Skyddsängeln

Michael satt vid köksbordet och tittade på den bruna bordsklockan som gav ifrån sig ett tickande, mekaniskt ljud. Han koncentrerade sig hela tiden på den, han tänkte ibland att om han koncentrerade sig tillräckligt länge så skulle han kanske kunna styra den med sina tankar, kunna vrida fram tiden.
Michael var 6 år och satt lydigt vid bordet och väntade. Han väntade på att hans far skulle uppenbara sig vid köksingången. Pappa har druckit i dag igen, så Michael satt snällt och väntade på sitt straff. Vad han skulle straffas för hade han ingen aning om, men vissa saker här i livet behöver alltid förklaras eller förstås. Inte i Michaels situation.
Plötsligt uppenbarade sig hans far framför honom, stirrandes med glansiga spegelaktiga ögon.
Han var full och nu skulle Michael få stryk. Så här har det varit i snart 3 år, dag efter dag.
Det började med att hans mor hade gått bort. Hon var den som hade tagit hand om Michael, den enda som hade brytt sig. För hans pappa verkade det alltid som om Michael bara varit till besvär och varit ivägen för honom. Men när mamma levde var det ingen som slog honom, ingen som vågade. Men Michael var inte rädd och han skrek aldrig heller. I alla fall inte de senaste 10 månaderna. Det var som om han hade tappat lusten att skrika, eller någon som programmerat in i hans hjärna att bara sitta stilla och vänta. Det hela hade med åren blivit som en slags skyldighet, en självklarhet.
Första gången hans far hade börjat med misshandeln hade Michael skrikit så högt och gråtit så mycket att hans far var tvungen att slå honom medvetslös för att inte det skulle höras utifrån. En händelse som Michael förträngt. Det var inte mycket som fanns kvar av honom idag, nästan som ett slags tomt skal.
Hans far var nu framför honom och han kunde känna den starka och illaluktande doften som kom ur hans mun. I hans tankar så spred sig doften i rummet och fick allt som fanns omkring att ruttna bort, ja till och med den gamla vedspisen av järn tycktes smälta bort till en oformlig massa.
Den illaluktande fadern höjde nu handen och förberedde sig för att slå till men Michael märkte knappt det, han befann sig i en annan värld och uppfattade bara sitt eget hjärtslag, ett enda hjärtslag. I samma stund som hjärtat slog sitt nästa slag brände det till på hans kind. Sedan upprepades denna brännande känsla gång på gång tills det slutligen blev svartnade för hans ögon.
Det svarta fenomenet var inte något som skedde så ofta. Men för Michael hade blivit till en slags behaglig känsla. Han visste inte varför men ”det svarta” var någonting som han numera alltid längtade efter. Kanske var det känslan att inte veta nånting, så hjärnan för en stund blev nollställd. Kanske skänkte det honom ett omedvetet men ändå onormalt lugn.
Även den här gången, precis som alla andra så vaknade han upp på samma ställe som han hade tappat medvetandet. Som vanligt satt den illaluktande fadern framför, djupt avtrubbad av ansträngningarna och spriten som gjort sitt jobb.
Michael reste sig sakta upp och vacklade fram mot köksfönstret. Det brände fortfarande på hans kind, en känsla som för honom hade blivit något helt självklart. Även blodsmaken i hans mun fanns där och det lugnade honom. Allt var som det skulle.
Han tittade ut på gården utanför huset. Det brukade alltid vara fullt med barn som lekte och skrattade. Han brukade ibland studera dem andra barnen med ett slags förakt, som om de var dumma och mindre värdiga än han själv. Han var aldrig ute och lekte med dem, han ville inte och hade inte fått heller.
Ibland kunde han sitta och fantisera på att något ont skulle hända dem, nåt som föll ner från himlen och utplånade allt och alla omkring.
Men idag kunde han inte se några barn alls. Det var något som inte stämmde. Det var alltid barn här ute vid den här tiden eller så kunde man se fullt av bortglömda leksaker utspridda lite överallt. Men det var helt tomt. Samtidigt verkade så lugnt och stilla därute, som om tiden hade stannat upp.
Plötsligt såg han något som han aldrig sett förut. Det var något rött på himlen som flög, det hade en jättelång svans och något som tycktes likna en lång lina eller nåt. Det var också något som gjorde att han inte kunde slita blicken ifrån det. Det verkade som om det hade hypnotiserat honom och nu kallade på honom. Han märkte hur hans fötter plötsligt börjat röra på sig och till sist stod han framför ytterdörren, ovetandes om vad han skulle göra.
Tankarna gick till sin pappa och vad han skulle säga men han kunde inte styra sina tankar. Det var som om något hade väckts till liv inom honom, som gått i dvala för länge sen, men nu vaknat upp och var redo att ge sig iväg med ett språng. Något som varken gick att styra eller kontrollera.
Han öppnade dörren och sprang raka vägen ut. Nu kunde han också se allt mycket tydligare. Det stod en medelålders man på gården som verkade styra den röda saken i luften. Michael stirrade häpnat på fenomenet.
Hur kunde den flyga och vad var det för något?
Plötsligt vände sig mannen mot honom och började närma sig med raska steg, den röda saken tycktes följa efter.
- Hej min vän, sa mannen. Vad tycker du om min pappersdrake?
- Dr…dra…drake?
Michael stammade men var samtidigt så förvånad över att han svarat. Han hade aldrig tilltalat en främling förut. En pappersdrake var något han bara hört sin mor nämna, men aldrig sett det på riktigt.
- Jag har byggt den själv, du kan väl testa?
Det fanns något behagligt med drakmannen. Hans ansiktsdrag var milt och fridfullt, inte alls som på hans far. Det var kanske bara inbillning men det var precis som om han skymtat ett vitt ljus i mannens ögon, ett ljus som försvann lika snabbt som det kom.
Mannen räkte fram drakens handtag till Michael och utan att ens tänka eller förstå vad han gjorde så sträckte han själv fram sin hand och slöt den om handtaget. Mannen tittade på honom och log.
- Håll nu i ordentligt, så du inte tappar greppet, min vän.
Han kände hur draken drog i honom, som om den hade ett eget medvetande och ville göra sig fri.
Hans mamma hade en gång för länge sen berättat om dessa drakar och att de skulle prova nån gång. Men hon hann försvinna innan det kom på tal igen.
För första gången på länge fick han en känsla i kroppen som han bara upplevt då när hans mamma fortfarande var vid liv. En känsla som sedan länge hade visnat och krypt till dvala på någon mörk och avlägsen plats. Michael skrattade.
Plötsligt skedde något så underligt och märkligt. Draken tycktes växa sig till och det kom ett otroligt ljust men ändå så milt sken från den. Den verkade förändras och fälla ut något som kunde liknas till fågelvingar. Sådana vingar som han hade sett på svanar när dem lyfter upp från sin damm. Michael vände sig mot mannen men han var redan försvunnen. Han trodde inte sina ögon men var samtidigt inte rädd. Runt om honom verkade allt så lugnt och fridfullt, en slags känsla som tycktes sprida sig omkring. Draken gjorde nu ett kraftigt ryck och han såg hur marken tycktes sjunka ner under hans fötter.
Egentligen var det inte marken som sjönk, utan Michael och draken som flög och som lämnade marken. Han kunde känna en kraftig men ändå så mild och behaglig vind på ansiktet. Inte den brännande kännsla som han brukade få efter att hans far hade haft sina händer i hans ansikte.
Nu flög dem båda två och steg högre och högre upp tills de var mins trettio meter upp i luften.
Han kunde nu se huset som han bodde i med sin far och det såg så ynkligt och obetydligt ut uppifrån. Minnet av huset och hans far tycktes försvinna mer och mer. Han tittade upp på draken som rörde sig långsamt men ändå kraftfullt och majestätiskt på sina breda vingar.
Han var så lycklig.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Skyddsängeln, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.