Krigets fasor

De iskalla fingrarna greppade runt den ljumna tennmuggen. Lite rostbrunt vatten, med en svag kaffesmak, skvalpade runt i botten. En sista klunk av drycken skapad på smältvatten, kaffesump och bark. En sista klunk av värme innan det var tid på nytt att möta kylan. Visst hade han legat och huttrat av köld hela natten. Men väl utanför de skyddande väggarna skulle han på nytt möta den nordiska vinterns hela vrede. Bunkern skulle enligt experterna klara detonationen av en 2 tonnare, men att hålla kylan ute dög den inte mycket till. Den lilla kaminen i bunkerns mitt lyckades aldrig ge tillräckligt med värme. Temperaturen här inne översteg nog aldrig 0 grader under hela natten. Och utanför föll den snabbt till minus 20, kryddad med en stark nordlig vind, gjorde tillvaron där ute till ett isande inferno.Han svepte den sista klunken av den beska drycken, drog ner mössan över öronen, knäppte rocken och svepte in sig i den tunna filten som han hade haft som täcke. Han tog långsamt på sig sina stela skinnvantar, reste sig upp och stegade mot dörren. Bredvid metalldörren stod hans gevär som han med en van rörelse tog upp och hängde över axeln. Han visste att den inte skulle kunna användas ute i kylan, den skulle snabbt frysa ihop, men han tyckte att det kändes tryggt att ha med sig den ut på vaktpasset. Dessutom så trodde han att den inte ens var laddad då deras ranson på ammo var slut för veckor sedan. Han kliade sig över sin skäggiga haka och funderade på när han senast hade avfyrat ett skott med den, men han lyckades inte minnas när det var. Troligtvis var det strax innan vintern kom och lamslog hela fronten. Med en sista suck så greppade han regeln på dörren, öppnade upp och steg med ett stort kliv ut i den mörka natten.

Väl ute i den isande vinden vände han sig snabbt om och tryckte igen dörren. Han ängnde en tanke åt hans kamrater som låg och slumrade där inne. Han försökte att vara så snabb som han rimligen kunde vara för att inte släppa in för mycket kyla till dem. Dörren for igen med en dov klang. Det var som ett konstaterande att han nu var helt ensam, utestängd i 2 timmar tills hans vakt var slut. Nu skulle naturen försöka att göra sitt bästa för att förgöra honom precis som så många gånger tidigare. Förr hade han sett fram emot kampen, och alltid varit säker på att han alltid skulle stå som segrare. Under de sista veckornas kamp hade han dock tappat sin obevekliga tro på sin egen odödlighet och kände nu en djup vördnad för naturens krafter. Nu önskade han varje dag att få slippa undan kylan och få komma hem. Eller i alla fall en natt utan att frysa.

Han gick med höga steg igenom den djupa snön, bort mot vakttornet. Han riktade en tacksam tanke till hans vänner i 2:a plutonen som skottat upp en smal stig i den yrande snön. Stigen hade givetvis redan snöat igen, men det hade varit värre om ingen tidigare skottat en väg. Han lunkade på i motvinden, drog kragen tätare om sitt frusna ansikte och tittade upp mot kullen där vakttornet låg. Han såg en mörk gestalt som satt ihopkurad i en snödriva. Han undrade vem det var han skulle dela vakt med idag. Higgs, George eller kanske Mackan? Ähh, det spelade inte så stor roll en natt som denna. De skulle inte orka prata med varandra i alla fall. Han såg ett svagt ljus av cigarettglöd som lyste upp ansiktet på den ihopkurade soldaten. OK, det blir ett vaktpass med George, tänkte han när han tog de sista stegen upp mot snödrivan som de kallade vakttornet. Ja ja det finns de som har det värre än att dela ett skyttevärn med en stelfrusen, psykotisk storrökare som George, tänkte han… kanske någon i alla fall…

”hänt någe?” frågade han den mörka gestalten med cigaretten. George varken svarade eller tittade upp. Det enda som tydde på att han hade hört Willis var en lätt ryckning på axlarna. Något som Willis, om han tolkade kroppsspråket rätt, betydde ”Ähh vad vet jag, inga fiender har i alla fall stormat förbi här så vad bryr jag mig, och dessutom så fryser jag så in i helvete”. Ja vem fan frös inte tänkte Willis…
Samtidigt 20 mil bakom fronten i en varm jaktstuga

Den uppjagade Generalen reser sig plötsligt upp och drämmer näven, med en smäll, mot det tunga träbordet. Med en hög röst skriker han till de samlade i rummet .

”Nä nu får det vara slut på bortförklaringarna och ursäkterna. Jag vill se resultat. Finns det ingen Officer i rummet som har stake nog att tjäna sin
ledare och visa lite glöd. Ska ni all skylla på väder, vind och fan hans moster. Fienden har samma förutsättningar. Vi måste visa att vi är starkare. Vi ÄR starkare det är min fasta övertygelse, och om ingen här i rummet visar vägen till framgång för våra soldater . Ja, då kanske vi ska byta ut er… det kanske är er det är fel på och inte soldaternas mod.”

Mannen spänner ögonen i var och en av de samlade officerarna. De vågar inte möta hans eldiga vrede utan viker ner blicken i bordet. Efter några andetag lugnar han ner sig och säger med nu mildare röst.

”Nåja, flera av er har tidigare visat stort mod för fosterlandet så jag ska ge er en sista chans. Imorgon bitti, om ca 8 timmar så vi jag ha en färdig plan om hur vi inom 30 dagar ska jaga ut fiendens arme ur hela det norra territoriet.
OCH JAG MENAR HELA TERRITORIET.” avslutar han med hög röst.

De samlade männen tittar upp på varandra med uppgivna miner. De vet alla att det deras ledare kräver av dem är en näst intill omöjlig uppgift. Att de ska samla ihop de utspridda och redan slutkörda soldaterna och samla dem till en attack mot fiendes väl skyddade front linjer. Ja det hade varit en svår uppgift även med utvilade och fullt utrustade mannar. Ja vi får väl trolla med knäna igen som tidigare tänkte en av dem, samtidigt som han skickade en tanke till de tusentals soldater som låg i försvarställningar vid fronten där ute i snön…

”Brev hem till familjen”
Tack för ert brev. Det värmde att höra från er och att ni har det bra.
Själv så följer dagarna en strikt och trist rutin. Frysa på natten, frysa på dagen. Där i mellan så går man och är hungrig. Mina mannar gör det bästa för att skaffa mat till oss men det finns inget levande kvar runt våra boningar. Inte ens råttor finns kvar att äta. För första gången så har jag nu provat att äta läder. Smakar inte så illa som man tror. Med lite fantasi så smakar det som en seg biff. Riktigt seg biff. Det här kriget kan vi redan se som förlorat, ingen i min pluton är stritsduglig. Och nu har det gått rykten om en ny offensiv. Vilket skämt. Ingen av oss orkar mer än att knappt stå upp. Häromdagen när en av mina soldater amputerade sin förfrusna hand så fick jag stoppa dem ifrån att dryga ut den vattniga soppan med den. (trots det så tror jag att den hamnade där till slut, för det var ovanligt stora bitar i soppan). Förstå hur annorlunda allt är här. Köld och hunger gör oss till vildar. Jag önskar mig bort härifrån vareviga minut. Nå ja det här brevet kommer i alla fall att fastna i censuren och inte skickas hem till er, men det var skönt att få skriva av sig. Det enda civiliserade som jag har gjort på veckor.
Jag saknar er alla…..

Underhåll från skyn!
Higgs kupade sin fårade hand över ögonen och kisade mot himlen. Det ihängande snöandet hade nu på morgonen upphört och solen strålade med all sin glans. Hans ögon letade över himlen i förhoppning om att se ett flygplan kommandes med förnödenheter. De hade nu på morgonen fått, på en knassdrande radiokanal, ett kryptiskt meddelande från högkvarteret om att det skulle skickas ut nya matransoner ammo och brev från hemmafronten. I första hand hoppades Higgs på mat. Mat mat mat, det var det enda som de nu pratades om i lägret. Nu när kylan inte längre var så rysligt låg längre så koncentrerades deras tankar runt mat. De hade, med hjälp av en boskapsvåg som de hittade under hösten, att plutonen tillsammans hade gått ner 200kg. Då var de redan sedan tidigare döda borträknade så de var endast 12 st kvar.
Ja, att de skulle behöva rejält med mat om de skulle klara mycket längre till de förstod de alla. De hoppades att deras ledare nu höll sitt löfte om att det skulle komma nya ransoner.

Han spanade vidare över himlen. Han såg inga tecken på flygplan, inga brummande motorer. Han kände hur hoppet sakta rann ur honom. Nåja, högkvarteret hade utlovat förstärkningar och större ransoner tidigare, det var inget nytt att de blev svikna av sina egna…

Han lunkade sakta tillbaka i den djupa snön mot bunkern. Hans hem de senaste månaderna. Han sänkte ner blicken i fotspåren fram för sig, såg på sina trasiga kängor och undrade hur skosnörena skulle smaka…. När han studerade sina skor så såg han att någon hade lämnat en tallrik med köttstuvning i snödrivan framför honom. Det ångade om den varma maten och en sked satt nerkörd i den mustiga stuvningen. Han slängde sig ner å marken och åt med stor iver. Aldrig någonsin hade han väl känt sådan lycka som nu.

…Samtidigt en bit därifrån…

Willis flippade iväg sin cigarettfimp och den borrade ner sig i en snödriva med ett fräsande ljud. Han stod och stampade sina fötter, mer av gammal vana än för att han frös. Temeraturen hade, här i solen stigit till plusgrader, vilket var för första gången på månader. I den gassande solen hade lite av hans livsgnista på nytt tänds och han hade hopp om framtiden. Att de hade blivit utlovade mer förnödenheter var även det en bidragande orsak till hans förbättrade humör. Han stod nu ute på vakt för att se var flyget skulle droppa sin last. De hade alla i plutonen spridit ut sig över det kuperade landskapet för att kunna fånga upp flygets dyrbara last, när det väl landade. Han vandrade runt i snölandskapet och spanade upp mot himlen emellanåt. Samtidigt som han hörde ett svagt brummande av flygmotorer så såg han en kropp ligga ihopkrupen på den uppskottade stigen framför sig. Han granskade kroppen närmare och konstaterade att det var Higgs som låg där, stelfrusen och med största sanorlikhet död. Hans mun var fylld av snö och hans händer låg nerkörda i snödrivan. Det brummande ljudet kom närmare och Willis blick lämnade den stela kroppen och sökte sig upp mot himlen. Jodå, visst var det ett av deras kära transporter som avtecknade sig där mot den ljusblåa himlen. En vackrare syn kunde ingen önska sig tänkte han. Han kände en ilning av lycka när han såg de välkända metallcylindrarna falla ner från planet. Han kunde räkna till 4 fallskärmar som sakta vecklades ut när de föll mot marken. Hans ben kändes plötsligt lättare när han skyndade på sina steg för att ta sig till den plats där skulle landa. Hoppas nu bara att det verkligen var mat som föll ner från himlen. Senaste leveransen hade varit full av flytvästar, tjära och annat som säkert skulle vara uppskattat om det släpptes närmare kusten. Här ute på slättlandet användes det fick det fungera som nya kuddar, tätningsmedel till bunkern och annat som det nog inte var tänkt som. Hoppas att det nu är mat tänkte Willis när han sprang mot de fallande cylindrarna.

Tillbaka till fronten…
Cellen var inte större än att en Marvin precis kunde få plats stående bredvid den smala träsängen. Men då fick inte heller plats att stå upprätt, utan han fick böja på sin breda nacke i en obekväm vinkel. Och då fanns risken att han skrapade i det smutsiga murbruket som taket var täckt med, Marvin hade beslutat att det var bäst att ligga ner i sängen under den tiden som han skulle tillbringa här. Om inte annat för att slippa någon kontakt med tak väggar eller golv. Som alla var täckta med en smutsig beläggning. Dock så var fjädringen i sängen så usel att hans kropp, i en djup båge, ändå nuddade det hårda stengolvet. Madrassen var endast ett uns tjockare en en urvriden disktrasa, vilket inte höjde nivån av bekvämlighet. Ja, det var ett riktigt otrevligt rum som han hade hamnat i. Hmm, tänkte han med ett flin, trots allt så var väl det som var meningen med en fängelsecell. Meningen var ju att det var ett ställe att undvika. Det var nästan så att han längtade tillbaka till fronten igen. Nä, inte nästan. Han längtade verkligen tillbaka. Visst var det lika obekvämt som här, men där stod i alla fall inte tiden stilla. Här var det så tråååkigt, tänkte han.
De första veckorna av ledighet från kriget hade varit underbart. De hade rest söderut, bort från kylan, packade i lastvagnar på järnvägen. De hade alla fått rejält med mat, sluppit att frysa, sovit gott om nätterna. Ja i alla fall de nätter som han inte tillbringat aspackad med någon av de lättfotade damerna från tavernan. Många kvällar hade de alla suttigt i den ljumma kvällsluften och talat om sina döda kamraters öden. Ja, livet hade verkligen återvänt till de urlakade soldatkropparna som transporterats bort från fronten. Många som hade gett upp allt hopp om livet hade blommat ut på nytt.

Men vartefter veckorna gick så började det lugna livet av vila att märkas på manskapet. Rastlösheten och bristen på spänning syntes tydligt i männens blickar. De drev omkring i små grupper runt förläggningen utan att ha något att göra. De kände alla ett behov av att få uträtta något. Kanske inte ut och ge sitt liv för fosterlandet, för den tron hade de tappat för länge sedan. Nä, snarare så ville hämnas för sina döda vänner. De kände alla ett stort hat mot Alliansen som startat detta krig. Ett krig som tagit död på så många av deras landsmän. Nu när våren hade kommit och rapporter om nya offensiver uppe i norr så kände de en längtan att på nytt få ge sig ut till fronten. Trots rapporter om stridigheter och nya förluster så hade ingen av de hundratals soldater som fanns på förläggningen återinkallats. Männen på förläggningen började till och med exersis på egen hand för att visa att de var redo att återvända till fronten. Men inga order om det dök upp.

Marvin hade hört rykten om att kriget var förlorat och att det var därför inga nya trupper skickades till fronten. Marvin spred runt det ryktet, då han tyckte att det var en rimlig förklaring. När en officer konfonterade honom och beordrade han att sluta med att sprida falska rykten, ja då kunde inte Marvin låta bli att förolämpa officeren. Förudmjuka honom in för alla männen ute på gården. All bitterhet och rastlöshet lät han hagla över officeren som fick symbolisera allt som Marvin föraktade med armén. Allt slutade med att Marvin fick en vecka i hålet, den trånga cell som annars användes för krigsfångar som skulle mjukas upp innan förhör. Hmm, nu i efterhand så var det kanske inte så klokt att ge sig på sin överordnade på det sättet han hade gjort, men hans dåliga humör hade bara runnit över. Nu hade han endast ett dygn kvar i cellen, sen skulle han sköta sig bättre, det lovade han sig själv. Ja nu skulle verkligen se till att få komma ut tjänst igen…

Vägen tillbaka…
I kupén fanns det plats för 6 stycke. Det var två säten mittemot varandra fördelat med 3 platser på varje. Över varje säte fanns det en hylla där det var meningen att väskorna skulle ligga. I det här fallet rörde set sig om stora vita ryggsäckar som låg ihop tryckta på det lilla utrymmet. De såg ut att vara packade till bredden. Ryggsäckarna var sydda av tjockt härdat tyg och det såg ut som att de när som helst skulle ramla ner från sina platser. Under den ranlgiga packningen satt det 6 stycken män. De var klädda alla klädda i likadana vita uniformer. Några satt även med handskar och mössa på. Det rök om deras andedräkt vilket tydde på att värmen i kupén inte nådde över 0 strecket. I ena hörnet av kupén stod deras vapen samlad. Det var en brokig samling av olika modeller av gevär och k-pistar. Även några pistoler av olika årgångar, slitna och modifierade på olika sett, låg där i en hög. Varje vapen skulle ha, om de kunde, en lång historia att berätta. En av soldaterna bollade lätt med en handgranat där han satt och funderade över något. På utsidan av det igenimmade fönstret slet snön och vinden i det snötäckta landskapet som snabbt gled förbi. Männen i kupén satt tysta och iaktog varandra. Inte mycket sas under resan. Ingen av männen hade känt varandra innan de träffades under viloveckorna nere i södern. Ingen av dem hade stridigt tillsammans under föregående vinter. De försökte alla att komma underfund med allas starka och svaga sidor. Vem ville man inte hamna i en knipa med? Vem skulle visa sig vara ledaren i gruppen som alla skulle ty sig till i svåra stunder? Alla hade berättat historier om sin tid vid fronten, nu var det dags att visa vilka som höll måttet.
Tåget som snabbt skar genom vinterlandskapet var fullt av liknande kupér, alla fulla med förväntansfulla soldater. Ingen av dem visste vart de skulle, bara att de var på väg tillbaka till fronten. Några hade pratat om en offensiv för att slå tillbaka fienden till våren. Men ingen visste säkert. De hade redan passerat gränsen för Norra Territoriet så de visste att det inte kunde vara långt kvar. I samtliga vagnar började män göra sig klara för att stiga ut i vinternatten och slåss för sitt fosterland.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (21 röster)
Krigets fasor, 3.0 out of 5 based on 21 ratings

1 kommentar

  1. peppe Skriver:

    Kul idé!
    spännande läsning, hoppas på fortsättning!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.7/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.