Linus

Hans ögon är nästan gömda under luggen, det mörklockiga håret är hans skydd mot världen. Hans steg genom stadens alla människor är snabba, det förekommer en viss osäkerhet i dem. Han vandrar förbi torgets alla glada människor som inskränkt av förakt. Den här snubben hatar mänskligheten, i alla fall den glada människan. Han har en fällkniv i fickan, den bär han alltid med sig. Som förberedd mot det värsta. Egentligen – vem kan klandra honom? Hans tonår är präglade av mörka minnen, och än är han bara 17 år gammal. En pojke som har sett för mycket ont. Han är föräldralös, hans mamma tog en överdos, en gammal hippe som inte klarade av vardagen, hon övergav sin son, sitt barn, ja för att han var bara ett barn när det skedde. Tio år gammal öppnades dörren till helvetet. Hans pappa, är än främmande. Levande eller död, visste han inte. Det går inte i en dag utan att han går i undran om hans farsa, vem han är, och om han ens är medveten om sin sons existens? Självklart är han medveten om att hans pappa kanske också övergav dem, sin son och sin mamma. Och för det känner han sån förakt. Den här föräldralösa pojken bär på mycket inom sig. Tio år gammal placerades han i en fosterfamilj i en helt främmande stad, från att bott i by där alla känner varandra kom han till storstaden Stockholm. Det fanns en rad pojkvänner till hans mor genom åren som erbjöd sig att ta hand om den lilla pojken, faktum var att de alla männen inte klarat av hans mammas hälsotillstånd angående drogerna men alltid funnits där, för att hjälpa dem i vardagen. Från att han var sju år gammal fanns där en kille som hette Filip, som alltid gjorde allt i sin makt för att underlätta vardagen för dem. Han minns många gånger de två tillsammans gått på cirkus och käkat glass vid havet. Det starkaste minnet han har av honom är han med sin bästa vän, nämligen hans gitarr. Han tänkte att en dag så ska han också sitta och att klinga på den där märkliga saken som bringande sådana vackra ljud. Filip gjorde också allt i sin makt att få förhållandet mellan han och pojkens mor att fungera, tyvärr gick inte detta sin väg. Filip var också den som ordnade allt med begravningen, och pojken bodde hos honom under tiden socialen sökte ett boende åt pojken. Filip kämpade in i det sista för att få behålla pojken, han var som en egen son sa han, men moraltanterna på socialen såg helst att han fick bo hos en välbärgad familj i Stockholm, så där han hamnade han, tio år gammal.

Den nya så kallade familjen bestod av fem medlemmar. Mamman hette Lisbeth och var gymnasielärare, där han senare kom att gå. Pappan var en konstnär av stil sades det, ägde en galleria i stan, han var också mycket berömd på stan. Han hette också Filip, det tyckte pojken var sorgligt. De hade tre barn, två döttrar, tvillingar i 5 års ålder, Lisa och Karin. Det äldsta barnet var 12 år gammalt och bar namnet Oscar, han såg pojken som en konkurrens redan första dagen han klev in genom dörren. Den första dagen var underlig, där han stod och skulle just ringa på dörrklockan öppnades dörren plötsligt, av fem stycken nyfikna ansikten som såg ut att befinna sig i extas. Där stod pojken med två tanter från socialen strax bakom sig, lika glada de. Att det funnit ett hem åt honom, herregud tänkte den stackars pojken, att kalla det ett hem var väl att ta i en aning? Det var fem främmande människor, kunde ha varit vilka som helst. Till pojkens skeptism visade det sig att familjen var faktiskt vad man kallade en familj. De fem åren framöver kom att präglas av glädje och trygghet. Det äldsta barnet, Oscar konkurrerade i början med pojken men pojken förstod att det måste kännas underligt att han som en ny familjemedlem bara klampar in, av manligt kön också, Oscar var ju den enda killen av barnen. Tvillingarna älskade honom, speciellt Karin och pojken kom varann nära i äldre år, de två hade en mycket sällsynt relation, det kunde nästan läsa varandras tankar. Det var skrämmande ibland. Mamman Lisbeth och pojken läste mycket tillsammans, pojken lärde sig att skriva dikter som sedan kom att resultera i sångtexter. Och Pappans namn Filip fick en positivare klang, och den andre Filip från byn kom till stan på besök ofta. Han fungerade bra med familjen och spenderade en del somrar med familjen i deras sommarstuga på Smögen. Pojken var lycklig igen, emellanåt stängde han in sig på sitt rum och tänkte på sin mamma, sin biologiska mamma. Han hade lärt sig att spela lite smått på gitarren som han fick i avskedspresent av Filip från byn, han började också så smått skriva sånger om sin mamma. Det hände att Karin stod utanför och tjuvlyssnade, och en dag upptäckte pojken detta men kunde inte mer än att uppskatta hennes eutiasm. Så en dag bjöd han in henne på sång och gitarrkväll, om hon var glad. Det förblev deras lilla hemlighet, en dag i veckan satt de två tillsammans och sjung. Han såg henne som sin egen syster.

Ja, pojken smälte in, och livet hade börjat. Han var den ambitiösa eleven och hans musiklärare var imponerad, likaså hans svensklärare, pojken hade talang.

Så en dag, när det var kabaré på skolan satt han förväntansfull i omklädningsrummet och klirrade på gitarren, han hade skrivit en sång om hans familj, femton och yr av lycka. Det var dags för hans nummer, han klev ut på scenen och möttes av alla klasskamraters familjer. Men inte hans egen, och där han stod i förundran började talmannen presentera honom som den strålande unge mannen som skulle framföra en sång tillägnad hans familj. Så han satte igång, på darrande ben, med hjärtat i halsgropen, rädslan över att något hänt dem. Han minns än idag att han påbörjade de första raderna på låten..

Jag hade förlorat allt, en människa kan förlora
Då dök ni plötsligt upp, som ur tomma intet
Omfamnade mig, lät mig sakta växa

 Där pojken stod och sjung med hjärtat i halsgropen, kom någon upp på scenen för att avbryta. Pojken tänkte att nu, har något skett. Publiken stirrade förvirrat och pojken bads av talesmannen att gå av scenen där han sedan hörde talesmannen ursäktande ljuga om att något var fel med elektrikern, folk anade ugglor i mossen. Likaså pojken. Och hans värsta mardröm besannades då han möttes av en uniformerad man som bad han sitta ner. Där han satt tillbaka i omklädningsrummet ekade mannens ord i det kalla rummet: Jag är ledsen att vara den som informerar dig om detta, kära barn, familjen Andersson har gått bort, det var en tragisk bilolycka.

Hans ord rev loss all kärlek han bar inom sig, hans hjärta förvandlades till svart. Hans osynliga tårar hade ingen makt. Han bara satt där, tio år gammal igen. Det gjorde ont, för ont för att andas. Så hans nya familj hade råkat ut för en tragisk bilolycka, döden hade tagit dem, en berusad långtradschaffuör hade alltså kört ner dem i diket. Och det var så det var, svart på vitt. Döda. Han efterlämnad på jorden. Kom tillbaka till mig, viskade han där han satt frånvarande från världen, annars kommer jag.

Det var från denna dag han förvandlades till den inskränkta människan som gick längs torget i drastiska steg gömd bakom sin lugg. Han var instängd från omvärlden.

Filip från byn fanns på plats igen, och den här gången lät de sura socialtanterna diskutera om pojken faktiskt skulle bo där. Det beslutades att pojken själv fick välja. Han var på väg till gymnasiets första ring, och om han ville gick det att ordna ett eget boende i stan om han så gärna ville bo kvar. Filip från byn tyckte detta var trams, han sa att pojken faktiskt fortfarande är ett barn, ett numera vilset sådant. Inte kan han bo själv, absolut inte i en kombination med det som komma skall. Gymnasiet var en pers och de sakerna som hänt pojken var alldeles för stora för honom att hantera själv, dessutom ville ju Filip så gärna ställa upp, det goda hjärtat han hade försäkrade moraltanterna på socialen att pojken kanske faktiskt skulle ta att flytta hem till byn med Filip där han en gång tidigare bott. Pojken tänkte på Filips ord, att pojken inte kunde bära på detta själv, att sorgen var för stor? Hur kan mäta sorg? Är det inte okej att må dåligt över en trasig tröja, varför är sorgen av en bortgången mamma och en pappa som möjligtvis inte vet om hans existens, och som pricken på i, en död fosterfamilj större? Han insåg själv hur fel och löjlig det lät. Därför beslutade han sig för ett eget boende, sommarlovet var på väg och han lovade att låta en kontaktperson komma förbi då och då för att försäkra sig om att allt står rätt till, så de där borta på socialen inte längre behöver känna något ansvar. Detta inbillade han alla där borta på socialen, förtroendegivande som han var, charmande han dem med sina nötbruna ögon och fick en lovlig etta mitt i stan, där han sedan målade väggarna svarta.

Begravningen ägde rum den 9 juni, två dar efter han gått ut grundskolan, han hade fått med sig toppbetyg och hade en självklar plats på estetlinjen med inriktning musik. Filip var den som fixat och donat med begravningen igen, som han stått i. Begravningen var vacker, den var en solig sommardag, året innan vid denna tidpunkt hade han vart på väg med familjen ut till sommarstugan i Smögen, han minns Karins skratt då han spelade upp en teater med hennes leksaker. Mamma Lisbeth och Pappa Filip hade en livlig diskussion om politiken idag, det var alltid lika intressant att lyssna, ingen ut av dem dömde den andra. Han kallade dem faktiskt för mamma och pappa, det hade tett sig naturligt.

Sommarlovet var alltså här. Nians avslutning hade varit något pojken sett framemot. Omständigheterna gjorde så att pojken inte infann sig på plats, det var för sorgligt. Alla dessa familjer skulle sitta där med sitt barn, han själv ensam i ett hörn. Visserligen hade Filip från byn erbjudit sig att följa med, som alltid var hans hjärta stort. Men pojken hade tackat nej, skyllt på att han måste koncentrera sig på flyttningen. Och så blev det, den 15 juni fanns det en lägenhet i stan, ett etta i förorten där det stod:

Linus Jonathan Ro

15 år, inskränkt, isolerad i sig själv, började den riktiga solvärmen anlända, det var hett och kvavt i lägenheten. Där satt han, själv, med stereon på högsta volym, med färgburkar bredvid sig började han måla lägenheten svart. Ingen kunde nå honom, mobilen var avstängd och någon hemtelefon hade han inte ännu, och om han själv fick bestämma skulle det aldrig ske. Han var beslutsam, att ensam är lika med stark. Många vänner från skolan kom dagligen och knackade dörr, men gav tillslut upp. Trodde, eller inbillade sig att han var bortrest, så att de slapp oroa sig. Dagarna gick, och Linus började sitt skrivande, han skrev nätterna långa, tills dagen kom, någon gång i mitten av sommaren, då orden försvann, där han satt, med det enda redskapet för livet han just för tillfället hade, gick luften ur honom. Bredvid sig stod en avslagen öl, han gick ner till affären för att köpa mer. På vägen ner till affären, mötte han sekundvis glada ansikten, berusade tonåringar, möjligtvis några bekanta från skolan – då sänkte han huvudet och koncentrerade sig på rutorna i marken. Det kom par, kärleken lyste i deras ögon, barnfamiljer gick hand i hand, han ville spy. Väl nere i affären står inte den expedit som låtit han köpa öl trots sin ålder, men lyckan vänder när han står i kön, den där expediten dyker upp från ingenstans. Och för ett kort ögonblick tycks livet enklare. Men väl därhemma efter den femte ölen känns allt mörkt igen, och framåt midnatt faller han ihop i sängen.

Så såg Linus sommarlov ut, och utan att han blinka sitt öga var hösten terminen här och gymnasiets tog sin början. Det var knappt Linus kom ur sängen och han hade planer på att skita i hela den här grejen med gymnasiet, orken räckte inte till. Filip från byn kom på oväntat besök den morgonen, och predikade om hur viktig gymnasiets första dag är. Och efter mycket tjat steg Linus upp ur sängen och käkade, förmodligen för första gången på mycket länge en redig frukost, och klockan var också sju, det var inte ofta han var vaken vid det tidsslaget, det kunde hända men då i den meningen att han inte gått till sängs än.

Efter frukosten och en dusch, såg han faktiskt stilig ut, konstigt nog var han brun, trots sin isolerade sommar i lägenheten. Kanske att hans pappa inte var svensk? Nå, till skolan begav det sig. Skolans nya elever skulle samlas i aulan för information och indelning. Linus valde en plats längst bak i ensamhet, såklart, men blev snabbt omgiven av människor, på höger sida om honom satt en kille med stort afrohår och sneglade på Linus, vilket han tyckte var obekvämt. Han bet sig i läppen och höjde musiken på sin ipod. Denna kille med afrohår sökte kontakt, Linus ignorerade. Inte kunde Linus veta att den här lustiga snubben skulle rädda hans liv. Fem minuter senare började en äldre man tala därframme, han hälsade alla elever varmt välkomna och så vidare. Det var inte förrän tio minuter senare Linus vaknade till av att en tjej kom inspringandes, förmodligen försenad, hon valde den lediga platsen bredvid Linus, deras ögon möttes, och där, i den sekunden kom Linus leende tillbaka. Om hon var vacker, kort svart hår, isblå ögon, och röda läppar som formade till ett hjärta. Hennes kropp var slank, och lång. Linus hjärta fick färg igen. Helt plötsligt skämdes han i hennes närvaro, hur såg han ut egentligen?

Snubben om höger sida till honom lutade sig intill Linus och viskade: någon har sänt en ängel från ovan.  Snubben i afrohår kollade menade på tjejen med de isblå ögonen. Linus nickade instämmande. Tjejen log, som att hon förstod att det pratade om henne. Var hon självsäker? Linus avskydde de människorna, mer än annat. De som trodde sig vara bättre än andra. Där han satt i sina tankar insåg han att alla faktiskt skrattade. Killen därframme hade tydligen fått publiken att skratta, alla var på sånt gott humör. Linus bet sig i läppen, den här dagen skulle inte bära med sig något ont, han hade lovat Filip att försöka sitt yttersta. Det var dags för klassindelning och Linus hann uppfatta ett namn som skulle ingå i hans klass, på grund av att namnet var så unikt, personen ifråga hette Liv. Han tyckte det lät så vackert, Liv. Han själv skulle klä i motsatsen, död. Hej jag heter Död. Hur som helst delades de in och bads att samlas i sal B2 om cirka tio minuter. Linus klev ut för att röka men upptäckte att hans cigaretter var slut. Killen i afrohår dök plötsligt upp från ingenstans och erbjöd han en cigarett. Så lämpligt, sa Linus och faktiskt smålog åt denna underliga kille. Killen i afrohår började prata på, som att Linus genom att han tog emot cigaretten bjudit in honom till ett samtal. Han frågade Linus om han var ifrån trakten och vilken klass han indelades i, och självklart kom det i samma klass, och därav började afrohåret prata om musikintresset det uppenbarligen delade. Linus stod i tysthet med sorgsna ögon. Från ingenstans, som en vind, som örfilade honom i ansiktet blev han plötsligt irriterad på att stå där, på att existera, att behöva spela en glad ung kille på väg till gymnasiets första ring. Han ville hemåt, till sin mörka lya och dricka öl. Han hade inget här att göra. Men dessa tankar försvann då ängeln med de isblå ögonen kom gående mot dem, och frågade efter en cigarett. Linus var på väg att erbjuda henne en då han kom på att han faktiskt hade slut på dem. Så killen i afrohår sken upp i ett leende och erbjöd glatt en, ängeln presenterade sig som Liv. Linus hjärta slog volter, någon har alltså skänkt honom en ängel. Kanske att mina kära satt däruppe i himmelen och såg ner på mig, han smålog och befann sig fem minuter senare i en livlig diskussion. ”Nej akustiskt är mycket mer harmoniskt till den låten, ja jag förstår din tanke, men tänk på om världen vore…” De tio minuterna gick fort. De skyndade iväg till sal B2 som i de, han själv, ängeln, och afrohåret inte förstod var den faktiskt låg, så efter fem minuters letade blev det upphittade av en lärare som visade vägen. De blev utstirrade väl inne i salen av de andra kommande klasskamraterna. Afrohåret sade: det är en mycket vilseledande skola, allt ser likadant ut. Alla skrattade. Likaså Linus, kanske att livet hade börjat om, på nytt.

Novell av: Maria Nyman

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Linus, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

2 kommentarer

  1. Johan F Skriver:

    Hemsk och tragisk i börja, men faan vilket bra slut!

    Kämpa på! vill ha mera!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Lisa Skriver:

    Wow :o Detta är helt perfekt… Du har verkligen talang!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.