Ingen vill vara med fröken osynlig

Wilma tog för den tusende gången stigen som ledde till skolan. Hennes tankar var som alltid fyllda med hur hon skulle överleva dagen, hur hon skulle göra för att inte drunkna längre ner i ensamheten än vad hon redan hade gjort.

Att hålla huvudet över ytan var svårt när det inte fanns någon botten och hon inte kunde simma. Hennes erfarenhet kan berätta flera gånger då hon försökt, men hon inte haft någon som gett henne råd och det blev tillslut bara ännu svårare.

Än en gång gick hon till den röda klädhängaren och tog osäkert och försiktigt av sig den röda jackan. Hela tiden var hennes blick fäst i klädhängaren och när hon var avklädd fäste hon blicken i marken, allt för att hon inte skulle se att de behandlade henne som osynlig.

Om de bara skulle ha sett på henne istället för att bara slänga små korta blickar, skulle de se att hennes insida var minst lika vacker som deras egna. Om de hade pratat med henne skulle de höra att hon hade likadant språk och likadan humor som de hade.

Men det var ingen som frågade henne om någonting alls och de längsta blickarna hade hon fått, var när hon hade redovisningar i skolan. Då var hon så nervös att allt blod som hon hade i kroppen åkte upp till huvudet och den röda färgen fanns då inte bara innanför huden utan också utanpå. Varje gång hände likadant och hon klassades som blyg och konstig.

Klockan som berättade att lektionen började, ringde med ett dovt ljud, och samtidigt som en djup suck lämnade hennes läppar gick hon mot sin lektion. Som alltid var det stökigt när hon nådde det ljusblåa klassrummet och alla pratade med sina kompisar.

Hon satte sig vid ett ensamt bord och la fram böckerna på bordet. Hon hörde hur de andra skrattade och skämtade i bakgrunden, men hon försökte att ignorera dem.

De skrattade åt en fest som hade ägt rum i helgen, men Wilma varken kunde eller ville skratta åt skämtet. Hon kunde inte skratta för att skrattet låta så falskt och så obetydligt, att hon skulle känna sig ännu mer ensam när inte ens hennes skratt ville göra henne sällskap. Hon ville inte skratta, eftersom att då skulle alla titta konstigt på henne, och det var det minsta hon ville.

”Tystnad” sa den mörkhårige läraren som precis hade klivit in i klassrummet. ”Vi har mycket att göra idag, så vi sätter igång direkt. Sätt er två och två.”

Wilma suckade. Hon visste precis hur det skulle bli och hur det skulle sluta. Hon skulle bli vald sist och den som förlorade en tävling eller inte hann ”paxa” en klasskompis, fick straffet att vara med henne. Då den stackaren förstod vad den hade att vänta, jämrade den sig högt och tydligt för att resten av klassen skulle tycka synd honom eller henne.

För visst var hon så farligt hemsk att det var sent ut sagt synd om den som kom med henne? Hon var så odräglig och ful, att om man kom nära henne skulle man själv bli smittad, man skulle drabbas av ”Wilma-sjukan’.

Hon tittade sig omkring och fann alla hennes klasskamrater sitta i par, alla utom Viktor. Han satt på sin stol jämte Erik och Vincent och gruvade sig för att han hade förlorat stensaxpåse-tävlingen. Hans runda ansikte utstrålade förtvivlan och hans ögon likaså.

De två fötterna som gick mot henne var tunga och visade att människan som ägde dem, inte ville till det förbestämda resmålet.

”Viktor” sa deras lärare stressat. ”Skynda dig lite”.

Innan Viktor gjorde som läraren hade sagt, fick han retsamma blickar ifrån hans kompisar. Han tittade surt tillbaka och satte sig vid tjejen som ingen ville vara med.

Viktor satte sig så långt bort från Wilma som möjligt innan han överdrivet koncentrerat lyssnade på läraren.

”Så, nu när alla har hittat en vän, ska ni berätta vad eran största önskan är och sedan ska jag berätta vad ni ska göra. Jag ska gå och kopiera några papper, men jag är snart tillbaka.”

Läraren gick ut genom klassrummet och Viktor tittade uppgivet på henne.

”Vad är din största önskan?” Frågade hon Viktor så osäkert och försiktigt att det var svårt att höra vad hon sa.

”Min största önskan är att få slippa att se dig. Din? Svara snabbt.”

Även om han hade pratat fort och mumlande, förstod hon vad han hade sagt. Hon var ett motbjudande och ”Wilma-smittat” odjur som ingen ville veta av. Det var konstigt att han över huvud taget satt kvar, han riskerade ju hans perfekta liv.

Hon kände hur illamåendet växte upp i matstrupen och hur hon var nära på att få frukosten i boken. Det var som om hans vassa ord hade stuckigt hål på den ihåliga och smala skyddsmur som hon hade byggt upp av hoppet och längtan efter ett bättre liv.

”Ett liv” sa hon så tyst att det knappt hördes, men hon ångrade sig genast.

”Wilma, vänta” hördes Viktors ironifyllda röst. ”Stanna, vi vill ju bara prata”.

Hon försökte förtvivlat tränga sig förbi de tre killarna som blockerade hennes väg, men som förutbestämt kunde hon inte röra sig ur fläcken. De tre killarna som stod framför henne var starkare än henne och tillsammans var de ogenomträngbara.

Samtidigt som en tår trängde upp i ögat vände hon ner blicken ännu djupare i marken. Hon ville inte att de skulle se, att handlingarna och orden sårade henne så att tårarna rann, hon ville inte visa sina undanskymda känslor.

”Vad är det Wilma” frågade Vincent, Viktors kompis. ”Är du ledsen?”

Han putade med underläppen och lät den darra, som om han skulle börja gråta. Hans ögon var fyllda till bredden med en blandning av retsamhet, elakhet och ironi.

Hon kände hur tåren lämnade ögat och bara sekunden efter hade den sällskap av en annan saltvattensdroppe. Att de inte kunde förstå, hon ville vara älskad. Hon ville inte bli ignorerad dag ut och dag in men hon ville inte heller bli en soptunna fylld med skitiga ord. Hon ville bli behandlad som en människa.

”Varför skulle du gråta?” Orden hade kommit ifrån Viktor. ”Ditt liv är ju perfekt om man jämför med barnen i Afrika, och så säger du att du vill ha ett liv, vad är det för fel på dig?”

Hon försökte att undvika Viktors blick, men med hans händer på hennes axlar kunde hon inte annat än att hålla uppe blicken. I hans ögon fanns inte ett enda tecken på medlidande och hans ansikte visade samma likgiltighet som ögonen.

Han förstod inte att hon också var hungrig och att hon också fick arbeta hela dagen för att överleva. På flera år hade hon inte tagit ett enda bett på lyckans bröd och under de åren hade hon fått arbeta dag ut och dag in för att få fram falska leenden.

Wilma sparkade det hårdaste hon kunde på Viktors smalben och vände sig sedan om för att kunna springa iväg.

”Aj” skrek han. ”Jävla idiot”

Hon han aldrig springa långt. Efter bara två meter upptäckte hon att en halvmeter längre fram fanns en välbekant trappa. I den höga hastigheten som hon sprang i, hann hon aldrig bromsa in i tid, och hon föll handlöst nerför den branta trappan.

Så fort hon hade snubblat hörde hon hur de tre killarna brast ut i gapskratt. De tyckte att Wilma var klumpig och att man gott och väl kunde skratta åt hennes fall, hon skulle vara glad att hon gjorde någon glad.

Wilma dundrade längre och längre ner i trappan och när hon slog i det sjunde trappsteget var hennes hjärta sönder, inte bara symboliskt utan också bokstavligen. Slaget mot trappsteget hade krossat hennes skallben, och hennes ”liv” var bortom räckhåll.

Hon hade dött till skrattens falskklingande kombination med ensamhetens tystnad.

Wilma var bara 10 år.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (15 röster)
Ingen vill vara med fröken osynlig, 3.9 out of 5 based on 15 ratings

6 kommentarer

  1. J Skriver:

    ”den som förlorade en tävling eller inte hann ‘paxa’ en klasskompis, fick straffet att vara med henne. Då den stackaren förstod vad den hade att vänta, jämrade den sig högt och tydligt för att resten av klassen skulle tycka synd honom eller henne”

    Känner igen mig så mycket att det gör ont

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. RainDrops Skriver:

    Början var bra men jag tycker att slutet var lite väl för ”otroligt”

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Frida Skriver:

    Neeej, den var bra från början till slutet!!!

    Underbar novell…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  4. Jag Skriver:

    Jättefin novell! Gripande!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. C Skriver:

    känner igen mig än idag..

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  6. Lovisa Skriver:

    Jag gillar den här novellen skarpt!! Fint skrivet och väcker starka känslor! Måste dock hålla med att slutet kändes något ihop raffsat, annars skit bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.