Snön täcker alla spår

Novellförfattare Charles Henry Moffet (pseudonym).

Kära läsare denna historia är helt hoppdiktad av mig, om det finns någon som tror att han eller hon känner igen sig kan lida av förföljelsemani eller slumpen. Men om det skulle finnas någon har samma namn som i denna berättelse så var det inte min avsikt anans önskar jag en god läsning.


 

En ihärdig signal från digital klocka fyllde Peders internat rum på ST. Bernards folkhögskola. Peder vaknade och sträckte ut en hand för att tysta pipandet som hade väckt honom från en behaglig dröm. Han vred huvudet och såg att de röda digitalsiffrorna visade 07:20.
Det första han tänkte.
Äsch jag kan dra mig tio minuter innan jag går till frukosten.
När han hjärna hade vaknat så mycket att han kom ihåg att i dag var dagen innan han och han klass skulle till Stockholm.
Peder och hans kamrater hade startat ett band och de kallade sig för THE MAD STRINGS och de skulle delta i en tävling för Sveriges bästa stråkmusiker.
Det hade övat under gårdagskvällen in på småtimmarna för att finslipa på det sista de skulle spela upp i tävlingen.
När de var klara så stöp de alla i sin säng i respektive internat rum.

Peder såg bort mot sitt skrivbord och konstaterade att han inte packat ned sin fiol utan att la den ovan på allt annat bråte som täckte hans skrivbord. Han suckade högt och bestämde sig att kliva ur den varma sängen, hitta någorlunda rena kläder så att kunde gå till matsalen och käka frukost.

I samma hus i rum 6 låg Martin och Anna i sängen,
Anna vaknade till de hade också stupat i säng och hon konstaterade att hon hade glömt att ta av sig strumporna så det var inte så konstigt att fötterna kliade när hon vaknade.
När hon hade vaknat till så mycket för att väcka Martin så fick hon sig dagens första skratt.
Om hon hade glömt att ta av sig strumporna så hade han glömt att ta av kläderna. Han hade gått och lagt sig med kläderna på. Hon väckte honom med att pussa honom på halsen och han svarade med att vända sig om och kyssa henne tillbaka och fråga.
- Har du sovit gott?
- Ja förutom att du snodde täcket din skurk!
- Jag snodde ditt täckte det kan inte vara möjligt!
Svarade Martin lite stött.
- Du tog mitt täcke för du sov ju med klädena på!
- Va!
Anna nickade mot Martin och han tittade ned på sina ben och upptäckte jeanssen och tittade upp mot Anna som log elakt.
- Okej om det ska vara på detta visset så kan jag gå till matsalen utan dig för jag är redan klar och du är ju fortfarande halv naken!
- Du går ingenstans!
De mun högs under tiden Anna tog på sig som samtidigt Peder låste sin dörr till sitt rum och gick till matsalen.
Det hade snöat under natten det låg en minst en decimeter ny snö på marken. Peder utbrast sin andra suck för dagen och tog på sig vinterskorna och gick.
Han var en av de första som kom till matsalen och tog för sig vad som fanns.
I hans fall en tallrik med flingor och ett glas äpple juice satte sig vid ett av de runda bord som fanns.

Det tog inte ens fem minuter innan han såg Anna och Martin gående mot matsalen.
Dom serverade vad de ville ha och satte sig vid samma bord som Peder.
De hälsa ett god morgon och Peder hälsade samma.
Dom åt tysta en stund innan Anna bröt tystnaden.
- Bestämde vi något i går att vi skulle köra en genomgång av låtarna i dag innan vi packar för resan?
Peder satt och tuggade sina flingor och försökte att minnas om de hade bestämt något eller inte, men det ända hans trötta hjärna var sysselsatt med var att tugga flingorna.
- Nej jag minns inget!
- Men jag är bara fjärde violinist jag bara spela efter de andra.
Anna tittade upp i taket och gjorde en min att det var fel svar.
Hon lätt ämnet falla och tänkte höra igen när de andra har kommit.
De droppade in allt eftersom först kom Elin och Erik, där på Sandra och sist Cissi och Sigrid.

Alla visade olika grader av trötthet men de piggnade till under tiden de åt och pratade hur de skulle lägga upp dagen.
Planeringen för Stockholms resan de visste att transporten var redan fixad en av deras lärare skulle köra upp dom i skolans minibuss.
Instrument och packning ta på ett släp skulle hämtas under dagen.
Klockan tickade fram till halv nio de reste på sig för att börja dagens första lektion var idrott. De flesta i gänget var redan ombytta innan de gick till frukosten men Martin fick springa till sitt rum och att byta om.

När han kom till gymnastiksalen så satt de andra lite överallt och väntade att Hans gymnastikläraren skulle komma. Martin gick och satte sig bredvid Anna som att på en plint vi ett av fönstren. Ett ögonblick senare kom Hans och innan han började lektionen kollade han att alla hade kommit.
När han lagt undan pärmen så sa han.
- Jag har förstått att ni ska åka till Stockholm och tävla och missa värdefull tid att träna så jag tänker inte vara så snäll i dag!
Så för att visa mitt missnöje så ska vi köra hinderbana så ni blir lagom möra men innan vi börja med det så ska vi värma upp genom att springa några varv.

Ingen i klassen protesterade de visste att någon gång skulle de få genomleva Hans ökända hinderbarna.
Alla klasserna på Bernard hade genom gått den men varierat resultat nu var det musiklinjens tur.
Efter de hade värmt upp så byggde de upp hinderbanan, Innan de började så fick de en genomgång vad de skulle göra vid olika stationerna.
För började de i sakta tempo och höjde det stegvis, ett tag var killarna på hugget och fick bra tider men efter tjugo minuter började även tjejerna få lika bra tider.

När de hade fått villa några minuter så tänkte Peder att få en så bra tid som möjlig bättre en tjejerna.
Satsade allt han hade.
Det gick bra men när han skulle hoppa över ett hinder så tog han stödja med ena handen.
Och vred till handleden.
Ena sekunden kände han inget men när han skulle stödja sig högg det till i handleden tappade balansen hamnade på golvet.
De andra kamraterna såg honom försvinna mellan hindren, han reste sig inte upp på en gång så Sigrid sprang ditt för att titta.
Hon såg att Peder låg på mage medvetslös, hon kunde se att han hade en bula i pannan och fött en smäll på näsan så blodet rann.
Hon försökte få live i honom.

- Peder det är Sigrid hur är det med dig?
Peder kom till medvetande och upptäckte till sin förlägenhet att Sigrid lutade sig över honom. Han försökte att resa sig men så sa Hans

- Det är bäst att du sitter ned så ska jag hämta syster!
Peder sa inge han gjorde som han blev tillsagd, under tiden Hans hämtade sjuksyster så undersökte Sigrid skadorna och sa på skoj och medlidande.

- Jag är inge läkare men din prognos är god att du kommer att överleva men jag är rädd att du har ett bula som är lika står som en handboll, och näsa har sett snyggare ut.
-
Jag skulle avstå att hoppa rätt in i en plint det finns mycket enklare sätt att få uppmärksamhet på!
Sa detta hon och torkade bort kvardröjande näsblod med en bit papper.

Några minuter senare så kom Hans och sjuksyster vid namn Britt.
Hon undersökte Peder för att kolla om han inte värde skador en vad han hade. Sen fick han följa Britt tillbaka till hennes rum för en mer noggrann undersökning.

Britt kunder konstatera att Peder hade fått en mindre hjärnskakning och en vrickat vänster handled.
Och blev tillsagd om det skulle bli värde skulle han ta kontakt med henne annans var det bara att vila och för hans del ställa in Stockholms resan.

När han hörde det så stönade han högt av smärta och besvikelse och himlade med ögonen. Britt skakade på huvudet och sa.
- Du går tillbaka till ditt rum så ska jag informera de andra.
Peder han reste sig upp på undersökningsbrits svarade.
- Nja det ser värre ut var egentligen är!
- Jag tänker fortfarande åka med till Stockholm och spela med de andra!

Biritt tittade på honom med en min att hon inte skulle säga i mott men hon visste att Peder var en envis elev så han fick själv konstatera fakta.

Under tiden så hade de andra avslutat gympan och de satt redan i matsalen och åt förmiddagsfika som var vid 10 tiden.
Peder som inte var hungrig tog bara en kopp kaffe när han skulle ta koppen med vänsterhanden så ville inte fingrarna lyda.
Han tänkte inte på det och tog koppen med höger handen och gick till de andra som satt vid ett av långborden i matsalen.
Det fanns en ledig plats bredvid Sandra så han satte sig där, Sandra frågade vad syster hade sagt?
- Äsch hon påstod att jag hade vrickat handen och hon tyckte inte att jag skulle följa med till Stockholm.
Men jag svarade att en vrickad handled inget skulle stoppa mig att spela.
sa Peder.
- Jag skulle inte vara så säker på att du kan spela vilken hand vart det du vrickade?
- Undrade Sigrid
- Den vänstra
Svarade Peder.
- Nu ville inte jag låta taskig om det skulle vissa sig att du inte kan spela så är det inge större katastrof jag har pratat med Frida i musik 2 och hon ställer upp och ta din plats om och jag säger om inte du kan spela!
- Sigrid
Peder skulle just protestera när de andra såg var klockan hade blivit.

Klockan blev hal elva och de skulle gå igenom låtarna innan de skulle packa för resan. Peder gick och hämtade sin fiol på sitt rum och gick till replokalen där de andra värmde upp.
Peder satte fiolen till axel och satte fingrarna på strängarna och skulle värma upp för att spela.

Men det gick inte varje gång han skulle flytta på fingrarna för att ändra torn gjorde det ont. Men han håll minen och fortsatte. Efter några minuter så slutade hans vänstra hand att lyda och fingrarna drog i hopps av ansträngning att lyda.

Han tappade fiolen så att den landande på golvet men den duns men höll.
De andra slutade att spela och vände sig om mot Peder inge sa något men alla tänkte samma tanke vem skulle våga säg att ha inte kunde följa med att spela.

Det blev en lång tystnad innan Erik gick fram till Peder tog hans fiol och la den i fodralet och sa.
- Beklagar men du fattar själv att du inte kan spela på grund av handen
men du är fortfarande med i gänget men inte den här gången.

Peder sa inget han tog fodralet och gick från rummet sa inget till de andra och stängde dörren bakom sig.

De andra stod och sa inget men sen sa Sigrid.
- Uss jag hatar när sådant här händer men vad skulle vi göra?
- Inte så mycket men han fattar själv när besvikelsen har lagt sig.
- Men kan någon ringa Frida och meddela att hon för ta Peder plats!
Sa Martin.
- Det kan jag göra!
Sa Sissi.

Peder gick till sitt rum slog igen dörren av ilska och slängde fodralet så att den landande i fåtöljen som fanns brevid skrivbordet.
Och satte sig på sängkanten och tittade ned på sån vänsterhand och ångade de misstaget han hade gjort i gympan.
- Varför var jag så förbannat korkad att slå tjejernas tid!
Han hade inget bra svar på frågan men han viste vad skulle göra åt handen.
Han gick till skrivbordet öppnande mitten lådan och tog fram en rulle gasbinda som han skulle lägga runt handleden.
Det var inte för ta gången han vrickade handleden så det var rutin. När han var färdig så la han sig i sängen och låg och funderade en speciell sak som hans tankar hade kretsat kring. Nämligen Sigrid han hade gjort den brutala upptäckten att han var kär i henne och efter ett tag frågat henne om hon ville inleda ett förhållande?

Hon svarade nej.

Hon var inte intresserad i honom på de visset men om han ville kunde de vara vänner?
De kom överens att de skulle vara vänner och så hade det varit ett tag men hans känslor för henne hade börjat att bubbla igen.

Den här gången så visste han inte vad han skulle göra.
Ett alternativ var att skicka ett SMS när hon var på väg mot Stockholm.
När han till sitt rum så la han sig på sängen och slumrade till.
Han vaknade en halvtimme senare genom att någon knackade på hans dörr.
Han reste på sig och gick och öppnade.

Till hans förlägenhet så stod Sigrid utanför dörren och sa
Jag hoppas inte att jag stör?

Men vi har packat bussen och ska snart köra och vi undrade om ville säga hej då till de andra?
- Visst jag kommer jag ska bara ta på mig skorna!
Sa han och satte på sig vinterskorna.

De gick ned till de andra som stod och väntade vid matsalen där en blå buss med ett vitt täkt släpp stod parkerad.
De såg Sigrid och Peder komma mot dom och Martin sa.
- Titta där vilka som kommer man kan tro att det är ytterligare par bilning här på skolan!
- Gå och dra något gammalt över dig!
Svarade Sigrid men Peder såg att hon rodnade en smula.
Peder sa innan de andra satte sig i minibussen.
- Gå inte och förlora nu när jag är borta!
- Hej då med er vi synes!
Alla gav Peder en avskedskram innan de gick in och satte sig i bussen och när alla hade satt sig så körde den i väg ut mot stora vägen.
Samtidigt som den åkte började det att snöa och täckte alla fotspår av ST. Bernard musik elever.
När Peder kom tillbaka till sitt rum plockade han fram sin mobil och skrev.

Hej Sigrid!
Jag vet att det är ett dumt tillfälle att berätta detta men under en längre tid har känt ömma känslor för dig. Varje gång jag ser dig så vet jag inte vad jag ska ta vägen.
Jag hoppas att du känner samma för mig?
Jag skulle bli mycket glad och lycklig om du ville bli min flickvän?
Du kan fundera på saken när du sitter i bussen väg upp till Stockholm och höra av dig när du känner för det.

MVH Peder

När han hade skrivit det så tyckte han på knappen skicka och medellandet sändes i väg men olycklig nog så log Sigrids mobil handväskan.
Hon hörde inte pip signalen när SMS kom för ett tag senare.
Peder var en aning pirig hur svaret skulle bli och var berädd på hon skulle få en utskällning eller något i den stilen.
För att skingra tankarna så ägnade han sig med skol uppgifter som han hade ignorerat på grund av allt övande in för spelningen.

Samtidigt i bussen satt klassen några pratade och några sov, de hade hamnat bakom en lastbil som körde rätt sakta fast det var en 90 väg.
Men Anders som var deras musik lärare ville inte köra om på grund de kraftiga snöandet som skymde sikten.
Bredvid Anders så satt Sigrid hon hade stirrat ut på snöandet i över två timmar och hade blivit en något illamående.
För att fästa blicken på något annat förutom snön så tog hon upp sin mobil och tryckte igång den. Hon såg på skärmen att ett medellande hade skickats till henne.
Hon tyckte fram inkorgen och tryckte på medellandet.

Hon såg att det var från Peder och börjad att läsa och när hon var färdig så visste hon inte om hon skulle skratta eller gråta, han hade frågat om detta förut hon hade sagt nej.

Hon visste inte varför men vi det tillfället så hade hon inga känslor för honom.
Men nu?
Hon hade granskat honom i smyg när han inte såg och konstaterat att ut seendemässigt var han rätt okej.
Men för en kille i hans ålder var han lite för tramsig men hon var inte ett hack bättre i mellan åt.
Stort sett hade de samma intressen när det gällde musiken och andra saker men de skilde sig en del och bra var ju det.
Så när det kom till kritan så var det lika bra att bli i hopp och se hur det känns ett tag i alla fall.
Hon tryckte fram Peders nummer och skrev till backa.

Hej Peder !
Jag har funderat om det du skrev om tidigare och jag skulle vilja gärna försöka ha ett förhållande med dig om du vill? Vi kan prata med om detta när jag kommer tillbacka ifrån Stockholm. Hoppas att du har det bra där hemma?
Puss Sigrid.

Hon tryckte på skicka och medelandet sänder i väg hon skulle gjut lägga tillbaka mobilen i väskan.
Då minibussen körde på något hårt, bussen krängde till och slirade över på fel sida av vägen. Anders försökte att bromsa och häva sladden, men på vägen hade det blivit isbeläggning så hjulen fick inget fäste.
Släppet tryckte fick minibussen att kantrad och hamnade på sidan, med taket liggande mot mötande körfält.
Dom i bussen han inte reagera vad som hade hänt innan det var för sent.

På mot gående körfil så kom det en lastbil lastad med betong fundament till ett bygge i södra Sverige.
I lastbilen satt Steffan.
Han var sträsad att leveransen var en dag försenad på grund av mekaniska problem.
Bromsarna hade dille på att inte fungera när det behövdes, lastbilen vad den ända som kunde klara vikten av betongblocken.
Om inte detta skulle vara nog så var snöandet ett problem.
Att hålla avståndsbedömning ,men han drog inte ned hastigheten för det.
Lastbilen körde ca 100 km timmen men last på 50 ton.

Vid ett tillfälle så såg han något blått liggande på vägen.
- Herre gud det är en buss mitt på vägen!
Det ända Steffan kunde att tryck ned bromspedalen och be en bön för dom i bussen.
Lastbilen men sin tunga last kolliderade rakt in i minibussen taket blev intryckte ända in till under redet. De som fanns i mellan blev ihjälklämda på mindre av ett ögonblick

Lastbilen tryckte bussen ett tjugotal meter innan Steffan fick stopp på den.
Han ban en inner bön att inge fanns i bussen innan han körde i den, han stängde av motorn och klev ut ur förarhytten.
Han gick till vaket av bussen och tittade in och fick sig livs chock de som fans kvar av dem som satt i den bakre delen av bussen.
När han såg den hemska synen vände han sig om och spydde. När han inte fick ut mer hörde han ett stön från bussen.
Som kom från den främre delen av bussen.

Han gick ditt och så tre personer en man och två yngre tjejer, manen var död kunde Steffan se för huvudet hade en onaturlig ställning.
Kvidandet kom från tjejen som satt i bredvid manen.
Han gick fram och sa.
- Hallå hör du mig?
Samtidigt kände han om hon hade någon puls och de hade hon kännbar med svag.
Han reste sig upp för att se om det var någon annan som hade stannat vi olycksplatsen.
En äldre dam sprang till Steffan och sa.
- Jag har ringt brandkåren och de är på väg!
- Finns det några överlevande i bussen?
- Ja en tjej sitter i fram sättet.
- Jag vet inte om hennes kamrat lever jag han inte kolla det innan ni kom!

Annbritt som den äldre damen hette sprang fram till vraket av bussen och undersökte Sigrid och Sissi.
Hon kunde konstatera att det skulle behöva ett mindre mirakel om någon av tjejerna skulle överleva innan de kom till sjukhuset.
Annbritt ropade på Steffan.
- Hämta fösta förbandslådan som finns i min bil och filtarna allt ligger i backsättet!

Steffan hämtade det som Annbritt sa.
De täckte tjejerna med filtrarna, så inte de skulle bli av med kroppsvärmen och sen försökte Annbritt göra så gott hon kunde med det fanns i fösta förbandslådan.
När hon var klar så sa han till Steffan att vakta tjejerna så skulle hon kolla de andra i bussen.

Hon hade sett det mesta i sargade kroppar under den tiden hon arbetade på akutmottagningen. Men detta var en av de värre, hon såg att det hade funnits nio personer men bra två hade klarat krocken.
Hon kunde konstatera att de som dog hade dött en snabb död de flesta hade fått nacken knäckt eller rygg, bröstkorg krossat.

Trots det täta snöandet så hörde hon ambulans och brandkår komma mot dom. De stannade framför lastbilen och vraket efter bussen. En brand man sprang fram till Annbritt och frågade om det fanns någon kvar i bussen?
- Ja två tjejer sitter i den främre leden av bussen och de är mycket alvarligt skadade så var försiktig när ni tar ut dom!
brandmannen undrade om hon var medicinsk utbildad?
- Ja men pensionerad!
- Skit samma!
- Du få hjälpa till en då under rätta ambulans personalen om din uppfattning, om skadorna och hjälpa oss när vi klipper ut de skadade!
Sa brandmannen.

Polis och ambulans kom kort bär efter och brand förmannen informerade de andra och Annbritt berättade sin medicinska bedömning på tjejerna till ambulanspersonalen.

För att få ut Sigrid och Sissi så var de tvungna att klippa bort taket och dörrarna för att kunde få ut dom säkert sett.
Ambulanspersonalen och Annbritt samtyckte att det smidigaste sättet att få de skadande till sjukhuset var att flygg dom med helikopter. Brandförmannen tog i kontakt med ledningscentralen sa.
- ledningscentralen kom!
- Ja detta är ledningscentralen kom!
- Vi behöver ambulansflyg från olycksplatsen Kom !
- Uppfattat vi medelar när de lyfter kom!
- Bra klart slut!
Sa brandförmannen.

En räddnings helikopter startade fem minuter efter and ropade och lyfte och satte kursen mot olycksplatsen andra piloten som var kartläsare meddelade ledningscentralen att de skulle vara på lats om ca 20 till 25 minuter.

Om allt det var Peder helt ovetande om han satt vid sitt skrivbord och håll på med skolarbete efter ett par timmar så la han pennan åt sidan för att sträcka på sig. Hans mobil låg på fönsterkarmen så han hade inter hört när medellandet kom från Sigrid.
Han såg på skärmen på mobilen ett meddelande fanns i inkorg och kände igen numret som var Sigrids och öppnade meddelandet.
Han var beredd på en utskällning men när han läste blev han mycket förvånad och snopen att hon ville bli i hopp med honom.
Av ren glädjen så skrev han ett nytt

SMS tack älskling!

Helikoptern hade lyft när en av akut vårdare hörde ett pip från handväskan som tillhörde en av de skadande. Hon tog väskan och hittade mobilen såg att det fanns ett meddelande.
Hon stoppade tillbaka mobilen i hand väskan, plockade fram en plånbok och öppnande den för att se om det fanns identitets handlingar. Som tur var fanns det ide handlingar för den ena. Den andra tjejen hade inget som kunde avslöja hennes identitet
Men för tillfället var inte de viktigaste huvudsaken att de levde

På olycksplatsen så hade den tekniska undersökningen börjat och dystra arbetat att ta loss de omkomna från bilvraket, när kropparna hade blivit till handa tagna vände man bussen på rätt köl. En av poliserna så märket på bussen skriven men gul text.
S:T Bernard folkhögskola.
Den fösta tanken som polismannen tänkte här han såg texten var att.
- Fy fan för att ringa och meddela skolan vad som hade hänt med deras elever! Och familjer där efter.
Han bad en stilla bön att det inte skulle vara han som fick den otrevliga arbetsuppgiften
Han fick avbryta sin funderingar när hans kollegan ropade på honom.
De skulle kolla ett släpp som förmodligen tillhörde bussen.

Släpet hade släppt från minibussen när lastbilen kolliderade och släppet hade hamnat i diket och nu skulle undersökas.
De öppnade back lämmen på släppet och såg, att de låg väskor och instrumentfodral huller om buller.
De stängde igen och såg till att släppet togs han om och forslades till tekniska avdelningen för undersökning.

Två timmar senare satt den ena polismannen som hade sett bussen vid sitt skrivbord och fasade för han nu skulle företa sig. Att ringa till rektorn på ST. Bernard folkhögskola.
Med tung hjärta slog han numret till rektorn och satte luren till örat.

Rektor Ekman hörde telefonen i arbetsrummet ringa han slängde en blick på klockan den visade halv åtta:
- Hm vem kan det vara så ringde så här sent?
Han gick till arbetsrummet och tog luren svarade.
- Ekman Erikson!

- Hej mitt man är David Söderholm från polisen i Oskarshamn.

- Och vad kan jag hjälpa er med?

- Är det ni som är rektor på ST Bernard Folkhögskola?

- Ja det stämmer hur så?

- Jag har den beklagliga nyheten att meddela er att ett flertal elever och en lärare omkom i en tragisk bilolycka utanför Oskarshamn tidigare i eftermiddags. Två av era elever överlevde och ligger nu på Oskarshamn lasarett på intensiv vårdavdelningen deras tillstånd är kritisk men stabilt.

- Vet ni vilka som klarade sig undrade Ekman skakad?

- Nje den ena kvinnan av de två fanns i bussen hade identifiera på och hon heter Sigrid Anderson.

- Den andra?

- Det ända är ett halsband men namnet Sissi men vi vet inte om det är hennas riktiga förnamn eller smeknamn.

- Å herre gud!

- Ursäkta!

Undrade David.
- Å förlåt!
Sa Ekman.
- Jag kom på att en av våra musikklasser skulle åka till Stockholm i morgon och delta i en musiktävling. om inte jag mins fel var musik ettorna och deras lärare som skulle köra dom.
Sa Ekman
- Jag beklagar det som har inträffat men vi skulle behöva en klasslista på dom som var med i bussen och klassfoto för att kunna så fort som möjligt så att vi kan underrätta de anhöriga.
-
Sa David lite försiktigt

- Ja jag förstår vart ska jag faxa det till?
Undrade Ekman
David sa ett nummer och ett annat nummer som om det var något var det bar att ringa.
Ekman la på luren och satte sig tungt i skrivbordstolen ,Emma Ekmans fru kom tittade in i arbetsrummet och frågade.
- Vem var det älskling?

Ekman tittade på henne sa.

- Det var polisen en av skolans musikklasser har varit involverad i en bilolycka och alla ut två har omkommit.

- Du menar inte att det är musik ettorna som åkte i dag?

- Det verka inte bättre.

- Vilka två är det som har klarat sig?
Undrade Emma.

- Polismannen sa att en av dom är Sigrid Anderson de kunde identifiera henne den andra visste de inte sänket hon hade ett halsband på sig med namnet Sissi, dom visste inte om det var hennas riktiga namn eller smeknamn.

- Vet dom vilka de andra är?
Frågade Emma?

- Nej de bad om att jag skulle skicka klasslistan och klassfotot så de kunde identifiera de andra.
- Å herre gud jag kom just på!
Utbrasts Emma.

- Vad då!

Undrade Ekman och såg förbryllad ut.
- Jag kom just på att en i musik tvåan hoppade in för en i ettan till resan till Stockholm på rund av någon hade sakat sig och inte kunde spela. Men jag kan inte komma ihåg vem det är för hon ansökte om ledighet och jag gick med på det.

- Så det finns en på musik etta här på skolan som inte känner till något vad som har hänt!
Sa Ekman alvarligt

- Tydligen.

Sa Emma.
- Vad gör vi?

I vanliga fall var Ekman en handlingens man men nu viste han inte vad han skulle göra
Emma som kände sin manke sa.

- Du går ned till skolan och skickar iväg papperna till polisen så ringer jag till Britt och meddela henne vad som har hänt.

Ekman gjorde som hans fru sa och gick till skolan och låste upp dörren till huvudbygganden för att komma in till resektionen där klasslistorna fanns.
Det var inga problem att hitta det han såg på fotot på klassen en gäng unga kilar och tjejer som log mot kameran hade hela livet framför sig.
Som en vindpust blåser ut ett ljus hade deras liv blivit bortaget från dom.

Han gick till faxen slog numret till polisen till Oskarshamn och stoppade in papperna i maskinnern.
En liknande fax skrev ut två papper och David tog arken och namn listan och hittade det två som klarade sig Sigrid Anderson och Sissi Johanson.

Bra!
Tänkte han nu har vi namnet på den andra tjejen.
Han strök över deras man med en gul överstrykningspenna för att urskilja deras man ifrån andra.
Han såg på de andra namnen och konstaterade att de som fanns i bussen var identifiera de skulle ta ett tag. Hur offren såg ur och där efter kontakta deras anhöriga.

På skolan så hade Emma ringt Britt och berättat i korta vad Ekman hade berättat för henne.
Britt skulle komma på en gång.
På vägen till skolan så hade hon en tanke på Peder som var kvar på skolan han hade troligt vis ingen aning om vad som hänt.
Så det fösta var att berätta för honom och musik tvåan att de hade mist en klasskamrat .
Hon parkerade bilen och när hon gick till skolbyggnaden såg hon att det lyste från rektorns kontor så hon gick föst ditt.
Dörren stor öppen till kontoret men hon kackade i alla för att meddela sin närvaro.

Ekman tittade upp och såg Britt hon kunde se att han var rätt tagen av nyheten,
Musiklassen en kollega.
Britt satte sig i en stol och sa.
- Nu är den stora frågan vad gör vi nu?

- Eller rättare sagt vad säger krishanterings plan ut vilka riktlinjer rekommendera vid sådana här händelser?

Ekman hade en mapp på bordet och la handen på en sa.

- Innligt krishantering så är information om vad som har hänt och stöd till de som behöver.

- Det och där kommer du in i bilden men tanke på att de är så många, risken stor att du inte kommer att hinna. Så det klokaste är att vi jag du och skolprästen prata med dem som känner de omkomna.

Och respektive mentor få ta en pratstund men sina klasser och om det är någon som villa prata mer för mentorn prata informera dig.
Det är min plan i det stora hela!

sa Ekman.
- Okej men då har jag en annan sak som jag tänkte ta upp!
Sa Britt
- Vad så?

- Jo jag vet inte hur mycket du känner till, en i musik ettan kom inte med på resan för han skadade sig kort innan!
Sa britt.
- Ja jag känner till detta men jag vet inte vilken det var!

Sa Ekman

- Men det vet jag!
Peder Andreason och hon som fick hoppa in för honom var Frida Niklason.
Sa Britt.

Så hur gör vi nu ska vi berätta för Peder i kväll eller ska vi vänta till i morgon?
Undrade Ekman.

- Det klokaste att vi tar det i morgon så får Peder i alla fal en natts sömn för sen tror jag att det inte bli så mycket av det.
Sa Britt

Helt ovetande satt Peder på sitt rum och gäspade och tittade på klockan den visade 22:36.
Han funderade gå och lägga sig. Men innan han gjorde det så tog han sin mobil och skrev ett nytt SMS.

Hej älskling jag hoppas att ni har kommit fram till Stockholm nu? Jag hoppas att det gör bra för er i morgon och jag längtar att se dig!
MVH Peder.

Han tyckte på skicka och medellandet kom fram men Sigrid mobil, Den låg i ett skåp på intensiv mottagningen på Oskarshamn lasarett.
När Peder hade fått i väg SMS så gjorde han sina kvällsbestyr och gick till sängs, helt ovetande att den dagen skulle komma skulle bli hans västa på mycket länge.

Den Följande dagen var som alla det andra för omväxlingen skulle var det blå himmel och solen höll på att gå upp.
Peder klocka pip som vanlig och han sträckte ut handen för att komma åt Off knappen.
För ovanlighetens skulle så var det tyst i internatet inga väcka kockor eller någon som stod i duscen.
Han klev ur sängen sträckte på sig och för enkelhetens skull tig på dig gårdagens kläder och gick till matsalen.
För ovanlighetens skull så var han inte föst för några musik tvåor satt vid ett bord och åt sin frukost.
Peder tog sin vanbliga talrik med flingor och gjorde de sällskap.

- Går det bra att jag sätter mig här?

- Visst!

Sa de och Peder satte sig och började att äta av flingorna. pratade inte så mycket men efter sa en två vid namn Ander.

- Jag hoppas att det går bra för dina kamrater i dag i Stockholm! det var snöpligt att du skulle skada näven!

- Beklaga kompis men jag hoppas att Frida klara det i stället eller vad tro du?

- Ja det gör hon säkert det är en av de positiva när man är fjärde violin, att om man skulle är det inte svårt att bli ersatt!

- Nej det är sant.

Sa Ander.
Men vad ska du hitta på när resten av klassen är i Stockholm?
Undrade Sofie som satt bredvid Ander.

- Jag har den del skolarbete som släpar efter och om jag tänkte vara lat i dag och eventuellt läsa en bok var min tanke.
-
- Sunt att få vila de små grå när man har möjlighet!

Sa Ander och slevade en sked mysli i munnen och tuggade efter tänk samt.
Peder satt och åt tills klockan visade tjugo över åtta då han reste sig och gick för han andra.
Han hade tänkt sticka till datasalen och skriva ut en del skolarbete han hade gjort i går.

På rummet höll han på att packa sin väska, man han behövde skrivbock USB minne och mobilen om Sigrid skull ringa.
Han skulle stänga sin väska när det knakade på dörren.
- Kom in!

Sa han och dörren öppnandes han vände sig om och så att rektorn och syster kom in på hans rum.
- Hej vad vill ni jag tänkte just gå!

- Jag hoppas att det kan vänta för vi har en mycket tråkiga nyheter att berätta!

Sa Ekman alvarligt.
- Va !!!!!!!!

Sa Peder förvånad och orolig på samma gång.
Ekman och Britt tittade på varandra innan Ekman fortsatte.

I går fick jag fick ett samtal ifrån Polisen och de talade om för mig att bussen med dina klasskamrater var med i en olycka med en lastbil.
Jag vet inte hur jag ska säga detta några av dina kamrater dog av kroken.
Två av dina kamrater klarade sig men ligger på sjukhus, på intensiven och det senaste vi fick veta va att tillståndet för de båda är kritiskt men stabilt.

När Peder hörde detta men först förstod inte eller rättare sagt ville inte fatta att hans kompisar inte fanns längre. Han frågade med gråten i halelsen vilka är det som klarade sig?

Britt svarade
- Sigrid och Sissi klarade sig ifrån krocken.

- Sigrid!
Sa Peder.

Britt såg på honom och förstod sa.

- När tillståndet har förändrats för dina kamrater så ska vi åka till dom.

När hon hade sagt detta så brast det för honom och började gråta tårarna kom som en stöttflod.
Ekman kunde aldrig vänja sig för att titta bort och klockan den visade kvart över åtta.
Han tittade på Britt och hon såg på honom, tanken skulle informera lärarna innan lektioner börjar.
Men Britt ville ogärna lämna Peder i detta sinnestillstånd så rektorn gick själv till lära rummet.

Inne i lärarrummet fanns det flesta av skolans lärare det såg han komma och de hälsade med en nickning andra hälsade.
Han harklade sig så att alla såg på honom
- I går kvälla så ringde Oskarshamns polis och informerade mig att musik ettan var med i en trafikolycka.
stora delar av klassen omkom bland dom fanns vår kollega Anders vi var många som kännde honom privat och kollega. Dom som inte orka jobba i dag kan jag förstå men jag ber om ni orkar informera era klasser vad som har hänt och det är okej att eleverna kan gå tidigare.
En glädjande nyhet i våran sorg är att två överlevde mirakulöst olyckan.

Stämningen i rummet sjunk , några började att gråta andra blev mycket tysta.
Hanna som var mentor till musik tvåan bröt tystnaden.

- En av mina elever Frida hoppade in i gruppen som skulle spela i Stockholm var hon en av de som inte klarade sig?

- Som jag har förstått var hon en av de som inte klarade!
Hanna sate sig i en fåtölj Ekman fortsatte.

- Jag ska informera resten av skolan nu under förmiddags fikat men innan kommer jag berätta för musik tvåorna och jag önskar att Hanna kunde vara med?
Hanna tittade upp och torkade bort tårarna sa.
- Självklart!

Klockan hade blivit halv nio och de började att gå Hanna och Ekman gick till klassrummet där musik tvåorna håll till, på vägen ditt så kom Britt.
Hanna undrade hur det stod till med Peder?

- Ja han är rätt chokad med samlad så jag kunde gå till er när informera de andra om Frida.

De gick i samlad trupp klassen var redan i klassrummet hörde prat och skratt.
Hanna öppnande dörren och gick in med Ekman Britt i släptåg, klassen tystande när de kom in och såg med en frågade blick.

Hanna sa
- Jag har en tragisk nyhet angående om Frida som ni känner till hon skulle åka med ettorna till Stockholm pr spela.
- Hon och stora delar av klassen var med i en bilolycka och hon med flera i ettan omkom. Två klarade sig men ligger på sjukhus på intensiven och som vi känner till så lever dom.
Sofie räckte upp handen Hanna nickade mot henna.

- Har Peder fått reda på vad som har hänt med klassen?

Britt svarade.
- Ja han var den fösta som fick föst veta?
- Hur tog han det?

Undrade Sofie.
- Trots omständigheterna rätt bra men det skulle vara bra om ni kunde stötta honom den tiden som kommer.
Jag tror att de är några fler som bor här på skolan?
Jag vet att ni sörjer Frida men om ni skulle stöta Peder bara finns för honom för sådan här stunder ska ingen vara ensam.
Sa britt

Några dagar senare när den västa choken hade lagt sig på skolan, så Åkte Britt och Peder till Oskarshamns lasarett för att hälsa på Sigrid och Sissi.
Under bil färden pratade de eller rätter sagt Britt pratade och Peder bara lyssnade.

För hans del hade de senaste dagarna varit bladning mellan sorg saknad och glädje.
Han hade fått stöd från alla håll till den grad att han var tvungen att lämna skolområdet för att vara själv.

Han kände sig lättad på ett konstigt sätt att Sigrid hade klarat sig och nu var över det västa. Men sen brukade skulden komma hur kunde han resonera så när stora delar av hans kamrater hade dött.
Och vad vart det för mening att han skulle överleva han kunde ha lika väll satt i bussen själv och dött!

Han hade pratat med Britt om detta och hon hade svarat att det var normalt att känna skuldkänslor fråga sätta det hela.
Med man fick inte låta de ta överhand hans liv måste fortsätta tråtts allt som hade hänt.
Sen när det gällde relationen med Sigrid och honom så fick han inte ha några stora förhoppningar tanke på vad hon hade gått igenom.

På avdelningen där Sigrid och Sissi låg var det lugnt för tillfället var de bara de två på avdelningen.
Personalen på passade att göra sånt de inte han med i vanliga fall, när Britt och Peder kom så blev de visade där tjejerna låg.

Britt stannade utanför och frågade en läkare hur det stod till med tjejerna.
Läkare undrade om hon var anhörig?

- Nej jag är sjuksyster på skolan där dom går.
Svarade Britt.
- Jag kan säga så här att tillståndet för de båda är inte livshotande men de kommer att få stanna på sjukhuset ett tag till.
Deras skador var rätt omfattande som inre blodningar benbrott. Vi han kommit tillrätta med blödningarna men vi håller dom under övervakning till vi kan garantera att de är läkta.
Och det samma gäller benbrotten.
Sa läkaren.
Peder gick fram till Sigrid on låg med sluta ögon det såg ut som sov. Men när han la handen på hennes hand så öppnande hon ögonen och tittade på honom.
Han gjorde det samma.
Sigrid vände handen Peder håll i och kramade hans och formade orden med munnen
Jag älskar dig!
När hon sa det så rann en tår ned för hennes kind.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Snön täcker alla spår, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. liselotte christensen Skriver:

    hej brossan!

    det är helt okej berätelse för mig men det finns fortfarande många stav och gramatik fel kvar det är inget som direkt stör men gör det lite svårt att hänga med. Annars var din historia riktigt bra och du lyckades få med en hel del känslor också som t.ex vid krachen var riktigt bra, men du gör mig en tjänst och sluta ha med nya personer i historien som hon den pensionerade sjuksystern det blir för många att hålla reda på.

    mvh.syrran :p

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.