Vi och De

- När kommer de där jävla rasisterna? kunde de höra någon säga.
De hade bara suttit bakom den stora bruna trälådan i fem minuter, men det kändes redan som en evighet. Johans ben värkte.
- Fan, jag vill bara slå ihjäl dem där jävla invandrarna! viskade Carl till honom.
Johan undrade när han skulle få tecken av Carl att gå till attack, för här orkade han inte sitta längre. Han tittade självsäkert genom en springa mellan två stora träplankor. Vad var det han såg? Jo, han såg några av dem. En gäng invandrare som väntade på bråk. ”Haha, förstår de inte att de inte har någon chans?” tänkte han med ett elakt flin. ”Några av dem och massor av oss”, gick tankarna i hans huvud. De skulle inte klara sig längre än ett par minuter, det var han säker på.

Det senaste halvåret hade allt i Johans liv handlat om vi och de. Hela tiden hade han fått höra hur bra vi var. Hur bra vi var utan dem. Invandrarna skulle ut, ut ur Sverige. Vårt Sverige. De kommer till vårt land, lever på bidrag eller tar våra jobb och dessutom snor de våra snygga, fina, svenska blondiner. Ja, inget annat än problem var de där invandrarna. Försvann de inte av sig själva, så skulle de tvinga bort dem, men våld. Allt det hade han fått höra. Om och om igen. Han visste inte längre vad han tyckte, han hade blivit en av dem.

Från början hade han gjort som de andra hela tiden, följt med i strömmen. Han hade gjort allt: rakat av sig allt sitt tjocka blonda hår, skaffat sig en bombarjacka, köpt sig ett par svarta kängor med vita snören och tatuerat ett stort hakkors på sin vänsterarm. Allt det här, den stora förändringen, hade skett på ca tre månader. Ett tag hade han stannat upp och tänkt efter. Varför gjorde han allt det här? Han, Johan, var ju inte alls en rasist. Det var ju bara lilla sextonåriga Johan, som egentligen inte ville någon illa. Första flickvännen, som han var tillsammans med någon gång i början av högstadiet, var en utländsk tjej. Hon kom från Grekland och hette Elena. På riktigt, i Johans verklighet, så var han inte alls någon rasist. Det här var bara något han gjorde, och han visste inte alls egentligen varför. Eller kanske var det för att rasisterna var de enda som fanns där för honom när han kände sig ensam? Kanske, kanske inte, men en sak visste han, och det var att ta sig ut nu. Om han gjorde det så skulle han bli misshandlad, precis som invandrarna i hans skola hade blivit efter de hade trotsat rasisterna. Nu hade han inget alternativ egentligen. Det var bara att fortsätta, eller hoppa av rasistgrejen, men i så fall att riskera att bli rejält misshandlad, eller kanske t.o.m. dödad.

- Nu! viskade Carl med en bestämd röst.
Johan gav honom en snabb blick. Han tvekade för en sekund. Skulle han verkligen göra det? Han ruskade på sitt huvud och försökte få bort tankarna. Varför försvann de inte? Han tittade på Carl som började bli lite upprörd.
- Men spring då! Varför sitter du kvar?! väste Carl.
Carl tittade bort för en sekund. Nu hade Johan sin chans. Sakta öppnade han sin hand och det stora basebollträt gled ut. Han tog tag i sin jacka med ett fast grepp och vände sig om. Hjärtat dunkade till. Med snabba steg sprang han bort från lagerlokalen. Långt därifrån kunde man höra någon som ropade, men han vände sig inte om, han fortsatte bara att springa.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (7 röster)
Vi och De, 3.7 out of 5 based on 7 ratings

4 kommentarer

  1. kristina Skriver:

    :S okej…den där Carl är riktigt efterbliven , men Johan gjorde väl rätt i slutet. han får nog skylla sig själv att han gick med på att bli rasist från första början. IDIOT !!!
    Men intressant att läsa (Y) ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. lisa Skriver:

    eller jag menar varföe är novellerna så himla korta för? :O men den här var iaf bra tycker jag :P :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)
  3. agge Skriver:

    AS BRA JU WOHOOOOO

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)
  4. anon Skriver:

    propaganda

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.