ifrån sig. Mannen började sedan nynna på en sång medan han torkade bort blodet från sängen. Mitt i hallen stod en stor svart sopsäck. Byxorna låg hopvikta på sängkanten.
”Såja du kan komma fram nu…”
Toalettdörren öppnades och en flicka kom ut, hon var klädd i en röd klänning och bar en peruk. En tår föll saka ner från kinden och snabbt torkade hon bort den.
”Sätt dig ner, såja, det är inget farligt”, mumlade han medan han strök över peruken. ”Jag har saknat dig.”
”Okej…” Hon snyftade till.
”Ge mig en kyss nu, älskling, så kommer allt att bli bra igen.”
Han böjd sig framåt mot henne, hon drog sig sakta bakåt. Runt ena låret kände hon hans grova händer. Hon kunde svära på att han hade jobbat på någon industri.
”Kom, kom närmare… Kom ,sa jag, din jävla kossa. Kom hit!”
Han tog tag runt hennes hals och drog hennes smala huvud mot sig, hon försökte att vifta bort honom men han var alldeles för stark.
”Släpp mig. Snälla jag ber dig. Släpp mig.”
”Tyst nu älskling. Åh, jag har verkligen längtat efter dig”, sade han. Hennes kropp trycktes bakåt och ner på sängen. Han lade sig över henne och började smeka henne.
Han kysste henne på halsen, bröstet och munnen, och hela tiden försökte hon att få bort honom.
”Lägg av nu.” Han höjde sin näve och slog till henne, blod började sakta att droppa från näsan. Sen ett till slag, denna gången var det mot bröstet.
”Lägg av sa jag.”
Han satte sig upp med benen utmed hennes sidor, han började gräva efter nåt och fick sedan fram en lång dolk. Bladet glittrade i det svaga lampskenet.
Plötsligen så kände hon hur det började brännas i bröstet, en smärta som var inte av denna värld.
Hon tittade ner mot det högra bröstet och såg det långa knivbladet instucket. Hon började vråla och skrika.
Han drog försiktigt ut dolken och sen lika fort som han slet upp den körde han ner den i det andra bröstet, sen i magen, på sidorna och slutligen på halsen.
”Varför älskling, varför plågar du mig för. Du vet att jag älskar dig, se nu var du har gjort.”

Sandra avslutade kapitlet och lade ifrån sig boken. Hon sträckte på sig och klev upp ur soffan och sedan gick hon till badrummet. Hon borstade tänderna och tittade sig en gång snabbt i spegeln innan hon gick mot sovrummet.
Morgonrocken tog hon av sig och drog på ett par vita trosor och ett linne. Sen satta hon sig vid sängkanten, drack upp ett glas vatten och lade sig sedan ner. Kudden kändes varm och skön.
Morgonen därpå vaknade hon av att telefonen ringde, hon tog tag i luren och sade ”Det är Sandra.”
”Hallå Sandra, det är jag Emil, du måste komma till Storgatan fem. Ett mord har inträffat. Och jag behöver verkligen en reporter där.”
”Storgatan fem.”
”Ja precis, Storgatan fem.”
Hon lade på luren, sen klev hon upp och drog på sig jeansen från igår och en randig tröja. Hon åt en snabb frukost sen stack hon iväg.
Hon sprang nerför trapporna för att hinna med bussen, det var på pricken att hon hann med. Hon satte sig längst bak i bussen så hon hade stöd för ryggen och nacken, hon blundade.
”Ursäkta, är det ledigt här?”
Hon vaknade till och fick syn på mannen från igår. Hon flyttade sig in mot fönstret.
”Tack så mycket. Men vänta lite, var det inte dig som jag såg igår?” frågade han.
”Jo det var det nog , jag känner igen dig.”
Han fixade till kragen och harklade sig. Han hade svart hår och var klädd i någon slags rock, tillsammans med ett par helsvarta byxor.
”Ursäkta att jag frågar men jobbar du på Aftonbladet, Sandra?”
”Ja, hur vet du vad jag heter.”
Han skrattade till och pekade på namnskylten.
”Oj förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig. Mitt namn är Sven och mina vänner kallar mig för Sven.”
De hälsade.
”Här ska jag av”, sade hon och ställde sig upp.”Tack för pratstunden.”
”Det var så lite så.”
Han följde henne med blicken innan bussen började rulla framåt igen. Ett flin kom fram på hans allvarliga ansikte.

Polisen höll på att spärra av området innan hon kom fram. ”Förlåt men får jag ställa några frågor? Fan också. Hallå, ursäkta får jag ställa några frågor jag kommer ifrån Aftonbladet.”
”Självklart.” Ur polisskaran steg mannen fram. Han skrattade till.
”Nämen är det inte du igen. Så trevlig att få se dig en gång till.” Han började skratta och log ännu mera.
Hon log mot honom och slängde sen ner blicken mot väskan, ur den tog hon fram penna och papper.
”Kan jag få ställa några frågor bara. Vet ni vem som är gärningsmannen? Och vet ni vem hon är.”
”Vi har ingen aning vem han är eller var hon heter.”
”Så det är en man som är mördaren. Okej tack så mycket.”
”Vänta lite. Vi har inte identifierat att det är en man som är mördaren, det är bara ett talesätt inom poliskåren.”
Sandra nickade och antecknade allt. Hon tackade och var precis på väg att gå när någon tog tag i hennes axel.
”Ursäkta men ni glömde er väska.”
”Tack så mycket.”
”Jag brukar inte ofta göra sånt här men, ni har inte lust att träffas ikväll och prata lite mera om allt detta?” undrade han.
Hon började rota igen i väskan och fick fram det hon letade efter. ”Här har du mitt hemnummer. Kan vi träffas nere vid biblioteket?”
”Självklart.”

Han följde henne med blicken, sen försvann hon in i folkmassan. Han drog åt rocken och gick tillbaka in bland människorna innanför avspärrningarna .
Klockan tre gick Sven ifrån polisstationen och hem till sig. Snön från igår höll precis på att töa bort medan han gick.
Han kom hem till sin lägenhet och började leta, han tog fram tabletter, rakblad och en påse med nått grönt inuti.
När han var klar tog han en snabb dusch och bytte om till en svart skjorta. Runt halsen knöt han en vit- och gråmönstrad slips. Han kammade håret och la i en klick vax.
Klockan halv fem kom Sandra gående, hon var klädd i en lång mörkröd klänning och ett par högklackade skor.
”Va´ fin du är. Precis som en ängel.”
”Tack så mycket, ska vi gå?” frågade hon.
Vid bibliotekets högra sida låg en grekisk restaurang. En man i mörk kavaj tog med dem fram till ett av borden och började berätta om dagens meny.
Sandra beställde en sallad och Sven en blodig biff med klyftpotatis. ”Detta var väldigt trevligt”, sade han.
Tonen i hans röst hade blivit lite annorlunda tyckte hon, och han verkade vara för trevlig. Under middagen försökte hon ställa flera frågor men fick inte så många svar.
”… så du menar att det inte var en man som var mördaren som gjorde detta dåd?”
Han nickade och stoppade in en bit kött i munnen, han svalde han ner maten med en stor klunk ur ett glas öl. Sen torkade han sig runt munnen och lade ifrån sig servetten.
”Ursäkta jag måste gå till damrummet.”
Han viftade med handen att det var okej. Han log och skrattade lågt. Han sköt in handen i fickan på skjortan och tog fram två av tabletterna och lade i hennes glas.
Tabletterna sjönk ner till botten, som två stenar, där löste de upp sig och försvann.
Efter en stund kom hon tillbaka och satte sig ner. ”Ska vi gå hem till dig nu?” frågade hon. ”Du kanske kan bjuda mig på ett kopp kaffe.”
”Ska du inte dricka upp ditt vin först.”
Hon tittade ner på det halvtomma glaset.
”Nej, jag har druckit tillräckligt.”

Efter att ha gått en stund stannade de vid dörren till ett gammalt hyreshus. Han tog fram nycklarna och låste upp, sen tryckte han upp dörren.
”Den är lite dum av sig.”
De båda gick in genom dörren och väl inne i trapphuset kände hon en unken och dålig lukt. En lång stentrappa ringlade sig uppåt, de gick uppför den tills Sven stannade vid en av dörrarna där nummer fem stod inristat. ”Här bor jag då. Välkommen in.”
”Tack.”
Hon klev in i en lång hall, på högra sidan stod en rad med svarta skor, lite längre upp hängde det två likadana svarta rockar. På andra sidan satt en spegel och stirrade på henne.
Hon gick längre in i lägenheten, den påminde henne om hennes egna, fast lite större. Ingen TV eller radio fanns där. En gammal telefon stod på en liten byrå.
Efter att utforskat hela lägenheten, hallen och vardagsrummet så stannade hon till och fick syn på en stängd dörr.
I köket hörde hon Sven ordna och greja med koppar och fat.
Hon drog fram sin mobiltelefon och började leta upp Emils nummer. Hennes hand kramade om handtaget till den stängda dörren och hon öppnade försiktigt.
Det som hon steg in i var inget rum utan en garderob. En stor garderob med flera röda klänningar och peruker som satt på små träfigurer.
Hon tog fram mobilen och började Smsa, ”Kom jag är på Storgatan fem, vid det gamla biblioteket. Ta med polisen.”
Plötsligen hoppade hon till av att ljuset tändes och att Sven stod där, han tittade stint på henne.
”Jag letade efter toan”, sade hon försiktigt.
”Den är där ute.”
Snabbt klev hon ut ur garderoben, hon tittade på medan han stängde och låste efter sig. ”Förlåt om jag gjorde nåt fel. Men…”
”Men du letar efter bevis, eller hur!”
”Nej, jag lovar”, sa hon.
Han nickade och försvann in i ett annat rum. Där satte han sig på sängen och började gråta. Slipsen hade han kastat på golvet.
”Jag älskade henne verkligen.”
Sandra ställde sig i öppningen och tittade på honom. Som ett uppskrämt barn satt han. ”Vem är det du saknar?” frågade hon.
Han slutade och torkade sig runt ögonen.
”Min fru, hon dog för tre år sen. Sen dess har jag vandrat helt ensam utan jobb, vänner eller familj. Jag är helt värdelös, en nolla är var jag är.”
”Nej då, men du måste väl ha kvar någon. Din mamma, din pappa, syskon?” undrade hon medan hon smekte över hans hår.
”Alla är döda…”
Hon satte sig och drog honom åt sig. Hennes händer rörde hans korpsvarta hår.
”Han dödade dem… han gjorde det.”
”Vem då? Vem dödade dem?” frågade hon.
”Jag dödade dem… med en hammare.”
Rösten hade helt plötsligt ändrats, en grov och galen röst.
Han slängde omkull henne och började klösa och riva henne. Klänningen drog han sönder.
”Lägg av nu, älskling.”
Hon började sparka honom och knäade honom mitt i ansiktet, han föll ner och landade på golvet.
Hon reste sig och sprang ut ur rummet och mot ytterdörren. Hon kunde höra hur han stönade när han försökte resa sig.
”Stanna… stanna din…”
”Kommer du närmare mig så ringer jag polisen, öppna dörren nu”, skrek hon.
Plötsligen börjad han att skratta, han vrålade av skratt. ”Nä du.”
Då började hennes mobil ringa, hon tog upp den.
”Hallå. Hallå.”
”Sandra, är du oskadd. Vilken lägenhet bodde han i?”
”Nummer fem.”
Mannen lutade sig mot byrån, han vinglade lite efter sparken.
”Öppna, det är polisen. Öppna, sa jag.”
Dörren for upp och tre beväpnade polismän dök upp, tätt bakom kom Emil.
Hon sprang fram till honom och kramade om honom.
”Åh, Emil. Tack för att du kom, tack så jävla mycket.”
”Är allt bra med henne? Bra, och du, du följer med ner till polisstationen. Du är arresterad för grov kvinnomisshandeln, mordförsök, och kanske även mord. Ja, du vet hur det går till sen och du har säkert sett på någon film.”
”Jag har ingen TV.”

Sandra vaknade upp, bredvid henne i sängen låg Emil, halvnaken och sov fortfarande. Hon steg upp ur sängen och ut i köket. Satte på tekannan och gick in i duschen.
Plötsligt hörde hon hur TVn slogs på och det var nyheter. Hon klev ut ur duschen och gick fram till soffan.
”Sven Eriksson har nu dömts till livstids fängelse. Han är även en av Stockholms mesta mördare, han var även gift med Sara Johansson som han dödade för flera år sedan.”
Hon stängde av TVn och gick ut i köket, där satt Emil och drack kaffe och läste tidningen. Mitt i frukosten började telefonen att ringa.
”Det är till dig”, sa han, ”ska du inte svara?”
”Nej.”
Hon satte sig mitt emot honom och tittade in i hans mörka, blåa ögon, så vackra och så djupa, tänkte hon…
Slut

Av Johan Hartung…

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Besatt, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.