Oskyldigt anklagad

Den livlösa kroppen låg framför mig som en symbol för människans oförstånd. Pojken kunde inte ha varit äldre än femton, vad har denna människa gjort för att förtjäna ett sådant förfärligt öde? Frågan fortsatte sväva runt som ett isigt moln av förtvivlan i mitt huvud.

Jag lyfte upp den blodiga kroppen med mina bara händer. Mitt enda mål var att ge hans familj en chans att värdig ta farväl. Mina ben försvagades kraftigt och mina ögon svartnade, jag ramlade slutligen ihop.

När jag vaknade låg jag på rygg och jag var skräckslagen av omgivningen. Jag befann mig på ett sjukhus. Från ingenstans kom två storvuxna polismän, männen tog hårt tag i varsin arm och släpade iväg mig genom korridoren till sjukhusets utgång.

De slängde mig våldsamt in i deras bil och jag kved av den brännande smärtan i armarna. Jag kunde inte förstå varför de behandlade mig på ett sådant sett, jag skulle ju bara vittna, eller?

Jag blev förhörd i timmar och jag berättade upprepade gånger det som verkligen hänt. Men vad hade jag att vänta av denna socialistiska övermakt? Förstånd? Knappast! Istället för att berömma mig för en god gärning blir jag smutskastad och kränkt av tjänstemän som påstås ha en viktig roll i samhället.

Tillsist tillkallade jag min advokat som ett sista försvar. Kanske han kunde hjälpa mig med att tala förstånd med dem, för jag kunde väll inte bli dömd för ett brott jag inte begått?

Elektriska stolen? Det kan väll inte vara möjligt? Har jag endast tre månader kvar att avnjuta det livet har att erbjuda? Vem har gett dem rätten att döma en människa till döden?

Livet i ett svenskt fängelse var långt ifrån hårt, det enda som verkligen störde mig var hur bra jag levde, för om jag verkligen hade mördat pojken så förtjänade jag inte att leva med denna lyx, men det var väll ändå på tiden att Sverige införde dödsstraff? Eller? Det svenska samhället som en gång hade varit något jag beundrat, föll just nu i mina ögon.

Dagarna gick fort förbi och jag spenderade nästan all min lediga tid med att bygga korthus. Det var trist, jag hatade det, men ändå gjorde jag det, varför? Var det kanske ett sätt för mig att psykiskt bygga upp det forna beundrade Sverige?

Tanken om att få leva hade för länge sedan flytt mina tankar, för nu närmade sig min sista dag med rasande fart, jag fick redan imorse berätta vad som skulle bli min sista måltid.

En sista bön för mina nära och kära, en bön för mig själv och mitt liv. Det var dags. Allt kändes så overkligt, snart försvinner min själ från denna jord.

Fastspänd i stolen kunde jag inte hjälpa det, tårar började rinna nedför mina kinder, det var inte lång tid kvar nu, jag visste att varje andetag jag tog kunde vara mitt sista.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (10 röster)
Oskyldigt anklagad, 3.8 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.