Anns värsta mardröm

Med hela allén svischande förbi sig så förstod Ann att hon kommit till paradiset. Förra veckan hade hon fått en fin vinröd Harley Davidsson motorcykel. Ann hade fyllt 32 år och fick den fina MC:n av sin bror och sin sextonåriga dotter Emily. Det var världens bästa present eftersom Ann älskar farter.

Ann Larryson föddes för 42 år sedan i en liten håla som heter Exeter. En liten stad med ungefär 200 000 invånare. Hennes dotter Emily föddes när Ann själv bara var sexton år.

Ann parkerade motorcykeln på sin brors gård. David kom ut och hälsade, – Välkommen, har resan gått bra? Frågade han. – Jadå, det har gått alldeles utmärkt, tack. Svarade Ann samtidigt som hon tog av sig sin vita hjälm med de kinesiska tecknen. Hennes röda hår böljade sig över hennes smala axlar. David såg på det röda håret som dansade i blåsten. –Kom in nu Ann, jag ska göra i ordning något vi kan äta, sa han och höll upp dörren för henne. Ann steg in i den väl pyntade hallen. Ann tog av sig sina skor och gick till rummet på övervåningen till det rum där hon brukar bo när hon är hos David.

David är en riktigt bra kille, tänkte Ann för sig själv. Han kan göra mycket bra saker och man kan prata med honom om precis allt. Ann packade upp sin väska och gick sedan ner till David i köket.

En stund efter att de druckit kaffe och ätit ett par smörgåsar frågade David om hon ville gå ut och äta. Naturligtvis tackade hon ja, för det kan behövas efter en lång arbetsvecka. Medan de drack kaffe började de prata om Lindsay, Davids förra flickvän. De hade varit tillsammans i nästan ett år då allt gick snett. Den dagen de skulle gifta sig sprang hon från altaret. Hon sprang rakt ut på en väl trafikerad väg och blev påkörd av en godslastbil. Hon avled omedelbart. David tog väldigt illa vid sig och skulle aldrig ha repat sig om det inte vore för Ann som stöttat i vått och torrt.

Ann gick upp på sitt rum och valde en klänning. Hon hade två med sig. En svart och en röd. Hon valde den röda. – Det börjar ju ändå närma sig jul, tänkte hon. Hon började fundera igen. Julen närmar sig. Tur att hon redan har handlat alla julklapparna. Förra veckan var hon i Southampton och julhandlade. Till Emily hade hon köpt en turkos färgad klänning med broderier, och till David hade hon köpt lite verktyg.

Ann fortsatte dagdrömma. En liten stund senare knackade David på dörren. – Ann, är du färdig snart? Taxin är nämligen här. Sade han genom dörren. – Oj! Utbrast Ann förtvivlat och började göra sig klar. Hon började sminka sig och sätta upp håret. Några minuter senare så knackade det på dörren. – Ann, skynda dig! Klockan är nästan halv fem! Ropade han. –Jag kommer om en minut! Ropade hon tillbaka. Sminket for överallt utom dit det skulle.

Ann skyndade sig ut till taxin där David redan satt. De åkte på vägen upp genom allén upp till stora vägen. David satt bredvid Ann i baksätet av den mörkblå taxin. David hade sin snygga kavaj med den vita skjortan under som han hade fått av Lindsay bara några månader innan hon dog. De matchande byxorna han hade på sig hade han fått av Ann. – Vad gjorde du egentligen? När det tog så lång tid, menar jag. Frågade han plötsligt. – Åh, jag bara dagdrömde lite sade hon med en axelryckning. – Å, titta, en bilolycka! Sade hon en stund senare. – Ja, har man sett, sade taxichauffören. Han stannade bilen och alla tre klev ur. Det var en cyklist inblandad, och två andra cyklister stod en bit ifrån och pratade med en polisman och någon ur ambulanspersonalen. Det var ungdomar, och de kunde knappast vara äldre än kanske 16-17 år. Precis när de skulle lyfta in den skadade i ambulansen så fick Ann ett sting av att hon kände igen personen. Omöjligt, tänkte hon. – Jag känner ju ingen här uppe, och det är mer än 20 mil hem. Jag inbillar mig. Hon tog ett par steg närmare för att kunna se bättre. När Ann kom närmare så såg hon direkt vem det var. Det var hennes Emily! – Åh nej! Emily!! Ropade hon förtvivlat. – David, kom hit!! Det är Emily! Hon kände att hon blev alldeles knäsvag. Ann fick ångest och paniken växte. Tusen och åter tusen frågor dök upp i hennes undermedvetna. En polis kom fram till Ann och David och frågade hur det var fatt. – Det är min Emily! Skrek hon genom tårarna. Emily var helt söndertrasad där hon låg medvetslös på båren. När Ambulansen åkte i ilfart till sjukhuset så tog en av de två poliserna hand om ungdomarna och åkte med dem till sjukhuset för en kontroll.

En polis som hette Patrick talade om att ungdomarna berättat att bara en stund efter att Ann lämnat hemmet så hade Emily tagit bussen och åkt upp till sin pojkvän som var en av ungdomarna. Den andra tjejen var en kompis till dem och de skulle till stranden och bada. De hade cyklat och plötsligt hade Emily kört över en pinne precis när det kom en bil, och då small det. Anns frågor blev bara fler och fler, men hon kunde inte tala, hon bara skakade där hon satt och grät med David vid sin sida.

Patrick skjutsade dem till sjukhuset så att de kunde få sitta i väntrummet och vänta på läkarens besked om hur det är med Emily.

När de klev ur polisbilen så såg Ann upp mot sjukhuset. Hon hade varit här ett par gånger förut, men det var när Emily var liten. Det var nu nya eleganta dörrar som blivit bytta sedan sist hon var här. David gick in medan Ann stod och tittade. När hon kom in så kom David småspringande och talade om att Emily åkt på akut operation för hennes hjärta. Läkarna hade hittills bara konstaterat att Emily hade brutit nyckelbenet i fallet och att hennes knä var riktigt illa däran.

Polisen åkte tillbaka till olycksplatsen och ungdomarna togs in på förhör och undersökningar. Deras föräldrar kallades till sjukhuset för att få veta om olyckan och hur det var med deras barn.

Ann och David satt i ca. fyra timmar när äntligen en läkare kom fram, med ett ganska beslutsamt drag i ansiktet. De bruna ögonen var nervösa och han var ganska slut. – Hon lever, men hon har bara 75% chans att klara det här. Sade han i saklig ton.

Ann bröt ihop totalt. Hennes röda hår föll över ansiktet och hon lutade sig mot David. Båda två hade helt glömt bort att de skulle äta. Men ingen var på något vis hungrig efter allt som hänt. De satt en stund och grät, sedan åkte de hem till David. De kunde ändå inget göra. Ingen av dem kunde sova eller äta, de bara tänkte på Emily.

Nästa morgon så åkte de till sjukhuset och satt åter i väntrummet. Efter någon timme kom en sköterska vid namn Olga Ryes och bad dem följa med till sal 21.

När David gick in så ryggade han genast tillbaka. Emily var täckt av massor av elektriska saker, EKG, allt möjligt. De hade rakat av Emilys hår för att sy igen ett sår bak i nacken. Sköterskan uppmanade dem att försöka prata med henne eftersom de som ligger i koma ofta hör vad de säger.

Ann stod som förstenad i dörröppningen. Det var en hemsk syn. David och sköterskan lämnade Ann ensam med Emily. Ann gick fram och satte sig på stolen. –  Älskling. Började hon lite trevande. Hon visste inte vad hon skulle säga. – Du ska veta att jag älskar dig över allt annat här i världen. Hon kom sig inte för att säga något mer. Men hon tyckte sig känna en svag handtryckning som svar. Ann kände ögonen tåras igen och gick ut i väntrummet så att David skulle få gå in. Tre minuter gick, fyra minuter. Det kändes som en evighet.

Tillslut kom David ut. Han springer och ser panikslagen ut. – Hjälp! Någon har dragit ur Emilys trakea slang!!

Paniken växte i Anns undermedvetna. –  Va! Har någon dragit ur den?! Läkarna rusade in i salen och försökte få den att fungera. Omöjligt. Slangen var avskuren med en kniv. Emily hade legat utan syre i flera minuter!

Polisen kallades till platsen och började söka efter fingeravtryck. Den som skurit av slangen hade använt handskar. Polisen kunde inte hitta något spår alls.

Läkarna gav upp efter 43 minuter med att försöka väcka Emily. Hon var död.

Ann kunde helt enkelt inte fatta det. Emily var död. – Emily! Åh, vem gjorde så här mot dig?! Skrek hon. Hon kunde inte sluta skrika. Paniken blev inte mindre när David kallades in på förhör. Ann fick själv åka hem i den vita polisbilen. Det var Patrick som skjutsade henne.

Tårarna tar aldrig slut. Hon satt nu några dagar senare vid den öppna spisen med David som ryggstöd. Inget mer hade de fått veta, och nu började löven sakta men säkert att falla från träden.

Varken Ann eller David hade ätit eller druckit på flera dagar. Båda hade magrat.

Anns tusen frågor ökade. Doktorn skulle väl aldrig göra något sådant? Ungdomarna hade åkt hem efter förhöret. Vem kunde det då vara? Det knackade på dörren, det var doktor Donny från sjukhuset, och han hade med sig sjuksköterskan Olga. – Olga ska hjälpa er att komma tillbaka till livet, äta, duscha och framförallt byta om sade han. – Just ja! Jag har ju inte bytt om sen vi skulle äta middag tänkte hon förtvivlat. – Hej! Vi träffades förut på sjukhuset, om du minns. Sade Olga och sträckte fram handen. Ann bara stirrade på den först och sen sträckte hon fram handen. Donny åkte och David lade sig för att vila en stund. Ann gick in i badrummet och klädde av sig samtidigt som Olga tappade upp varmt vatten i badkaret. Ann var först mycket spänd. Men kunde efter en stund slappna av. Ann klev upp ur badet och svepte den vita morgonrocken som Olga tagit fram om sig.

Sedan gick David in i duschen och Ann lade sig en stund på soffan i ett tafatt försök att vila lite.

Ytterligare ett par dagar senare ringde Doktor Donny och var alldeles förstörd. Ann svarade och hon förstod först inte vad han pratade om, men hon förstod i alla fall ”kom hit!” ”mördade” och ”svårt fall”. – Jag kommer med en gång! Sade hon och slängde på luren. På vägen ut tog hon upp mobilen och ringde till David. Han sade att de skulle mötas vid sjukhuset.

När Ann kom till sjukhuset så var David redan där och de gick hand i hand in genom sjukhus-dörrarna. En sköterska väntade på dem i receptionen, och Ann lade märke till att hon var väldigt blek. – Följ mig.. sade hon bara och började gå. Ann och David utbytte förbryllade blickar.

Efter ungefär tre minuter kom de fram till Doktor Donnys kontor, och de såg honom sitta där inne med huvudet försjunket i en hög med papper.

- Välkomna, sade han och skakade på huvudet. Jag har inget glädjebesked till er, men fallet är löst. Sade han. Han bad dem sitta ned och bad sköterskan att hämta lite kaffe. – Fallet är löst, sade han. Det var Emilys pojkvän. Ann kände hur kaffet fastnade i halsen på henne och hon började hosta. – Hennes pojkvän?! Sade hon högt och tydligt. När ska han ha hunnit göra det? Nu kom de där tusen tankarna åter och hon fick en känsla av att hon ville spy.

David satt bara tyst och stirrade ned i koppen tills Doktor Donny sade: – Han gjorde det medan den andra flickan var inne på förhör. Han smet in innan någon annan hann med.

Ann lyssnade inte längre, hon blev alldeles förskräckt. Men en sak hörde hon och det var när Doktor Donny sade: – Han har rymt.

Ann började skaka och David fick hålla i henne för att hon inte skulle ramla av stolen. Hon tänkte: – Att jag inte var en bättre moder och frågade om pojkvännen, jag tänkte ju att hon skulle få ha honom i fred och inte vara en typisk mamma som lägger mig i. Hon beskyllde sig själv. – Men tänkte hon, det värsta av allt är att han inte ville ha Emily, han ville ha hennes kropp, och nu är han på fri fot!

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Anns värsta mardröm, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.