I en värld utan Musik

”Mamma jag går nu”, skrek jag till henne och snabbt sprang jag nerför trapphuset.Det var den femte juni, solen sken och fåglarna kvittrade. Om det inte vore för att jag sprang ikapp med sekundvisaren så skulle jag förmodligen sätta mig på en sten vid en sjö, lyssnat på allt vad sommaren sa till mig och därmed strunta i min gitarrlektion. Men eftersom att musiken betydde allt och lite till för mig, så fick sommaren vänta – jag skulle sätta ton på min vardag.

Snabbt gick jag ner på trottoaren och mina steg visade att tävlingen med klockan var väldigt jämn. Jag hade bara fem minuter på mig att ta mig till musikskolan. Jag hade redan innan bestämt mig för att aldrig komma försent till någon gitarrlektion, och kanske var det därför som jag visste jag att detta inte var en tävling som jag ville förlora.

Tankspritt tog jag ett stressat steg ut i den asfalterade vägen samtidigt som jag rättade till elgitarren som hängde över min axel.

PANG!”

Jag tittade trött och utforskande mig i rummet. Allting var så ljust och vitt, inte en ända svart sak syntes i rummet och genast så fick jag känslan av ogillande. De bleka gula gardinerna var bara i vägen för att jag skulle få se sommaren och den lilla gröna plastblomman förnedrade den. Det träbleka nattduksbordet med den gula duken såg inte alls hemtrevlig ut och någon hade hängt upp en tavla på den vita väggen.

Konstnären hade målat en liten sjö med antingen en soluppgång eller en solnedgång på, och den tavlan var allt som jag tyckte lite om, i det obekanta rummet.

Jag hatar verkligen sjukhus. De är så opersonliga och det är inte många som kan säga motsatsen. Det luktar inte något gott tvättmedel eller hemlagad mat utan det luktar kliniskt rent. Så fort som man kommer innanför sjukhuset så känner man hur den illaluktande doften kommer smygande och den försvinner inte förrän man är ute igen.

Den är det en annan sak som jag inte gillar med sjukhusen – man får inte ha mobilen på och alltså inte heller musik. Hela tiden så måste man ligga där och lyssna på när tystnaden berättar att livet är lika hopplöst som en groda utan ben.

Sakta, sakta vände jag huvudet om och tittade på mamma som satt och tittade trött på mig.

- Jag vill hem, sa jag enkelt och började försiktigt resa mig upp. Nu!

Jag stannade upp mitt i rörelsen. Det var inte på grund av min hjärnsprängande huvudvärk, det var på grund av att jag inte hörde vad jag själv hade sagt. Jag hade rört på mina läppar, men från mina stämband hördes inte ett ljud.

Om och om igen började panikslaget göra så som man brukade göra när man pratar, men mina stämband fick inte fram något ljud.

- Mamma, jag kan inte prata!

Jag skrek fram den meningen, men tystnaden var lika tyst som innan.

Jag tittade på henne med skräck i ögonen. Hennes smala mun hade rört på sig och hade format orden ”du kan visst prata”. Jag hade inte hört meningen, jag hade fått tänka mig hur rösten hade låtit i huvudet – öronen ville inte samarbeta.

Jag skrek rakt ut i ett försök att överösta tystnaden, men tystnaden vann. Jag var döv.

Jag skrek ännu en gång, men det skriket var fyllt till brädden med smärta och saknad. Från det skriket visste jag att jag skulle få leva mitt liv utan musik.

Jag blev utskriven tre veckor, en dag fyra timmar och femtiosju minuter efter bilolyckan. De tre veckorna hade jag tillbringat i tystnaden, i min säng på sjukhuset och hos olika pedagoger som försökt lära mig att använda teckenspråk. För varje ny pedagog blev jag mindre och mindre samarbetsvillig, och tillslut gav de äntligen upp.

Under den tiden som jag låg på sjukhuset hade mamma varit hoppfull. Hon hade aldrig gillat den musiken som jag gillade och då såg hon sin chans – kanske att jag skulle bli den rosaklädda, söta flickan som hon alltid hade önskat sig.

Men hon lyckades inte. Efter varje dag som gick, sminkade jag mig ännu mer svart runt ögonen och jag tog på mig bara svarta kläder. Svart symboliserar sorg och utan musiken var min existens svartare kol.

Mamma förstod inte att musiken var mitt allt. När jag var liten hade jag till och med sagt att jag skulle gifta mig med musiken och den tanken har jag aldrig släppt. Det fanns inte en levande varelse som kunde förstå mig lika bra som musiken, musiken fanns där alltid. Musiken var alltid där och lyssnade, den förstod mitt problem.

Men efter bilolyckan hade jag inte musiken, jag hade ingen. Jag brydde mig inte om att förmågan att ta kontakt med andra var borta – den förmågan hade jag aldrig varit välutvecklad, det var musiken som tårarna rann för.

Så nu när jag står här och tittar ner i det svarta vattnet, så inser jag att jag gör det rätta. Det enda jag har levt för i femton år är musiken, och nu kan jag inte längre höra den. Jag kan fortfarande minnas musiken, men det är inte samma sak. Det är inte lika uppmuntrande och glädjebringande att sitta och tänka på musiken, som att faktiskt höra den.

Jag sätter mig ner och sliter blicken från soluppgången och fäster den på min Ipod. Att sitta och titta på Ipoden utan att kunna höra känslorna som strömmar ut ur den, är deprimerande. Hörlurarna som annars brukade vara placerade i mina öron, ligger nu i mina smutsiga händer. Det hade alltid varit hörlurarna som hade bytt ut mina trötta tankar mot den underbara musiken, men nu ligger de bara där och alla tankar som de innehåller gör sig påminda.

Jag sätter i hörlurarna i öronen och sätter på musiken – som jag ändå inte kommer att höra. På skärmen står det all möjlig musik, men jag kan fortfarande inte göra musiken sällskap.

Tåren som nu rinner nerför min kind är lika ensam som jag, och jag undrar varför jag fortfarande lever. Musiken var mitt allt, det var den som jag hade ”friat” till och det var den som skulle följa med mig ner i graven. Och alla vet väl att om man begär att någon ska offra något, så måste man vara beredd att ge samma sak tillbaka.

För tre veckor, en dag, fem timmar och sju minuter sedan var en flicka vid namn Mandy, med om en bilolycka. Enligt läkarna klarade hon sig otroligt bra, hon hade inte fått några andra skador än att förlora hörseln – som hon efter ett tag skulle få tillbaka. Men Mandy var helt förkrossad. Med hörseln försvann också musiken, musiken som hon älskade så mycket. Hon brydde sig inte om att den skulle komma tillbaka – om ett år eller två, hon ville ha den genast.

För de flesta är musiken bara ljudvågor som kan bilda olika melodislingor, men för Mandy var musik olika känslor som bildade tankar. Hon berättade allt för musiken, och musiken lyssnade tillbaka.

Hon tittade på det blänkande föremålet som skulle bli vägen som ledde henne till hennes älskade musik. Vägen skulle inte bli lång, bara sådär tjugo centimeter på handleden.

Hon gick långsamt, och när hon bara hade tre centimeter kvar, hörde hon hur ett band längre fram spelade lycka. Med ett leende på läpparna gick hon snabbt de få centimeterna som återstod av vägen och hon kände bara lycka.

Musiken minus Mandy = Ingenting

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (5 röster)
I en värld utan Musik, 3.2 out of 5 based on 5 ratings

1 kommentar

  1. Therese Axelsson Skriver:

    En novell som skapar tankar.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.