Tid…

Det fnyste till av gas när vagnen bromsades in. Hållplatsen var kylslagen av otåligt väntande människor som skulle till att tränga sig in i konservburken som rullade runt i stan. Utanför var det nästan helt ljust nu. Endast veckor tidigare hade man vid detta klockslag ännu inte skådat dagen, utan endast kunnat urskilja morgonens början i en liten orangerosa strimma bortom den stora leden, från vilken det nu hördes ett doft muller.

I söder tonade en ljummare stämma upp sig. Trots årstiden hördes sång från de karga parkerna som låg inklämda mellan betong och cement. I sydväst gjorde maskinbuller gälla att ännu ett arbetsskift var på väg att påbörjas. I norr sköt betongen i höjden. Mellan husen susade vinden, kryssade mot fasader, genom tomma trädkronor, runt, över och under bilarna. Spårvagnsdörren for upp, in strömmade den milda luften och spred sig över golvet. Den var sval och skön, men förde samtidigt med sig en frän stank av bränd kol.

Vagnen tömdes smått på folk som direkt smälte samman med människorna utanför, alla på väg någonstans. Vilsna, trots att de visste precis vart de skulle. Bråttom, jäktande för att hinna.

Ett plötsligt tjut skar genom luften då en bilist visade sitt missnöje mot en fotgängare som korsade trafiken, den gav sig iväg uppför en slänt som skiljde betongbyggnader och byggmaskiner. Men vänta. Där satt någon.

Gestalten visade ingen tendens till att försvinna, att vara på väg, den bara satt där. Den höll något i famnen. Det såg ut att vara papper, ett skrivhäfte kanske. Figuren tycktes inte påverkad av hetsen som pågick nedanför. Eller var den kanske det. Skrev den måhända om hur dumt det såg ut, allt onödigt rännande.

Det såg så fridfullt ut. Det kändes som om det var en helt annan tid och plats.

Tänk om… … Om man hade haft tid, tid att gå dit upp, om bara för en minut eller två. Inte för att se vad personen skrev, utan för att få se vad den såg, blicka ut över trafikplatsen, med dess stress och oro. Känna att det gjorde detsamma. De fick skynda, medan jag fick vila. Om man bara hade haft tid.

Men nu rörde gestalten sig. Den lyfte armen litet. Vad tänkte den göra? Det såg ut som den tittade efter något. Den andra armen sträcktes efter väskan, samlade ihop de spridda prylarna och hasade ner för slänten. Skepnaden slöts snabbt till den otåliga massan. Den var borta. Det fanns inte mer tid.

I samma ögonblick gled dörrarna igen, vagnen var åter full. Jag drogs med, försökte hålla mig kvar. Bara en liten stund till. Om det ändå funnits mer tid… Viktor Kjellin NV1C Hulebäcksgymnasiet 2005-02-03

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Tid..., 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.