I månarnas sken – Del 1

Sömnlösheten drabbar oss alla ibland, speciellt som barn.
Personligen så kommer jag ihåg de där underbara, sömnlösa nätterna man kunde ha precis innan nått underbart skulle hända. Man kunde ligga i timmar och undra vad man skulle få i present på sin födelsedag, även fast man i de flesta fall endast fick det man hade önskat sig.
Men sen har vi också en mer ovälkommen sömnlöshet, skräckens sömnlöshet. Oron ifall monstret under sängen skall låta oss leva ytterligare en natt.
Jag upplever än idag den här typen av sömnlöshet, fast för min del har det inget att göra med fiktiva monster. Nej, min sömnlöshet och mina mardrömmar har sin grund i något som jag var med om, mitt i mellan de där underbara stunderna i min barndom.

Vi bodde några mil utanför Madison, Wisconsin i nordöstra delen av USA. Huset som vi bodde i hade varit i min familjs ägo så länge alla kunde minnas. Det bidrog också till en större smärta då jag senare sålde gården och flyttade till Europa, och Sverige. Men jag klarade inte av att bo kvar i huset efter det som hände den där sommaren 1957.
Vi var mitt i den delen av livet där allt är intressant, och skall utforskas. Så jag och mina vänner Jimmy, James och Peggy(som vi efter Buddy Hollys stora hitlåt numera kallade Peggy Sue) bestämde oss för att reta upp patienterna på Setterlandshemmet, som låg på andra sidan den stora Setterlandssjön, mittemot min familjs hus.
Setterlandshemmet var lika lite en godkänd patientklinik som nazityskland var en altruistisk nation. För på hemmet vårdades inga vanliga patienter, nej, Setterland var ett vårdhem för utvecklingsstörda som blivigt övergivna av sina familjer. Men någon vidare vård eller hjälp fick aldrig egentligen patienterna, utan personalen brukade kedja fast dem i stora, tunga halskragar, som i sin tur satt fast i diverse bjälkar inne i byggnaden. Den enda motion som patienterna fick var på eftermiddagen eller natten, då de släpptes ut i varsina burar där de fick gå runt i en timme. Men då många av patienterna haft en tendens att vilja dunka sina egna huvuden mot gallret så hårt att de blivigt medvetslösa, tillverkade vakterna en typ av vadderad hjälm. Helt enkelt för att hålla sina skyddslingar vid liv.
Peggy Sue, James, Jimmy och jag själv spenderade många nätter tittandes över sjön, med kikare. Setterlandshemmet låg i exakt den riktningen så om man låg vid vårt hemliga ställe en fullmånenatt, vid vårt hemliga klockslag, så avspeglades månen i setterlandssjön. Vilket bildade en perfekt symmetrisk linje med takspetsen på hemmet. Vi brukade därför lite hemlighetsfullt säga att; ”vi ses i månarnas sken”, då var och en av oss visste exakta platsen och tiden.

Idag kan jag fortfarande höra de där fruktansvärda skriken som patienterna på Setterland kunde åstadkomma, men konstigt nog så tyckte jag bara att det var underhållande när vi låg där i gräset med kikare. Så underhållande att jag själv en dag kom med Idén, ”vore det inte kul att öppna grindarna och se vad som händer?”. Sagt och gjort, nästa natt smög vi runt sjön, svartklädda och med adrenalinet på topp.
Fortsättning följer …

Av: Rickard Grieman

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
I månarnas sken – Del 1, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.