Fisken

En del sa att den var en rymdvarelse som hade bott i en stad under vattnet. En del sa att den hade muterats av radioaktivt avfall eller någon annan skit som vi människor släpper ut och en del sa att den nog smakade bättre än hamster. Den person som inte representerade vare sig ufo-nördarna eller psykopaterna-som-gillar-äta-små-husdjur, utan faktiskt vetenskapen, det vill säga zoologen som yttrade sig i kvällstidningen, sa att det var en broskfisk. Det underliga är att han, zoologen som genom att ge den över hundra kilo tunga bjässen ett tråkigt namn som degraderade den från invånare av Atlantis” gömda rike till medlem av Östersjöns fiskbestånd, intresserade läsaren mer än kriminologens utsagor. Det var inte brottslingens ansikte man skulle minnas, utan fiskens.

Men även zoologen hade fel. Det är bara Simon som vet vem fisken var och vad dess namn var.

Det var när Simon hade kräkts efter maten igen som han gick ut. ”Ta lite frisk luft” sa mamma. Hon låg på knä på köksgolvet och torkade upp spyan och såg ut som om hon också skulle behöva ta frisk luft. Sinom visste att mamma snart också skulle kräkas och han visste att hon fick så ont när hon låg på knä. Men han kunde inte torka upp sin spya själv, för då skulle han alldeles säkert spy en massa igen. Så han gick ut.

Det var att mamma hade gjort det där köttet igen. Det var så rött. Och det luktade inte bra. Efter bara några tuggor kände han hur det växte i munnen och magen på honom, hur trådarna satte sig fast i tänderna och hur den skämda lukten flöt som en dimma upp i hans näsa, och sen kom den rödbruna spyan upp på köksgolvet och lite på bordet.

De åt alltid tidigt, så det var fortfarande skymning när Simon kom ut genom porten. Han vände sig om och tittade upp mot deras fönster på fjärde våningen. Det lyste, men mamma kunde man ju inte se eftersom hon låg på knä därinne. Simon satte fast reflexen som föreställde en snöflinga, som mamma fått gratis på Lidl, på jackbröstet och började gå mot vägen. Han skulle ner till vattnet. Simon var rädd för bilar, men han kände att han måste till vattnet för där fanns den friskaste luften. Han kunde inte höger och vänster man han tittade i alla fall flera gånger åt båda hållen och när det inte kom någon bil så gick han över.

Vattnet låg grått framför honom. Isen hade inte legat på länge i år. Simon saknade den; han tyckte inte om det grå vår-vintervattnet, det gjorde honom sorgsen och rädd. Men han måste ha frisk luft nu, och den friskaste luften fanns vid vattnet.

Men det gjorde den inte den här dagen. Det luktade skämt, till och med ruttnare och dödare än köttet som mamma hade lagat. Fast nu luktade det inte kött, utan fisk. Simon tänkte sig de olika lukterna i bilder. Stanken från köttet var uppfläkt, röd och ångande. Stanken från fisk var grå och silverglänsande och kall.

Simon vände och började springa. Plötsligt började han gråta. Stanken var så hemsk, och vattnet var så hemskt och skymningen var så hemsk. Men när han sprang så snubblade han och ramlade och kom ännu närmare den fasansfulla grå stanken av fisk- kadaver. Det var när han låg så, på alla fyra med ansiktet ner mot gyttjan och just skulle spy igen som han såg den, och kanske kände han igen den redan då.

Det var en fisk. En mycket stor och vit fisk som låg på rygg med buken mot himlen. Det underligaste med fisken var inte dess storlek eller den oerhört koncentrerade stank som den avgav, utan dess ansikte. Ansiktet satt mitt fram över fiskens vita buk, vilket gav intrycket av att hela fisken i själva verket var ett enda stort, avlångt vitt ansikte. Ögonen var inte runda utan vackert mandelformade och uppåtgående ut mot vad som på ett människoansikte skulle vara tinningarna. De var mycket stora, mycket större än Simons egna. Men de hade en grå-gul färg som gjorde att de såg så hemska ut, och det som Simon tyckte var ännu värre var hur de rullade i sina hålor. Fiskens mun var också den mycket stor och begåvad med läppar. Riktiga läppar, tjocka och sensuella som ett par kvinnoläppar trots deras vithet. Och mellan dessa vällustiga vita läppar kom ett långdraget, kvidande stön. Simon visste inte om han tyckte att det lät ångestfyllt eller njutande eller kanske både och. Han hatade fiskens ögon, men de tjocka, mjuka läpparna fick honom att vilja ta i den. Och han visste att han måste få tyst på den.

Han lyfte upp den i sina armar. Den var kall, kallare än Simon trodde det var möjligt att någonting kunde vara, och så hal att den flera gånger höll på att glida ur hans grepp. Och stanken! Den var värre än någonting Simon hade känt, mycket värre än köttet. Fisken var också mycket tung, men Simon lyckades till slut, stapplande och halkande i lervällingen, gå i väg med den i famnen mot vägen. Simon ville inte se på fisken. Men han förstod att så kall som fisken var måste den frysa. Han drog upp blixtlåset på sin jacka och stoppade in fisken innanför och stängde blixtlåset igen. Fisken stönade något tystare nu, men kanske det bara var för att suckarna delvis kvävdes innanför Simons jacka. Simon höll, fortfarande utan att se på den, fisken i ett fast grepp under ena armen medan han knäppte upp sin flanellskjorta med den andra och svepte också den om fisken. Han hade ingen undertröja så nu fanns det ingenting mellan hans nakna hud och fiskens vita, hala och iskalla kropp. Den slutade stöna, och Simon tänkte efter en stund att nu kanske den hade somnat, nu kanske den hade sina hemska ögon stängda. Så Simon tittade ner mot fiskens ansikte, men ögonen var fortfarande där, like gul-grå och hemska som förut. Men de rullade inte längre. Nu rörde sig däremot läpparna, mjukt, sensuellt och smackande. Simon såg en rosa tungspets titta fram och långsamt, nästan belåtet slicka dem.

Simon ville inte ta hissen. Han visste hur länge det kunde lukta efter att grannen åkt i den med sin hund när hunden hade varit ute i regnet och blivit blöt. Han förstod att om han stod kvar så mycket som ett enda ögonblick på ett och samma ställe så skulle lukten från fisken fastna på stället, och människorna som kom dit efter skulle veta. Så han sprang uppför trapporna med fisken. Det var mycket tungt, men till slut kom han upp till fjärde våningen (han var alltid noga med att räkna så att det inte blev fel) och stod utanför dörren med bokstäverna som mamma hade lärt honom att känna igen: J O H A N S S O N. Mamma hade inte stängt dörren efter honom när han sprang ut förut och han såg in i köket. Spyan var upptorkad, men golvet såg ändå smutsigt ut. Han smög sig in genom dörren och stod huttrande i hallen där han kunde se in i vardagsrummet. Därinne låg mamma på den blekrosa soffan. Simon kunde höra en gubbe prata engelska från TVn. Mamma såg fortfarande sjuk ut. Hon hade ena armen bakom huvudet och i armhålan kunde Simon se en stor mörk fläck. Nu stod han långt ifrån henne, men han visste att hon hade börjat lukta illa, nästan lika illa som köttet.

Han var i alla fall glad att hon låg i vardagsrummet, för då kunde han smita in i badrummet via köket. Mamma sa att han aldrig fick låsa om sig i badrummet men nu måste han.

Stanken, som han trodde att han hade vant sig vid, exploderade i hans ansikte när han öppnade jackan och tog fram fisken. Han sträckte ut armarna och höll den så långt ifrån sig han kunde fast han hela tiden var rädd att han skulle tappa den på det hårda badrumsgolvet. Han visste inte om han höll den så för att hålla stanken så långt ifrån sig som möjligt eller för att kunna se på den riktigt ordentligt. Den var fruktansvärt ful. Men läpparna var som en kvinnas. Han undrade hur det skulle se ut om han målade dem med mammas röda läppstift. Nu vände han fisken mot badrumsspegeln. ”Du är ful.” sa han. Fiskens stora ögon såg verkligen ut att titta in i spegeln på sin bild. Den verkade intresserad av vad den såg där inne så Simon stod så länge, fast hans armar började värka mer och mer. Lukten blev allt värre också. Fiskens stora, grå-gula ögon spärrade upp sig mer och mer, precis som om den inte kunde se sig mätt på sin egen bild därinne. Till slut särade den på sina tjocka läppar och gav ifrån sig ett mycket vällustigt litet stön. Då släppte Simon den och sprang ut ur badrummet innan han såg den slå i kakelgolvet. Men han hörde dunsen. Det var en mjuk, blöt duns. Simon mådde illa. Han förstod att han skulle kräkas igen. Men han kunde inte gå in i badrummet för där låg fisken på golvet. Han visste inte var man kunde gå och kräkas om man inte kunde gå till toaletten. Han brukade kräkas på golvet ibland när han mådde illa, som tidigare den här kvällen, men han ville inte göra det igen. Mamma skulle få så ont om hon fick lägga sig på knä och torka. Han ville ut.

Det kom på mattan i hallen. Mamma reste sig tungt från soffan och man kunde höra hur ont det gjorde för henne. Hon vaggade sakta ut i hallen där Simon satt på huk i spyan. Han kunde känna det våta mot fötterna och hans byxor var också nerspydda. Mamma tog sig mödosamt ner på huk hon med och började torka med en trasa. Hon sade ingenting till Simon men det blev han inte förvånad över. Mamma pratade mindre och mindre. Men han blev rädd när hon lyfte blicken från spyan och såg på honom, för hennes ögon såg så rädda ut och sen ville hon inte titta på honom något mer.

Hon bar honom till sängen utan att titta på honom och han kunde höra hur hennes skelett och muskler knakade och gnällde när hon gick. Han borrade in ansiktet mot hennes illaluktande tröja och började redan somna. Han drömde om fisken. Den simmade i vattnet och det gjorde han också. Den log mot honom med sina stora kvinnoläppar.

Simon vaknade alldeles iskall. Det var som om fisken tagit med sig sin iskyla från havet och planterat den i hans kropp när han hade den tryckt mot sig under den långa färden hem. Det var mörkt i rummet. Inte lite mörkt så man ändå kunde skymta saker, utan kolsvart, ett sådant där mörker som känns tryckande och fuktigt som dimma och som man kan greppa med fingrarna. Simon låg och inandades mörkret och mådde illa. Han mådde illa för att han var så kall. Han mådde illa av många saker. Han måste bli varm. Han måste få bli varm om han inte skulle kräkas. Han hörde mamma snarka någonstans i rummet. Han visste inte exakt var hon var, men hon sov där någonstans som hon alltid gjorde nätterna efter att han hade kräkts. Var hon i fåtöljen eller skulle han trampa rakt ner i hennes mjuka kropp när han satte ner fötterna på golvet? För han måste gå ut ur rummet. Försiktigt hasade han ner på golvet och kände heltäckningsmattan under sina bara fötter. Heltäckningsmattan hade kräksfläckar den också, men mamma orkade inte byta. Så trampade hans fot i någonting annat. Mamma stönade. Var det hennes arm? Eller mage? Simon visste var han var på väg fast han inte hade tänkt det med ord ännu. Han visste att han skulle bli kallare fast han behövde bli varmare, men han måste gå dit. Det lyste i badrummet, bara i badrummet. Badrumslampan hade ett grönaktigt sken som Simon var rädd för. Men inte nu. Han öppnade dörren försiktigt för han visste att han hade kastat fisken hårt i golvet förut och han var rädd för att se fiskens inälvor och blod på golvet. Men där fanns ingenting. Golvet var skinande rent. Simon kunde minnas sist mamma orkat skura det så fint. Det glänste. Simon gick över den kalla glänsande ytan. Som att gå på is tänkte han. Han hörde någonting klappa mjukt mot badkarskanten och tittade ner i badkaret. Där låg fisken. Den var större nu och den glänste på ett nytt sätt. Simon tog av sig alla sina kläder plagg för plagg. Byxorna tyckte han var svårast; det var de med det svåra knäppet som han hade svårt att klara själv. När han var helt naken steg han ner i badkaret och lade sig bredvid fisken och somnade med armarna om den.

Simon blev kallare och kallare. När mamma kom in på morgonen var han nästan blågrön och kunde inte röra sig. Han låg i badkaret och kisade upp på henne med halvslutna ögon. Mamma började gråta. Det var mycket ovanligt. Hon var alltid tyst och ledsen och såg aldrig på honom nu, men hon brukade inte gråta. Men nu grät hon. Hon stod och skrek med rinnande ögon och rinnande mun över badkaret och hennes tårar kom på Simons nakna kropp och började långsamt göra honom varmare. Men han tyckte inte om det. Han låg där och kände hur han växte precis som fisken hade gjort kvällen förut när ingen såg. Han tyckte att han blöttes upp och mjukades upp, att han stektes över en eldslåga. Och plötsligt reste han sig ur badkaret, gick ner på golvet och stod framför mamma som en jätte. En nästan två meter lång man som höjde armen och slog. Mamma försökte inte ens skydda ansiktet mot den vrålande jätten som plötsligt höjde armen mot henne. Hon hade ju alltid vetat att det skulle komma. När hon hjälpte honom på toaletten, när hon sjöng vaggvisor för honom, när hon släpade honom som en säck potatis fast hon alltid låtsades att hon verkligen bar honom. Hon hade vetat i alla fall, fast hela hennes i liv i många år hade kommit att handla om att se så lite som möjligt, att varsebliva så lite som möjligt. Att leva i ett mörker så tätt att man kunde inandas det som dimma. Allt detta hade fisken gjort slut på. Den hade krupit upp från kalla Östersjön för att ändra allt. Mamma halkade i sitt eget blod på badrumsgolvet och blev liggande med öppen mun men med stängda ögon. Fisken log sitt leende som skulle bli mer känt än Mona Lisas om någon förutom Simon och kvinnan på badrumsgolvet kände till dess existens.

Fisken kom in i lägenheten och förändrade allt. Den växte flera decimeter varje dag. När det gått två veckor fick den inte längre plats i badkaret, utan låg slingrad runt hela badrummet. Huvudet hade den uppe i handfatet så att den alltid kunde se sin egen spegelbild. Det älskade den. Och de märkliga ögonen och den vackra men hemska munnen blev bara större för varje dag de också. Och fisken log mot sin spegelbild och rullade med ögonen. Den luktade allt värre också. Grannarna klagade och hyresvärden ringde på dörren; inte bara för lukten utan även för hyran som inte var betald.

Men Simon stördes inte längre av lukten. Han hade först vant sig vid den och sedan börjat tycka om den. Badrummet var hans kungarike. För det mesta satt han omslingrad av fiskens alltmer omfångsrika kropp. Kläder hade han aldrig på sig numera, men han frös aldrig längre. Han tyckte att hans kropp började bli så vacker. Den hade blivit alldeles blank och den skimrade i blått, grönt och silver. Trots stanken kräktes han aldrig längre. Han hade blivit som en gud. Han hade blivit som pappan till den lilla sjöjungfrun som han hade sett på film en gång med mamma. Han var en kung i sitt eget rike. I sitt och fiskens rike.

Mammas kropp var också blå, men det var en annan sorts blå, inte vacker. Hela mamma blev fulare och fulare, och hon blev också mindre. I början hade hon försökt gå in i badrummet. En gång hade hon kommit med en filt som hon försökt svepa om Simon en annan gång hade hon sagt ”Förlåt”. Den gången hade Simon slagit henne ännu hårdare än han brukade. Mamma var blå och röd. Simon visste att hon snart skulle försvinna och han var glad. Han var stor nu. Äntligen hade han upptäck hur stor han var. Han var stor och stark och vacker med en kropp som skimrade i blått och grönt som en sjökonungs. Mamma skulle aldrig kunna komma nära honom igen. Och hon skulle försvinna.

Men mamma försvann inte, inte riktigt. Det gick ännu längre tid, hur lång tid visste inte Simon. Mamma hade försökt lära honom räkna. Ibland hade hon skrikit åt honom och slitit i hans kläder för att han inte kunde. Nu hade han inga kläder på sig längre. Han hade glömt nästan allt om hur man räknade. Fisken hade växt ännu mer, och nu nådde dess majestätiska stjärtfena ändå upp till taket där den låg klistrad för att sedan återigen böjas ner mot fiskens huvud som alltjämt vilade i handfatet och stirrade på sin egen bild i spegeln. Fast nu var också huvudet så stort att den bara såg ett av sina stora ögon. Simon låg så inlindad i fisken att han inte visste var han själv slutade och fisken började. Oftast var även hans drömmar fiskens och handlade om kalla hav och märkliga undervattensstäder. Men någon gång ibland drömde han fortfarande sina egna drömmar. Det var en sådan dröm som skulle bli hans räddning. Eller hans undergång beroende på hur man väljer att se på det.

De flesta av oss har nog någon gång drömt att vi vaknar precis som vi också ska göra om några timmar när det blivit morgon. Vi vaknar i drömmen och allt är nästan precis som vi också vet att det kommer vara när vi verkligen vaknar. Jag säger ”nästan”, för som alla som haft denna dröm vet så är aldrig världen riktigt densamma när vi vaknar, inte ur, utan i drömmen. Det var en sådan dröm Simon hade. För en gångs skull drömde han sina egna drömmar, inte fiskens, och han drömde att han vaknade omslingrad av fisken precis som han alltid gjorde. Han såg att det var natt ute, för en stjärna lyste på himlen i badrumsfönstret. Att han vaknade på natten var inget konstigt. För Simon fanns inte dagar och nätter längre. Inte heller fanns kvällarna med det stinkande köttet och spyan på golvet och den brusande tvn och mamma. Nu såg han stjärnan och förstod att det var natt, men det spelade honom ingen roll eftersom dagar och nätter inte fanns längre. Han lät sina fingrar glida utmed fisken kalla fjäll som inte längre fick honom att frysa och tittade på den kalla stjärnan i badrumsfönstret. Det var då det hände. Fisken började långsamt vända sitt jättelika huvud bort från spegeln och mot Simon. Dess ansikte fanns plötsligt mitt framför Simons och nu såg han det. Fisken hade mammas ansikte. Den hade mammas ansikte och till och med hennes knallröda finläppstift. Och nu kände Simon lukten av köttet. Nu vaknade han. I papperna står det givetvis ingeting om vare sig drömmar eller vakenhet utan om ”trauma”, ”psykos” och ”hallucination”. Men Simon vet vad som var dröm och vad som var på riktigt. Det är mycket Simon inte vet, men det vet han. Och fiskens jättelika kadaver talar för sig själv. Det kunde de inte få bort hur mycket de än pratade om psykoser och hallucinationer, och det är därför de inte längre pratar om fallet Simon Johansson. För dessa människor tycker inte om fiskar som de inte kan hitta något namn på och vars lukt de inte kan tvätta ur kläderna. Han uppgav ett skrik som spräckte fönsterrutan och började slå omkring sig med all sin kraft för att komma loss. Men fisken släppte inte och mammas ansikte fortsatte att stirra på honom utan att titta bort. Nu till och med log den, log hon. Tillslut tog Simon en av mammas rakhyvlar som låg i ett hörn på badrumsgolvet och började skära sig loss. Fisken hade vuxit sig gigantisk och dess fjäll var tjockt. Simon skar i ett dygn, till stjärnan återigen lyste i det nu krossade fönstret. Då var badrummet fullt av blod och Simon var fri. Naken och blodig sprang han till grannen och det var så det hela uppdagades.

Fisken ville de aldrig prata om, fast allmänheten pratade desto mer när bilderna kom ut i kvällspressen. Fisken oroade dem mer än vad de ville erkänna, och deg var kanske därför historien inte först och främst kom att handla om blåa fjäll, en sensuell kvinnomun och grågula ögon utan bara om detta:

Den 23e april på natten bultade en naken man på Ingrid Lövbergs dörr. När hon öppnade blev hon nästan skrämd till döds då mannen, som var nära två meter lång, var blodig över hela kroppen. När hon sansat sig något kände hon dock igen en av sina grannar på våningen över: en utvecklingsstörd pojke som levde ensam med sin mamma. Ingrid Lövberg vågade inte släppa in honom utan gick istället och ringde polisen. Det visade sig att de inte behövde leta efter mannen ifråga då denna fogligt satt kvar utanför fru Lövbergs dörr när polisen anlände. Mannen, eller pojken, blev bortförd av polisen och lägenheten bröts upp. Tillståndet därinne beskrevs som förfärande. Man hittade en kvinna, mamman till den stora pojken, liggandes halvdöd i soffan i sin egen avföring, apatisk. Men det var i badrummet man hittade det som skulle visa sig ge svar på många frågor om denna märkliga lilla familj. I badrummet (som hade en krossad fönsterruta) låg nämligen kadavret från en stor fisk av okänd art som styckats med hjälp av ett vanligt rakblad. Hela badrummet var nersmetat med blod och stanken var ohygglig. När den utvecklingsstörda mannen förhördes om detta talade han om att fisken egentligen inte var en fisk utan det som han slängt i havet och som nu hade kommit hem igen. Man bestämde sig för att söka igenom vattnet och stranden i närheten av mammans och pojkens lägenhet och fann efter några timmars letande skelettet av ett nyfött barn.

Förhör med mamman efter att denna kommit ur sin apati avslöjade följande: Mamman och hennes utvecklingsstörda son hade under en längre tid haft sexuellt umgänge. Mamman hade blivit med barn och fött barnet hemma. Hon hade inte vågat titta på barnet, men påstår att hon såg en skymt av en hemsk missbildning. Hon sade till sonen att det där som hade gjort mamma så sjuk var ute nu, och han måste gå till stranden och göra med det som de hade gjort med de där kattungarna föra året. Mamman säger sig idag inte veta om sonen tittade i filten eller inte och hur mycket han i så fall kan ha förstått. Hon säger att hennes son mentalt är som en akvariefisk, vilket tycks bekymra henne mer än den tragedi som föreligger. ”Jag lärde honom läsa sitt efternamn på dörren. Jag försökte lära honom räkna, men det var ingen mening, ingen mening alls. Allt han kunde var att kräkas.”

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Fisken, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.