Rädslan blir större när folk inte vill förstå

Det jag ska berätta för er, handlar om en flicka som nu är femton år. Om man skulle få syn på henne på stan, skulle hon nog klassas som ganska normal, men när man lär känna henne så vet man att hon är långt ifrån normal. Hon lider utav något som heter fobi, och denna fobin har förändrat hela hennes liv.Ja, det är okej att skratta nu, men snälla läs klart och ställ er sedan frågan om ni tror att hon någonsin har skrattat åt det själv.

Det hela började för flera år sedan, hon var kanske fem-sex år. Det var sommar och hon skulle borsta av hennes katt Lina resterna av vinterpälsen. Hon satte sig i en liten glänta och borstade varsamt katten och de båda njöt av solen och gott sällskap.

När hon bara hade lite kvar att borsta, stelnade katten plötsligt till och flickan tittade åt samma håll som katten gjorde. Bara två meter framför henne, fanns en stor huggorm som fräste åt dem. Flickan som inte var gammal och hade tittat på en massa dokumentärer om ormar, blev livrädd och sprang fort, fort hem.

Hon grät sig till söms den natten.

Ett annat minne som alltid kommer att finnas i flickans huvud, är när hennes vänner i skolan fick reda på hennes fobi. Det var i början på sexan, och reaktionen som hon fick kommer att finnas kvar i flickans huvud lika länge som hon kommer att finnas kvar på jorden.

En vän till flickan höll i en bild på en orm, en enkel bild på två pojkar i tolvårsåldern som hade en svart orm runt halsen, men hon blev så rädd att hon började darra och hennes hjärta bultade snabbare än vanligt. Hon vände snabbt huvudet år sidan, för att undvika att panikattacken skulle bli större, men hennes klasskompisar flyttade bilden så att den fanns framför hennes ansikte hela tiden.

De tyckte att det var kul och skrattade åt hennes rädsla.

Det är sen dess som hon har haft mardrömmar. Varje gång som hon bara ser en orm på bild, vet hon att senare på natten kommer hon att vara fången i drömmens land.

Efter varje gång som hon har sett en bild på en orm, vet hon att natten efter kommer hon att få se hennes vänner, hennes klass, hennes familj bli uppätna av ormar. Hon vet att hon kommer att befinna sig på den plats, som är sannolikas att alla hennes bekanta skulle samlas på – skolan är den vanligaste platsen.

Ofta vaknar hon mitt i natten, känner hur hennes hjärta slår fortare än vanligt, hur svetten rinner nerför pannan och hur hon är totalt vettskrämd. Hon har under natten sett hur hennes nära och kära hade blivit dödade.

Mardrömmarna är outhärdliga, de har tagit bort det läskiga i skräckfilmer. Hon har hennes egna skräckfilmer istället, specialtillverkade bara till henne.

Skratta du bara, hon är van vid den reaktionen.

Ett annat minne som har påverkat henne, hände också i skolan. Det var onsdag, och första lektionen var No. De höll på att lära mer om den biologisk mångfalden. Varje elev fick varsitt häfte som handlade om området de jobbade med, så också flickan. Som alla andra gjorde bläddrade hon igenom häftet för att se om det verkade bli ett roligt arbetsområde.

Det verkade inte bli ett roligt arbetsområde.

På en sida hade hon sett en blid på en huggorm, en sån som hon hade sett när hon var liten. Så fort hennes reaktionsförmåga tillät henne, slängde hon iväg pappret och hennes kropp började att darra. Hon brukade annars alltid vara på sin vakt när hon kollade på filmer eller i böcker där det hade någon koppling till ormar, men inte denna gång.

De andra såg hennes reaktion och tyckte att hon var löjlig, så också en av hennes närmsta vänner. ”Den kommer ju inte precis hoppa ut och bita dig” hade hon sagt och tittat oförstående på sin vän.

Den natten plågades hon mer än vanligt.

Hon satt än en gång på samma lektion som hon hade gjort samma dag. Hon och hennes kompisar skrattade som vanligt åt ingenting och deras fröken sa åt dem att vara tysta. Det var precis samma scenario som alla andra nätter, och redan då förstod hon vad som skulle hända. Hon försökte att öppna munnen för att förvarna hennes klass, men munnen tycktes inte vilja öppna sig.

Hennes ögon vände sig vant mot den bruna klassrumsdörren, och som väntat började den långsamt öppna sig. Paniken växte i henne lika snabbt som hennes hjärta slog och i hennes huvud existerade bara en ekande tystnad.

Hon såg hur ett femtiotal ryggradslösa varelser ringlade över golvet och deras ögon utstrålade bara hat och ilska. Hennes klass blev som i alla andra drömmar förstenade och ormarna ringlade fram till den vettskrämda flickan.

”Välj vilken vi ska börja med”. Det var en stor svart orm som hade förmedlat meningen till flickan – inte genom ord, utan genom tanken. Hon försökte att blinka bort den fräsande ormen, men hur mycket hon än blinkade fanns den fortfarande kvar. Hon blundade och pekade rätt ut i luften. Hennes finger hade för en gångs skull pekat på ett skåp och inte mot en person.

Att hon hade träffat ett skåp hade aldrig hänt innan, och hon blev lättad – kanske skulle det inte bli som vanligt.

Det blev inte heller som vanligt, det blev värre. De bestämde själva i vilken ordning och de attackerade alla i klassrummet förutom flickan och hennes två bästa vänner, som såg hur deras klasskamrater plågades och hörde hur panikslagna de var.

När alla i hennes klass hade blivit av med deras hjärta, vände sig alla ormarna mot de tre vännerna, och tittade speciellt på den ena. De tittade inte på flickan som den här historien handlar om, den tittade på den vännen som hade tyckt att flickan var löjlig när hon hade sett bilden.

Det hon fick se den natten ska inte finnas på papper, det ska inte behövas fälla mer tårar.

På morgonen var hon så rädd att hjärtat höll på att gå söner.

Ni förstår, jag är en väldigt nära vän till flickan och vi har alltid stått så nära varandra som man bara kan, så detta var ett väldigt bra tillfälle att berätta hennes historia, på ett sånt sätt att folk förstår.

Innan har det inte funnits någon annan än musiken som har lyssnat på hennes tankar, och musiken har också varit den som hon har sökt tröst hos.

Det är egentligen sorgligt att det inte har funnits någon mänsklig varelse som hon har kunnat lita tillräckigt på, att alla andra som han har sagt det till har bara skrattat eller sagt något liknande med ”De är mer rädda för dig än vad du är för dem”. Men det stämmer inte, hon är räddare än vad de kan förstå.

För cirka två veckor sedan hände det som inte fick hända; när hon var ute och gick såg hon det djur som är orsaken till hennes söndriga hjärta. Vet ni att hon fortfarande har panikattacker och mardrömmar? Det är sorgliga svaret är; ”ja”.

Men det sorgligaste är att flickan är jag.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (4 röster)
Rädslan blir större när folk inte vill förstå, 3.5 out of 5 based on 4 ratings

11 kommentarer

  1. Martina Skriver:

    Hej!

    Det finns hjälp att få! Om du vill hitta någon vuxen att tala med förutom ex. någon släkting, lärare eller skolsköterska så kan du ringa eller maila BRIS, så kan de hjälpa dig så du får hjälp. En av sju svenskar har en fobi så det är väldigt vanligt och det finns bra hjälp att få, många blir fria från sin fobi genom ett enda eller några få samtal med en terapeut.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Martina Skriver:

    http://www.bris.se finns e-post-adress & tel.nr. till BRIS..

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. shima Skriver:

    Underbar historia!!!
    började nästan gråta.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Mickaela Skriver:

    Hejsan!
    Vilken fin och sorglig novell!
    Är det du som berättelsen handlar om?
    Jag gråter nu!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. bella Skriver:

    OMG!! :o BRA SANNBERÄTTELSE!! KAN VERKLIGEN FÖRSTÅ DIG , JAG SJÄLV ÄR LIVRÄDD FÖR ORMAR! :(

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  6. Rosen Skriver:

    Sorgligt, bra skrivet och formulerat.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  7. cattis Skriver:

    Har en kusin som lider utav sammafobi:(

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  8. Ulrika Skriver:

    Min bror har fobier, just nu sjukdomsfobier, äter antidepressivt för att de är rädda att han ska ta livet av sig…

    Jag förstår det inte. Hur man kan vara så rädd för någonting att man inte kan leva. Men folk gör det. Du, fortsätt vara stark. Jag vet att du troligtvis inte vill tänka på skiten utan försöka tänka på annat, men försök ta dig ur det. Ring folk, prata med psykologer. Försök ta dig ur det.

    Fight for it! Och ta hand om dig!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  9. Hanna Skriver:

    Synd att ni som kommenterar inte har läst hela novellen och insett vad den handlar om!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  10. carro Skriver:

    Tårar rinner..

    sjukt bra novell!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  11. maria Skriver:

    sjukt bra novell det var sorgligt och bra!!

    stackar lider du av det där gå till nån psykolog eller nån tereupet stackarn :(

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.