Ökenblomman

”Mitt liv är rätt så tragikomiskt när man ser på det så här, utanför sig själv. Jag ser mig själv som en ökenblomma, under de två dagar som regnet faller bildas mina rötter. Jag stiger sakta upp ur leran för att blomma, men bara för en kort stund. Jag fångar de vackra solstrålarna, ovetande om att de snart skall bli min död. Sedan faller jag i torka, och bara två dagar senare, när bara de torra, skrumpna resterna av mitt liv är kvar, så kommer turisterna, för att se miraklet. De ovarsamma människorna ser inte resterna av det vackra på marken, utan trampar sönder mig till oigenkännlighet. Och så går alla våra liv, förr eller senare, bara att vissa har privilegiet att leva längre, och kanske blir just du plockad av någon, som tycker om dig för den du är, även om du har dina fel och brister. Andra, såsom jag, blommar, dör och faller sönder, för att bli till stoft eller damm. Därför lämnar jag den här världen idag, med förhoppningen att någon ska plocka mig i nästa liv…”

Han lade luktsaltet försiktigt under hennes näsa, och när hon vaknade till trädde han den täta plastpåsen över hennes huvud. Hon var chanslös. Han hade bundit fast henne i sängen. Han väntade tills han såg hur hennes ögon började grumlas. Då skar han hål på plastpåsen. När han hörde de korta andhämtningarna genom plasten mindes han sin egen barndom.

När han var ”liten” hade han alltid varit mer uppskattad än andra barn. Men det var någonting som han retade sig på, han hade aldrig blivit kritiserad för någonting, aldrig hade någon varit uppriktig mot honom. Detta blev ett stort problem när han började träffa kvinnor. Han blev alltid missuppfattad och allt blev bara fel. Kvinnorna vägrade att fortsätta träffa honom, men de vägrade också att förklara varför. Detta gjorde honom väldig frustrerad, och när han frågade fick han bara till svar; ”Det borde väl du veta!”. Därför började han våldföra sig på kvinnor, sedan också på män, allt för att få tillfredsställelse. När det inte fungerade längre började han istället kidnappa och systematiskt avrätta kvinnor, och där var han nu. Hans sjukdom hade blivit värre.

Han hade darrat så mycket av frossa när han skurit hål på plastpåsen att han dessutom skurit sönder flickans läpp. Hon blödde, det kände hon, men ömheten i hennes nacke
- där han hade slagit henne
- bedövade större delen av värken. Hon var rädd, men ändå lugnad av hans närvaro, hon visste att hon kanske skulle dö, att han skulle mörda henne.

Regnet öste ner utanför, hon var på väg för att besöka sin bror. Vad han ville visste hon inte. Han hade bara ringt upp henne och bett henne att komma. Han hade talat med den där bestämmande, beordrande rösten som han visste att hon inte kunde säga nej till. När hon steg in i den regnvåta taxin hade hon genast känt på sig att allt inte stod riktigt rätt till med hennes bror. När hon sedan betalade taxichauffören så gav hon honom en hundring extra och bad honom att vänta på henne. Hon sade att om hon inte kom ner igen så skulle han ringa polisen.

Det hade nu gått 25 minuter, kvinnan kunde hålla reda på tiden, för på väggen intill satt en stor klocka. Hon började oroa sig. ”Undrar om jag gav honom tillräckligt mycket pengar”. ”Sket han helt enkelt i att ringa polisen?”

Hon blödde, blodsmaken fyllde hennes mun. Hon ville spy, men insåg snabbt att hon skulle kvävas om hon så gjorde det. Ytterligare 10 minuter passerade, lika flyktigt som en döende snigels krälande. 10 minuter låg hon där medan hennes bror kladdade, tafsade och våldförde sig på henne. 10 minuter av brutal våldtäkt medan hon bar en plastpåse på huvudet.

20 minuter kom och gick. Taxichauffören blev orolig och bestämde sig för att ringa polisen.
- ”Välkommen till polisen. Vi kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu, men var god försök igen senare”. Chauffören försökte om och om igen i 20 minuters tid, men alltid samma meddelande.
- ”Välkommen till polisen. Vi kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu, men var god försök igen senare”. Då bestämde han sig för att gå in själv.

Det hade nu gått 34 minuter sedan hon kommit till sin brors hus, 34 minuter av sex med sin egen bror, 34 minuter av plågsamt förtryck. Hon hade drivit iväg, långt in i sig själv. Hon kände inte längre sin brors tafsande, hon märkte inte längre hans korta stönanden. Istället var hon tillbaka i sin barndoms gamla ”glada” dagar. Någon ruskade på henne, men hon reagerade inte, ingenting kände hon. Hon kände inte ens den svala känslan när hennes ansikte befriades från sitt fuktiga fängelse.

Han bar ut henne i den regnvåta sommarnatten, regnet piskade hårt mot hennes ansikte.
I flera år efteråt skulle hon vara sådär konstig, kvar i barndomen, men fast i en vuxen kropp. Man behövde se till henne dygnet runt. Ingenting kunde rädda henne.

Så en dag skedde miraklet. Hon reste sig upp i sängen, gick bort till bordet och skrev på ett papper:

”Mitt liv är rätt så tragikomiskt när man ser på det så här, utanför sig själv…”

Så öppnade hon fönstret och kastade sig ut. Äntligen var hon befriad. Kanske skulle hon trivas bättre i sitt nästa liv.

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (3 röster)
Ökenblomman , 2.7 out of 5 based on 3 ratings

1 kommentar

  1. LittleMe Skriver:

    Detta var den mest rörande novellen jag läst på länge.. :

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.