Till min saknade Veronica

Jag skriver detta till dig för att ge dig ett sista farväl och beskriva min olidliga saknad. Den euforiska känsla din närvaro gav mig har försvunnit och allt jag känner är tomhet. Utan dig kan jag inte längre höra fåglarnas sång, allt som hörs är alla bilar och dess dånande längs gatorna. Mina öron kan inte längre ta emot ljudvågorna från min mp3. Det enda som hörs är tystnaden och saknaden efter dig. Min mobiltelefon ligger i spillror på klinkergolvet i köket efter att jag i min frustration slängt den i väggen en gång för mycket. Att läsa dina gamla sms blev en överbelastning för själen, det kändes som om någon försökte kväva mig med en plastpåse. Stundom känns det som om någon krossar mitt skelett med en ishacka för att sedan mala ner det i en kvarn och jag tvingas äta upp det igen. Sedan fortsätter det så tills dagar blir till veckor, månader blir till år. Att promenera i bergen är inte avkopplande längre, eller sitta på klipporna och blicka ut över havet. Jag har alltid funnit ro vid havet men utan dig råder ständigt kaos i mitt inre. Allt jag ser när jag sitter på klippan är ditt hår som fladdrar i vinden, dina ögon som glittrar som diamanter mot solen och dina läppar som kysser min kind. Nu uppenbarar sig smärtan i mig när jag promenerar längs de höga klipporna utan din hand i min. Jag blundar och fantiserar att du går vid min sida och ler med ditt vackra leende. Det leendet som får mig att känna mig mer levande än någonsin. Fantasin räcker inte till längre, min ork har tagit slut. Orkar inte känna mer smärta. Bara tanken på att du inte finns längre får mig att vilja kräkas ut mitt hjärta. Tårarna jag fäller av saknaden efter dig skulle kunna fylla en hel ocean. De har framkallat sveda bakom ögonlocken och rivit upp sår i min hjärna. De djupaste såren som bara din existens kan läka. Snälla, kom tillbaka till mig. Låt mig inte vissna mer som rosorna i vasen som stått i flera veckor utan vatten. Där är nu endast de bruna stjälkarna kvar, övergivna av vattnet jag glömde ge dom. De är liksom jag tomma och törstiga. Utan dig förblir jag en vissen ros. Mitt allt, kan du förstå hur värdelös jag känner mig utan din kärlek? Ingen kan få mig att uppleva livet och lusten som du. En beröring från dig framkallar en spänning i min kropp som skulle kunna slå ut alla elverk i världen. Allt det vackra som är du har etsat sig fast bakom mina ögon då jag alltid ser dig när jag blinkar. Det gör ont att inte kunna röra vid dig. Att inte få känna lukten av din hud känns overkligt olustigt. Mina sinnen är obrukbara sen du lämnade mig. Jag kan inte längre njuta av en nygräddad kanelbulle eller höra havets brus mot de soldränkta klipporna. Min älskling, kom tillbaka till mig och få mina sinnen att leva igen. Din kärlek är för mig som vatten för en uttorkad ökenvandrare. Kan du förstå det? När jag såg dig första gången visste jag att det var dig jag hade letat efter sen jag kom ur min mammas livmoder. Din kropp passade perfekt intill min och du var den pusselbit som fattades. Tillsammans bildade vi det vackraste mönster av färger en konstnär någonsin skådat. Minns du när vi träffades första gången? Jag minns det som om det var igår trots att det var flera år sedan. Det var på inflyttningsfesten hos Emma, du kom in i rummet med ditt leende som skulle kunna smälta Antarktis. Det var första gången jag såg dig och ändå kändes det som om vi hade känt varandra hela livet. Du satt intill mig resten av kvällen och vi försökte tydligen lösa världens alla problem men jag minns ingenting av det vi sa. Det enda jag kunde tänka på var hur vackert dina läppar formade alla ord. Veronica, ditt namn ljöd som sammet i mina öron, dina klargröna ögon fick mig att drömma mig bort till ett korallrev längs Australiens kust. Ett hundratal fjärilar samlades i min mage och slogs om vem som kunde flaxa mest med sina vingar. Allting snurrade och jag blev berusad av dig, dina ord som flöt så vackert samman och bildade underbara meningar vars ljudvågor dansade in genom mina öron och landade tillslut i mitt hjärta. Tiden stannade då du böjde dig fram och kysste mig. Dina läppar smakade som smultron på ett halmstrå. En ilning gick längs ryggraden och ner till tårna, sen var det bara lycka. Från cd-spelaren ljöd hög musik, Bob Dylans Just like a woman , minns du? Det är våran låt hjärtat. Jag kan inte höra den mer. Snälla, kom tillbaka så att vi kan lyssna och minnas tillsammans igen. Allt vi skulle bilda, vad hände med det? Framtiden var vår, vi hann med att förlova oss och gav varandra kärlekslöften. Vi fick en fin lägenhet tillsammans och där skulle vi leva och bilda familj. Jag har tagit av mig min ring, orkar inte se på den mer. Du fick dö med din runt ditt finger, den fick följa med dig ända till Nangijala. Hoppas du tänker på mig när du ser den och ser det som ett tecken på att jag aldrig kommer sluta älska dig. Veronica, du kommer alltid att äga mitt hjärta. Jag ville aldrig säga farväl, nu är jag tvungen. Det har gått 3 år sen du lämnade mig ändå känns det som om det var igår. Jag drömmer fortfarande om dig de få gånger jag sover en hel natt. Det bränner i min hud, som nässlor på en naken kropp. Ingenting berör mig längre, inga ord i världen kan läka mina sår. När du fanns kunde jag gråta varje gång vi såg en film eller ställa mig upp på bussen för att en gammal dam skulle slippa att stå. Nu orkar jag inte vara artig längre, det hjälper inte mig. Kärleken existerar inte, det finns inte i mina tankar. Det är bara saknad och åter saknad. Man möter riktig kärlek en gång i livet, jag mötte dig men nu finns du inte längre vid min sida. Mitt hjärta pumpar mindre för varje gång jag inser att du inte andas samma luft som jag längre. Kunskapen om livet du gav mig gör att jag ändå trots all sorg orkade leva vidare och kämpa. Du lärde mig att se på livet som en gåva. Jag fick den största gåvan när jag träffade dig och valde att älska dig tills döden skiljde oss åt. Men inte ens döden kan skilja två människor åt som älskar varandra så innerligt djupt som universum utan någon ände. Det finns inget slut på min kärlek till dig, den är större än alla adjektiv. Jag älskar dig mer än till jordens slut och tillbaka. Min tro om ett nästa liv gör att jag tänker leva kvar här på jorden utan dig. Jag måste försöka traggla mig igenom alla år jag har kvar att leva. Framtiden finns även om den inte blir densamma utan dig. Tårarna jag fäller idag är inte de jag fällde igår. Det är tårar av hopp i all olust. Min vackraste Veronica jag önskar att jag kunde förtränga smärtan men det är inte möjligt. Idag står jag stadigt på jorden trots ett halvt hjärta och en brusten själ. Men min kropp måste få uppleva framtiden, min hjärna måste klara av världens ekvationer innan jag drar mig tillbaka till dig för gott. Nu vet du att jag gav mitt hjärta till dig redan första gången vi träffades och jag vill aldrig ha det åter. Ingen kommer att kunna nå mina känslor som du, ingen kommer att få andas samma luft som vi. Några sista ord till dig min bedårande Veronica; mitt blod cirkulerar trots allt mörker, mina ben tar mig framåt någon millimeter med tiden och så länge mina reflexer fortfarande fungerar så väljer jag att skapa en framtid utan dig. Vi ses i Nangijala, jag möter dig under körsbärsträdet. Du måste lova mig att du står där med dina gyllene vingar och ditt ljusa hår och tar emot mig med din kärlek, kan du det? Döden skrämmer mig inte längre.

Med all kärlek i universum. Din för evigt/Sandra

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
Till min saknade Veronica, 4.0 out of 5 based on 1 rating

6 kommentarer

  1. Linda Skriver:

    Åh gud så himla sorgligt. Det var liksom det vakraste jag nånsin har läst.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Linda Skriver:

    wow

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Elina Skriver:

    Det var det finaste ord och den absolut vackraste beskrivning av känslor jag någonsin har läst och förmodligen kommer att få läsa!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Malin Skriver:

    Har inga ord som räcker till för att beskriva hur vackert jag tyckte att det där var. Orden räcker inte heller till för vad jag känner just nu. Tack så hemskt mycket, det är det enda jag kan säga…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. Linda Skriver:

    Åhh vad vackert…

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  6. Josefine Skriver:

    Jag kan inte göra annat än att hålla med de tidigare kommentarerna. Men jag bara gråter nu när jag har läst allt. Din text bombade sig igenom min kropp och alla mina dörrar ända fram till hjärtat där allt samlades. Jag vill säga tack, och ja.. jag har så många ord men allt skulle inte kunna få plats i en kommentar så jag säger bara vackert..

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.