Steget

Hon var orsaken.
Det fanns inte längre någon anledning för mig att inte ta steget ut.
Ett steg och jag skulle inte längre känna smärtan. Ett steg och alla problem skulle vara lösta.
Hennes svek mot mig gjorde att mitt liv blev meningslöst och mitt hjärta frös till is sekunden efter att Hon hade sagt Det.

Jag ville bara skrika rätt ut och visa alla lyckliga människor hur ont det gjorde inuti mig, men jag fick inte ut ett ljud. Jag kunde inte ens öppna munnen. Så jag bara stod där på den kalla betongen på takplattan.

Jag såg människor som gick hand i hand och var lyckligt omedvetna om hur ett svek verkligen kändes och tanken på det fick mig att må illa. Jag fortsatte titta runt omkring mig, det jag förut tyckte var vackert såg nu ut som ett slumkvarter i New York. Det var höst men alla färger var gråa och tråkiga. Alla glada minnen jag haft var som bortflugna och hela jag kändes som en stor grå klump som bara fanns men inte gjorde någon nytta.

Jag försökte komma på något i mitt liv som skulle stoppa mig från att ta steget ut men allt jag kom på hade med Henne att göra. Jag blundade. Plötsligt kände jag en välbekant hand i min, jag öppnade ögonen och en tår föll sakta nerför min kind, jag visste inte om det var av lättnad för att Hon hade kommit eller om det var för all ilska jag ville slänga i Hennes ansikte. Jag bestämde mig för att det var ilska.
Bredvid mig stod Hon, Hon som svek mig, Hon som orsakat all smärta som jag kände. Hon sa ingenting utan stod bara där bredvid mig och stirrade rätt ut i luften. Efter ett tag frågade Hon varför, varför jag ville ta steget. Jag hörde tydligt oron i hennes röst.
Jag fick fram ett litet kraxande som skulle föreställa ett hånfullt skratt, jag tog ett steg åt sidan och sa: På grund av Dig.
Då släppte jag Hennes hand, sträckte ut mina armar och tog Steget.
Jag hörde Hennes plågsamma skrik och ännu en tår föll från min kind, men denna gång av lättnad, kanske blev jag till och med glad över att höra Hennes rop efter mig och smärtan i Hennes röst gjorde mig stark.
Äntligen kände jag mig fri, vinden i mitt hår. Känslan av att färdas genom luften som en fågel var fantastisk.
Äntligen skulle smärtan försvinna.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Steget, 5.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Elina Skriver:

    loved it!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.