Kia och Katrins hämnd

Jag stod framför spegeln i hallen och såg på tjejen som tittade tillbaka på mig. Hennes kropp var smal, spänstig och vältränad, och hon klädde bra i svarta långbyxor, svart linne och stövletter med lagom höga klackar. Hennes långa mörka hår föll som en flod över axlarna och de grönbruna ögonen lyste med en speciell glans. Fast det berodde inte på ögonskuggan, kajalen och mascaran utan på ljuset som kom inifrån hennes själ…
- Det är dags nu, Katrin! sa jag lågt men intensivt, och för ett ögonblick riste det till i hela mig. Och så hörde jag Katrins röst:
- Var försiktig, Kia!
- Oroa dig inte, sa jag lika intensivt. Den här dagen har jag väntat på, och det vet jag att du också har gjort!
Sen kände jag mig aningen fånig som stod och pratade för mig själv. Men ingen kunde ju höra mig, och det var för Katrins skull.
Katrin var som en syster för mig och jag skulle aldrig svika henne. Och det kändes nästan som hon också befann sig i hallen. En aningen knubbig tjej med kortklippt brunt hår och bruna snälla ögon bakom ett par riktigt klädsamma glasögon. Som vanligt var hon klädd i jeans, sin älskade röda stickade tröja och de vita, slitna gympaskorna.
Ingen var lyckligare än Katrin när hon fick jobb på kontoret hos en firma som importerade kläder. Firman, som ägdes och sköttes av en kvinna som hette Charlotte, låg i en ”kontorsskrapa” i en stad rätt många mil från den plats där Katrin vuxit upp. Hon tyckte det var underbart att få flytta hemifrån och helt sköta sig själv. Karin hade inte någon särskilt nära relation till sina föräldrar, och i och med flytten gled de ännu längre ifrån varandra. Men Katrin brydde sig inte, utan stortrivdes med sitt nya fria liv.
Charlotte tyckte bra om den duktiga och pålitliga Katrin, och hon fick även andra vänner bland alla de som arbetade i ”skrapan”. Jag vet allt det här eftersom jag har tillgång till Katrins dagbok. Och det är tack vare den jag kan berätta hennes historia och hur hennes trygga värld slogs i spillror…
I entréplanet i ”skrapan” fanns ett café som ägdes av en kvinna som hette Asta. Katrin och Charlotte brukade fika där, och det var i caféet som Katrin lärde känna Angelika. Hon arbetade en trappa upp och höll kurser i mindre grupper för folk som vill lära sig data, svenska och engelska i lugn takt. På fredagarna fikade Katrin med Angelikas gäng eftersom Charlotte då för det mesta vad ledig.
Katrins liv var bra och roligt tills den fredagsmorgon då en ny termin precis börjat och Katrin fick träffa de nya kursdeltagarna i Angelikas fredagsgrupp. Och om det mötet skrev hon i sin dagbok:
De är bara tre som ska gå hos Angelika på fredagarna, och de heter Martin, Krister och Sam. Martin verkar lite blyg medan Krister en glad gamäng! Sam däremot kändes knepig. Hans ögon var som is och det kändes nästan lite hotfullt när han tittade på mig. Dessutom tjatade han på Angelika och mig att vi skulle följa med honom hem och ligga nakna i sängen med honom och kramas. Det låter löjligt nu när jag skriver det, och Angelika bara skrattade åt Sam, men jag tyckte det var obehagligt när han sa så. Det var som han ansåg det vara hans självklara rättighet att vi tjejer skulle ”ställa upp” för honom. Få se hur det blir nästa fredag, om det känns lika jobbigt då?
Då anande inte Katrin att detta var starten på ett långt helvete för henne, men snart var hon fullständigt medveten om det. Angelikas kurs startade klockan nio, men när Katrin kom vid åtta stod Sam redan vid porten och väntade på henne. I början brydde hon sig inte så mycket om det, utan släppte in honom, och sa att han kunde vänta på Angelika nere i caféet fast det inte heller var öppet. Efter ett tag började Sam kräva att hon skulle ordna kaffe åt honom, och när Katrin förklarade att det var Astas café och att hon inte kunde gå in där och stöka, blev han hotfull. Dessutom ville han att hon skulle pussa och krama honom, och Katrin tyckte det var så obehagligt att hon pratade med Angelika om saken. Angelika sa till Sam att han inte fick komma så tidigt, men det hjälpte inte, och snart kändes sig Katrin rädd för att gå till jobbet på fredagarna. Och det blev bara värre.
Sam ville gå ut och röka med jämna mellanrum under lektionerna, och Angelika lät honom få det. Fast så fort han rökt färdigt gick han in till Katrin, och om detta skrev hon i sin dagbok:
Sam kommer och tjatar på mig att jag ska följa med honom hem, och ser på mig med de där otäcka ögonen. Han kräver fortfarande kyssar och tafsar också rätt grovt ibland…
En dag, när Sam klämt till henne på brösten, sa Katrin till honom på skarpen. Sam såg bara förvånat på henne, men slutade tafsa, och Katrin hoppades han skulle lägga av med sina dumheter nu. En stund senare kom Charlotte in till Katrin och sa att inte skulle var oförskämd mot folk, och Katrin berättade då vad Sam gjort. Men Charlotte tog det inte riktigt på allvar.
- Killar är så där, Katrin! sa hon. Men för det ska du vara hövlig mot både Sam och andra som kommer hit.
Då kände sig Katrin rätt sviken av Charlotte, men nöjde sig med att Sam förhoppningsvis fått sig en läxa. Fast så blev det inte. Han tafsade ännu värre, och det hjälpte inte att säga till vänligt men bestämt eller att ryta till på skarpen, som Katrin gjorde en fredag när Charlotte inte var där. Sam såg bara oförstående ut, och då pratade Katrin igen med Angelika, men hon tog lätt på saken.
- Katrin, sa hon förbindligt. Har du inte förstått att Sam är en väldigt liten gosse. Han tar på mig också, men det är ju som när en tvååring söker kontakt…
Hon lät som en ömsint moder, och Katrin förstod att det inte lönade sig att säga något mera. Men samtidigt begrep hon inte hur Angelika kunde se en vuxen man som en gosse på två år?
Sam fortsatte sin ”uppvaktning”, och till slut ville Katrin inte vara på jobbet på fredagarna, och pratade med Charlotte om att få jobba hemma istället. Men det föll inte i god jord.
- Katrin, du kan inte springa och gömma dig så fort en kille visar lite intresse, sa Charlotte otåligt. Du får säga nej tydligare bara, för jag ser helst att du är här på fredagarna så kontoret inte blir obemannat. Du kan ju låsa korridoren mellan oss och caféet om det nu känns lugnare!
Katrin tyckte hon var tillräckligt tydlig mot Sam, men kände att hon kunde vara på jobbet om hon fick börja efter nio och ha dörrarna låsta. Charlotte gick med på det, men tillvaron blev inte ändå inte lättare för Katrin.
Att sitta inlåst på sitt rum var jobbigare än hon trott, och hon fikade inte i caféet längre för att slippa möta Sam. Men han gav inte upp. Efter varje rökpaus stod han och sparkade på korridordörren och slog med knytnävarna mot glasrutan för att få hennes uppmärksamhet. Katrin hörde honom förstås, och satt med händerna för öronen tills bankandet upphörde. Hon mådde allt sämre, och det påverkade också hennes jobb under de andra dagarna i veckan, fast Sam inte var där då. Katrin började fundera på att söka andra jobb, men samtidigt retade det henne att hon skulle behöva lämna sitt arbete när det var Sam som var problemet.
Så kom den fredag i maj då allt ställdes på sin spets! Katrin stod i kopiatorrummet och jobbade. Hon kände sig stressad och instängd, men eftersom dörren till korridoren var låst var hon ändå relativt trygg. Sam hade sparkat på dörren tidigare på morgonen, men givit upp rätt fort och Katrin försökte att inte tänka på honom.
Då, utan förvarning, fick hon plötsligt ett par mansarmar runt sin midja, och blev först bara förvånad! Sen hörde hon ett flåsade i ena örat, vände sig om och såg in i Sams glänsande ögon. Han tryckte sig hårt mot henne och Katrin märkte tydligt hur upphetsad han var. Sam lät båda sina händer glida ner i hennes cityshorts och vidare under troslinningen, medan han stönade högt och sen försökte slita av henne byxorna.
Var Katrin fick sin styrka och kraft från visste hon inte, men hon lyckades få bort Sams händer och också knuffa till honom så han vinglade baklänges! Fast han återfick snabbt balansen och kom emot henne på nytt samtidigt som han började knäppa upp sina egna byxor…
I dagboken skrev Katrin sen så här:
Jag har alltid trott att våldtäktsmän ser hotfulla ut, men Sam var lika likgiltig som han stod i en affär och skulle handla mjölk eller något.
De följande raderna var rätt osammanhängande, men vad jag förstått så fick Katrin tag på en lång stållinjal som låg på en hylla i rummet, och lyckades slå till Sam över armarna. Då tappade han fattningen för några sekunder, och Katrin kunde fly in i sitt eget rum och låsa dörren. Sen satt hon i sin kontorsstol och skakade medan Sam bankade och slog på dörren en bra stund. Men in kom han inte.
Katrin vågade sig inte från jobbet förrän väldigt sent på dagen, och hela vägen till busshållplatsen hade hon känslan av att Sam snart skulle dyka upp igen. Det gjorde han inte, men Katrin kände sig inte säker ens när hon kom hem. Under helgen vågade hon knappt gå ut, men på måndagen åkte hon till jobbet med hjärtat i halsgropen och berättade för Angelika och Charlotte vad som hänt. Och på kvällen skrev hon i dagboken:
Jag tycker de skulle ha sett hur upprörd jag var, men det är som de bara inte vill förstå. Charlotte sa igen att Sam var tänd på mig, och att han blivit sur när jag sa nej. Sen hade hon en längre utredning om att många karlar är så där, att hon mött flera själv, och att man som kvinna måste tuffa till sig. Angelika påstod däremot än en gång att Sam är en liten pojke, och att jag också borde se honom på det viset…
Jag orkar inte bry mig längre, och nu behöver jag inte heller träffa Sam mera. Charlotte gick äntligen med på att jag kan jobba hemma på fredagarna. Hon tycker fortfarande att jag är fjantig, men vill ju också få jobbet gjort! Angelika sa att de skulle sakna mig på fredagarna, och att hon inte fattade hur lilla barnsliga Sam kunde skrämma mig så? De får tycka vad de vill, huvudsaken är att jag slipper honom.
Men trots att hon var hemma på fredagarna mådde Katrin inte bättre. Hon hade ofta ont i magen och huvudet, och det enda som höll henne på benen var tanken på semestern. Då skulle hon åka till familjens lilla stuga vid kusten och verkligen försöka koppla av. Tanken på att få sitta på ”sin” klippa vid havet, där hon funnit styrka och ro ända sedan barndomen, kändes så trösterik. Men Katrin fick aldrig uppleva sin sköna semester…
Ett par veckor innan den efterlängtade ledigheten, när hon stod och väntade på bussen till jobbet, blev Katrin plötsligt yr och tappade helt greppet om verkligheten. Hon fick också svårt att andas, och sjönk förvirrat ner på en bänk och gömde huvudet i händerna. Hon var knappt medveten om vad som hände runt henne, men när en vänlig dam kom och frågade hur det var fatt, sluddrade Katrin fram att hon höll på att dö…
Damen ringde då efter en ambulans och Katrin kom till sjukhuset. Där blev hon undersökt utan att fortfarande riktigt förstå något, och fick slutligen ett par tabletter som sakta återförde henne till verkligheten. Hon fick stanna på sjukhuset över natten, och till sin stora förvåning mådde hon bättre än på länge nästa morgon. En kvinnlig läkare kom in och förklarade att Katrin drabbats av en panikattack, och frågade om något hänt som kunnat utlösa attacken. Katrin berättade då allt om Sam och läkaren lyssnade utan att avbryta. Sen sa hon att Sam borde bli polisanmäld, men om det rådet skrev Katrin i dagboken:
Vad skulle det tjäna till att anmäla honom? Det är ju många tjejer som blivit riktigt våldtagna som ändå ingen tagit på allvar. Jag har ju inte det minsta lilla bevis för det som hände, och Angelika skulle bara säga att Sam är en liten pojke som aldrig skulle göra något så hemskt, och Charlotte påpeka att jag är en fjantig mes som är rädd för killar. Jag vill inte tänka mera på det alls nu. Jag har fått recept på medicin och läkaren har skickat en remiss till en psykolog. Visst är det bra, men det retar mig också att jag ska behöva äta tabletter och gå i terapi, när det är Sam som behöver det i första hand. Men förhoppningsvis ska det bli bättre nu.
Men det blev det inte. Trots medicinen och terapin mådde Katrin bara sämre. Hon åkte aldrig till sommarstugan för hon vågade snart inte gå utanför dörren annat än för att gå till mataffären och till terapin. Hon såg Sam i varje man hon mötte, och snart också i kvinnor och barn. Sommaren gick, det blev höst och då blev Katrin sjukskriven. Charlotte ringde och mejlade då och då, men Katrin brydde sig om sitt jobb längre. Inte heller hörde hon av sig till sina föräldrar, och de tänkte inte på att kontakta henne. Katrin levde ju sitt eget liv…
Katrin fortsatte med terapin, men annars satt hon hemma med dagboken som enda sällskap. Så blev det jul, en högtid Katrin alltid älskat, men detta år valde hon att försvinna på julafton. Det har gått drygt ett halvår sedan nu och hela den tiden har en enda tanke funnits i mitt huvud!
Hämnd!
Sam har inte fått det minsta lilla straff för det han gjorde mot Katrin. Han går fortfarande fri på stadens gator, och kan ge sig på kvinnor som det behagar honom. Om han gjort det vet jag inte, och det känns inte heller som min sak. Jag bryr mig bara om Katrin!
Någon särskilt modig eller målmedveten tjej har jag aldrig varit, men sen nyår har jag dagligen tränat för den här dagen, och min fysik har aldrig varit bättre. Inte mitt psyke heller, och jag kommer inte att darra det minsta när jag står öga mot öga med Sam, lugnt riktar pistolen mot hans huvud och med iskall röst säger:
- Minns du Katrin! Min syster som du gav dig på så hänsynslöst. Du förstörde hennes liv, men nu ska du få igen, ditt vidriga äckel!
Sen ska jag långsamt krama av avtryckaren, se paniken i Sams ögon och njuta av varje sekund…
Att det inte är en riktig pistol kommer nog ingen att upptäcka för den ser rätt verklig ut. Jag vill ju inte skada Sam, och än mindre hamna i fängelse för hans skull, men för några minuter ska han få känna lite av allt det vidriga Katrin fått gå igenom. Pistolen är faktiskt en leksak (hur någon nu kan tycka det är lämpligt för barn att leka med sådana saker) och jag hittade på en loppmarknad för tio kronor i våras. Sen dess har jag övat framför spegeln med den, och först tyckte jag att jag var såg gränslöst fånig ut när jag försökte imitera skådisar i olika deckare. Men tanken på hämnd fick mig att fortsätta, och numera känner jag mig tuffare än alla deckarna tillsammans. Jag ska genomföra min hämnd mot Sam utan tvekan, och Charlotte och Angelika kommer också att få sin beskärda del för sitt svek mot Katrin. Synd bara att Krister, Martin och Asta, som ju är helt oskyldiga, också kommer att drabbas men det kan inte hjälpas…
Jag virade in pistolen i en gammal t-shirt och stoppade ner paketet i en tygkasse. Sen tog jag på mig min kavaj och stack iväg till busshållplatsen. Här hade Katrin kollapsat förra sommaren, och innan dess åkte hon härifrån till jobbet och på fredagarna var hon skräckslagen inför mötet med Sam. Jag kände faktisk av hennes fasa ju närmare målet jag kom, men det gjorde också min beslutsamhet ännu större. Bussen stannade och jag gick den korta sträckan till kontorshuset. Framme vid porten stannade jag och drog flera djupa andetag, för nu var Katrins skräck påtaglig. Men jag var fortfarande lika beslutsam och klev utan att tveka in genom dörren. Jag ryste i hela kroppen för det var riktigt kyligt där inne fast solen sken utanför.
I caféet var det folktomt, och jag hoppades det skulle fortsätta så för jag ville inte skrämma ännu flera. Angelika brukade fika med sina kursdeltagare kring halv tio, men klockan var bara lite över nio än. Asta stod vid disken och hejade vänligt när jag kom men såg samtidigt rätt likgiltig ut. För henne var jag vilken kund som helst, och hon kunde ju inte ana vad jag hade för planer. Jag köpte en kopp te och en halv ostfralla och satte mig vid ett ensamt bord. Sakta läppjade jag på teet, men äta av mackan kunde jag inte. Tanken på det som snart skulle hända överskuggade allt annat…
Och nu kom mannen jag hatade ner för trapporna tillsammans med de andra i gruppen. De pratade glatt med varandra och verkade se fram emot kaffepausen. Sam tittade först mot caféluckan, men så fick han syn på mig och stirrade fräckt med de isblåa ögonen. Jag mötte stadigt hans blick och kände ingen rädsla, men hatet inom mig växte.
Den lilla gruppen slog sig ner vid ett bord, och nu dök även Charlotte upp och satte sig hos dem. Alla småpratade med varandra, och jag kände plötsligt en hederlig ilska mot Angelika och Charlotte. Hur kunde de sitta där och prata med Sam som inget hade hänt…?
Fast han deltog inte så mycket i samtalet utan stirrade hela tiden åt mitt håll. Det verkade som han funderade på om han skulle sätta in en stöt, och då kände jag att stunden var inne. Snabbt reste jag mig och gick med kassen stadigt över axeln fram mot bordet där de satt. Det kändes på något konstigt sätt högtidligt, och jag mindes nyårsaftonen när jag stod på min balkong, såg på fyrverkerierna och fattade beslutet om min och Katrins hämnd!
Och nu var jag där! Jag stoppade ner handen i kassen och drog tröjan av pistolen. Den var väldigt kall och hård, precis som jag själv! Gruppen vid bordet såg undrande på mig, men det brydde jag mig inte om. Hela min koncentration var riktad mot Sam, och jag kände att pulsen började gå upp men var fortfarande iskallt lugn.
Nu Katrin, tänkte jag och skulle just lyfta upp pistolen…
Men då…
- Nej Kia, låt bli!
Jag har hört Katrins röst inom mig många gånger, men aldrig så här stark och klar . Och innan jag hann hämta mig fortsatte hon med beslutsamhet och fasthet i stämman:
- Sam är inte värd detta. Du kan bli dömd för olaga hot eller så tycker de bara du är löjlig…
- Är det min bekantskap du vill göra? frågade Sam samtidigt med ett fånigt flin över hela ansiktet.
För ett ögonblick kände jag mig helt vilsen, och såg också nog rätt förvirrad ut. Inget hade ju blivit som planerat, men styrkan inom mig fanns lyckligtvis kvar.
- Jag ville bara hälsa på er, sa jag och lät pistolen glida ner i kassen igen.
- Med största nöje, sa Sam lika fånigt som nyss.
- Känner vi dig? undrade Angelika avvaktande. Du verkar bekant på något vis, men ändå inte.
- Ni känner kanske inte igen mig, sa jag lugnt. Jag såg lite annorlunda ut när jag jobbade hos dig, Charlotte!
- Men snälla rara! utbrast Charlotte. Är det du, Katrin? Jag tror då inte mina ögon! Som du förändrat dig!
De andra stirrade klentroget på mig och verkade inte heller förstå, och jag tyckte faktiskt det var riktigt roligt!
- Ja, det är jag! sa jag och satte mig på en ledig stol. Fast jag kallar mig för Kia numera, är åtskilliga kilon lättare, har ny ögonfärg och också mera längd och annan färg på håret!
- Det är fint att se dig, sa Charlotte och verkade faktiskt mena det. Vi var rätt oroliga för dig när du blev…ja, sjuk…
Hon tystnade, och det var precis som hon inte ville tala om det som fört Katrin, ja mig alltså, till avgrundens rand.
- Jag hamnade på botten, sa jag, och till slut hade jag bara två möjligheter. Att sjunka ner i dyn och dö eller försöka ta mig uppåt igen. Jag valde det sista, och det var slitsamt men värt varje sekund!
- Du har ju hämtat dig storartat, sa Charlotte. Vill du komma tillbaka och jobba hos mig igen? Jag har försökt ringa och mejla dig, men du har kanske inte varit redo förrän nu?
Jag mindes, om än diffust, att Charlotte försök hålla kontakten med mig under den svåra tiden, men då inte alls brytt mig. Och det gjorde jag egentligen inte nu heller.
- Tack, men jag jobbar fyra dagar i veckan på ett hunddagis, sa jag. Och så går på en skrivarkurs, och det är något jag vill satsa på. Dessutom borde ni förstå att jag inte vill arbeta på ett ställe där jag höll på att bli våldtagen av ett riktigt jävla monster!
Jag såg stint på Sam, men han tittade oförstående tillbaka på mig, och jag undrade hur han egentligen var skapt? Det verkade nästan som han inte ens förstod att jag var Katrin. Krister och Martin däremot såg förfärade ut, och Asta stirrade oroligt på mig från caféluckan.
- Ni kan ta det lugnt, sa jag vänligt. Jag är förbannad på Sam, men absolut inte på er andra.
- Katrin, kan vi prata om det här i lugn och ro någon annan gång? bad Angelika och såg nästan vädjande ut, medan Charlotte nickade instämmande.
Sam däremot sa fortfarande inget, utan verkade fundera över hur han skulle få den här nya ”bruden” intresserad av honom? Och plötsligt kändes han bara som en liten obehaglig fluga som jag faktiskt kunde skaka av mig. Jag ville inte ens slå till honom med en flugsmälla, bara strunta i honom.
- Vi har inget att prata om, sa jag till tjejerna. Ni lyssnade inte när jag behövde er, och nu behöver jag er inte längre. Jag har en psykolog att prata med och är helt färdig med det här stället!
Ja, det var jag fast min hämnd inte alls blev som planerat. Och egentligen var det ju bättre så här, tänkte jag och mindes julaftonen. Det var då den ångestdrabbade Katrin gömde sig i min själs innersta skrymsle och den mera tuffa Kia kom upp till ytan. Katrin lät det ske, men när Kia skulle sätta sina planer i verket kom Katrin tillbaka och ordnade det på ett bättre vis. Sam hade förstås inte fått något straff, och jag tvivlade på att han skulle få det om jag anmälde honom för våldtäktsförsök nu. Faktum var att jag inte ville slösa mera energi på honom längre. Istället tänkte jag gå till mitt nya jobb och ta ut ett par av de härliga hundarna på en långpromenad i solskenet. Och sen skulle jag gå hem och skriva ner min historia, och låta alla som vill få ta del av den.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Kia och Katrins hämnd, 4.0 out of 5 based on 1 rating

2 kommentarer

  1. Omanilo Skriver:

    Riktigt bra ;)

    Man känner igen sig :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Kia-Katrin Skriver:

    Tack Omanilo. Det känns bra att du tyckte om min historia, och att någon faktiskt kunde känna igen sig.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.