Två delar av samma själ

Han kände hur hans blod sakta pumpades ut i varje hjärtslag.
Blodförlusten började kännas och armarna hade sedan länge domnat bort.
Han hade försökt fly från lagerlokalen vid flera tillfällen, men hade olyckligtvis inte hunnit långt innan han blev infångad igen.
Han kände sig som en hund i en bur, ingen chans att fly eller slå tillbaka.
Den här gången hade också hoppet lämnat honom, den här gången skulle det inte bli någon fantastisk räddning av hans partner.
Den andra halvan av Doyles själ hade lämnat honom för alltid.
Bodie, Doyles partner hade nämligen dött under ett uppdrag för bara några veckor sedan.
Det är nog lika bra att ge upp, tänkte Doyle, det finns ju ändå ingenting kvar att leva för. Jag tror att jag beger mig till honom nu.
Det var den sista tanken han hade innan han förlorade medvetandet.
*** Bodie kom inrusande i rummet och såg sin partner hänga ner från taket i tjocka kedjor, han var täckt i blod och medvetslös.
Bodie sprang fram till kroppen och försökte hitta en puls, den var där men mycket svag. Han tog loss sin partner från kedjorna och lade honom försiktigt i sitt knä för att undersöka honom.
”Ray? Kom igen partner. Du kan inte göra såhär mot mig. Jag har precis tagit mig an en hel hop med terrorister för att rädda dig.” Tårar började rinna ner för Bodies kinder, men han torkade bort dem lika snabbt, han förstod att han inte hade någon tid att förlora.
Doyle var lätt som en fjäder när Bodie lyfte upp honom i sina armar och började ta sig ut från lagerlokalen.
När han kom ut i det fria så märkte han att Doyle tittade på honom med ögon som speglade utmattning, och till Bodie förvåning även undran.
Bodie kunde inte förstå varför Doyle var förvånad, han hade ju trots allt kommit för att rädda honom.
Men innan han hann fråga Doyle vad det var för fel, hade han redan tappat medvetandet igen.
*** Tre timmar senare på sjukhuset.

Bodie gick fram och tillbaka åter igen, han kunde inte hålla sig lugn, de hade haft Doyle i tre timmar nu.
Vad håller de på med! Hur är Doyle?! Jag blir galen! Han tänkte precis gå ut ur rummet för att hitta Doyle när Dr McCoy kom in i väntrummet.
”Bodie, vill du vara så vänlig och komma med mig ett ögonblick?” sa Dr McCoy med lugn röst som inte avslöjade någonting.
Bodie följde lugnt efter doktorn, men på insidan skrek han.
Hur kan det här hända mig?! ”Bodie, jag vill att du går in här.” sa Dr McCoy.
Bodie gjorde som doktorn sa och gick in i rummet. När han öppnade dörren och tittade in så såg han en krullig hårkalufs sticka upp under täcket. Bodie gick sakta fram mot sängen och höll andan.
Mannen under täcket rörde på sig och Bodie hoppade till, täcket gled ner från huvudet och under låg Doyle.
Bodie andades ut långsamt och stirrade på Doyle och tillslut sa han, ”Ray! Du är okej.” han hade ett stort flin på läpparna. Han gick fram och satte sig på sängkanten och tog en av Rays händer i sina. Han kunde äntligen slappna av, Doyle var säker och oskadd.
Ray log också först, men sen försvann leendet och han drog tillbaka sin hand, han fick åter igen ögon som speglade förvåning.
”Ray, är du okej? Varför tittar du sådär på mig?” Doyle var tyst en lång stund och Bodie väntade tålmodigt, tillslut sa Doyle, ”Du dog. Cowley sa att du var död. Jag begravde till och med din aska–” Längre kom han inte innan Bodie avbröt, ”Du vad?!” ”Jag begravde dig,” Sa Doyle med svag röst. ”Jag såg aldrig din kropp, men de sa att jag ändå inte skulle ha känt igen dig.” ”Vänta… Vänta Ray, jag är ledsen, allt är mitt fel. Jag jobbade på ett uppdrag under täckmantel och jag bad Mr Cowley säga till dig att jag var död om något gick fel–” ”DU VAD?!” skrek Doyle.
”Jag var tvungen, annars skulle du komma efter mig och försöka rädda mig, det var inte ett alternativen.” Sa Bodie med svag röst.
Tusan, nu har jag ställt till det, tänkte Bodie, Jag behöver verkligen den där jobbiga krulltotten.
”Bodie, Bodie.” Sa Doyle lugnt. ”Varför kan du inte lita på mig tillräckligt och berätta om sådana uppdrag innan du börjar med dem. Det skulle spara mig en massa lösa hårtussar, plus att dina nerver nog skulle må bättre av det i längden.” ”Godtar du en ursäkt? Det var aldrig meningen att såra dig eller något, jag vet bara inte hur jag ska vara runt dig. Du är ett stort frågetecken ibland. Jag är inte så bra när det kommer till människor.” Sa Bodie osäkert och vågade inte möta Doyles blick.
”Var bara dig själv och tänk på att vi är ett team, okej?” ”Okej, det kan jag göra.” Sa Bodie med ett flin.
”Bra, få ut mig från det här hemska sjukhuset, NU är du snäll.” Sa Doyle med ett plågat uttryck.
”Yes, sir.” Sa Bodie med ett skratt innan han hjälpte Doyle upp ur sängen för att sedan sätta honom i en rullstol.
När Doyle hade satt sig i rullstolen kom han att tänka på hur förnedrande det skulle vara att bli utrullad från sjukhuset och han bad Bodie att hjälpa honom tillbaka till sängen.
Men då var det redan för sent därför att Bodie, med ett stort flin, hade börjat färden mot utgången till Doyles förtret.
 

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (3 röster)
Två delar av samma själ, 3.7 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.