Petra

Det första Petra såg när hon gick in i klassrummet var de iskalla blickarna som riktades mot henne. Snart skulle de börja viska och fnissa om hennes kläder och den konstiga väskan som hade varit hennes mammas, men hon var van. Klockan slog åtta och lektionen tog fart. Petra tog fram sitt arbete om andra världskriget som säkert skulle ge högsta betyg som vanligt. Ett sudd kom vinande genom rummet och träffade henne i nacken. Fnisset övergick till skratt och nu hade hon fått nog. Stolen åkte i golvet och hon sprang ut.

I korridoren var det allelens tyst och inte en själ syntes till. Hon sjönk ihop mot väggen och kände tårarna komma. Långt borta i korridoren hördes fotsteg av en visslade glad kille. Petra ryckte till av stegen och rädslan för att bli slagen väcktes till liv. Ljudet av en vissling hade inte nått fram till hennes öron och det som rörde sig i hennes huvud var långt ifrån glädje.

Den glada killen var på väg till sin första lektion och kände sig fri. Nu gällde det bara för honom att hitta rätt klassrum. På långt håll såg han en ihopkrupen figur längs tegelväggen.

Stegen kom närmaren och klumpen i hennes mage växte. Stegen stannade upp och framför henne stod en obekant kille med ett leende på läpparna. Han frågade henne ivrigt var sal 7 låg och han hade inte en tanke på att det rörde sig något annat än glädje i hennes tankar. Hon blev förvånad att han frågade henne men följde med honom.

Petra rusade iväg till skåpet med glädjeskutt. Den trevlige pojken hade lyst upp hennes dag och hon kände sig omtyckt. Något som hon inte hade gjort på mycket länge. Han hade sagt ”Vi ses” och Petra hade fått tankar på att han ville vara hennes vän.

Han hade träffat en trevlig flicka och dagen var underbar. Klassen var trevlig och han kände en behaglig känsla som inte hade funnits där på mycket länge.

Hon stod mitt i en sluten ring. Det var som att vara en fisk instängd i stimmet av hajar. Kommentarerna var många och sparkarna hårda. Hon kände sig allelens hjälplös när de släpade med henne ut till snön. Hennes väska tömdes ut och ett par starka armar slängde ner henne i snön. Hon orkade inte kämpa emot utan lät dem hållas. Tillslut sprang de skrattade därifrån och hon låg kvar allelens utmattad. En inre styrka hjälpte henne upp på benen och hon samlade ihop sina saker. Nyckeln till cykeln var borta men de hade ändå säkert släppt ut luften ur hennes däck. Känslan av att vara omtyckt var bara ett minne i hennes huvud.

Ett steg till och allt är över. Tårarna rann längs hennes kinder och hon tog ett steg närmare kanten. Det var högt och hon fick svindel när hon tittade ner. Det var högt, mycket högt. Nej, det går inte. Det måste finnas ett bättre sätt tänkte Petra och gick sakta hemåt över bron.

I en fullsatt aula satt både elever och lärare. Längst fram satt en pojke och jämrade sig. Om hon bara hade sagt något tänkte han medan tårarna sakta rann ner för hans kinder.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (4 röster)
Petra, 3.8 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.