Novell

Flickan går sin väg, just nu tänker hon inte på något annat än att komma bort från allt detta hon har hamnat i, hon tänker på det varje dag, de försvinner aldrig, de är så hemskt att de inte går att glömma, Att pojken offrade sitt liv för att han inte stod ut med att flickan skulle vara död, men hon dog aldrig, pojken tog sitt liv för flickan.Flickan står beredd för att hoppa när hon hör en röst som skriker, Nej gör det inte, jag älskar dig, sen hör hon en bil som slirar och sedan en smäll. Hon kände igen rösten och tänkte, Det får inte vara han. Hon vänder sig snabbt om, där ligger pojken, den enda personen som har betytt något för flickan, och nu är han död. Människor kommer springande från alla håll och några kommer bort till flickan och lyfter henne över på rätt sida av räcket, flickan gör inget motstånd, hon är i chock. Hon kan inte fatta vad som precis har hänt, det käraste hon har ligger död på vägen, tårarna börjar sakta komma, Människorna som fick flickan över på rätt sida igen, såg till att hon kommer till sjukhuset och får undersökas, men de va ju inget fel på flickan, så flickan fick åka hem igen samma dag.

När hon kommer innan för dörren springer hon upp till sitt rum och smäller igen dörren och vrider om nyckeln, sen kastar hon sig på sägen och börjar gråta igen, tårarna fortsätter rinna, inget kan hindra dom, hon tänker på pojken som gjorde allt för henne, han va den enda som brydde sig och den enda som betydde något för henne, och nu finns han inte mer, Sen kommer tanken upp, ”det är mitt fel ” om jag inte hade stått där på andra sidan kanten så hade detta aldrig hänt, varför gjorde jag såhär, pojken dog i flickans ställe, hon tänkte att hon aldrig skulle kunna förlåta sig själv för detta, flickan va inte i skolan på 2 hela månader, betygen rasade mer och mer, flickan var annars duktig i skolan, ända tills hon började få dom här tankarna om att de skulle vara bättre om hon var död.
Nu när hon suttit hemma helt själv om dagarna när hennes mamma har varit iväg, har hon suttit och skurigt sig själv på armarna, ett streck för varje dag efter denna händelse, hennes armar var helt uppsvullna och såriga, hon använde alltid långarmad tröja när hennes mamma var hemma så att hon inte skulle se armarna, det gick dagar efter dagar, flickans armar såg värre och värre ut.
Men sen en dag vid matbordet så sa hennes mamma: Varför håller du på att klia på armarna hela tiden, har du blivit allergisk mot något? Hon reser sig upp och går bort mot flickan och drar försiktigt väck tröjärmen och ser den svullna såriga armen, hennes mamma börjar gråta, flickan drar ner tröjärmen snabbt igen, och reser sig från stolen och springer upp på sitt rum, hon stänger och låser dörren så att hennes mamma inte sa ha en chans att komma in och prata med henne, flickans mamma blir väldigt orolig och ringer efter en psykolog för att få hjälp, hon berättar om armen och att flickan låst in sig på sitt rum och att hon inte kan få ut henne därifrån, psykologen säger att han ska komma dagen där på och prata lite med flickan.

När psykologen ser flickans mamma märker han hur orolig hon är, han ber henne förklara allt som hänt dom senaste 2 månaderna, mamman berättar allt som hon vet, när de är klart går Psykologen upp och knackar på flickans dörr, flickan sitter helt tyst inne på sitt rum.
Sen börjar psykologen säga, öppna dörren jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig Då som först säger flickan något, Kan du göra så att allt detta inte hänt, då säger psykologen Att han inte kan de, sen blir de tyst och efter ett tag säger flickan, lämna mig ifred, om du inte kan de finns det inget du kan göra för mig. Psykologen går ner för trappan och säger till flickans mamma att han inte kan göra något så länge flickan är inlåst på sitt rum.
Sen säger psykologen hej då och säger att mamman ska ringa igen om de blir värre.
Sen hör flickan ytterdörren stängas, och hon drar täcket över huvudet och börjar tänka tillbaka på allt hon och pojken gjorde, Hon minns den första gången pojken tog hennes hand, när han la sig bredvid henne och gjorde henne varm, när han kom till henne för att trösta henne när allt var som svårast, det räckte att se hans leende så mådde man genast bättre.

Nu har de gått 5 månader sedan pojken dog, flickan har mer än dubbelt så många sår på armarna. Just nu ligger hon och tänker på pojkens begravning, när hon går fram och lägger sin röda ros på hans kista och alla tårar som kom, Hon funderar en liten stund och sen fattar hon sitt beslut.

Dagen där på medan flickans mamma jobbar, går flickan ut, hon går bort till bron, där hela hennes liv förstördes, hon står på trottoaren och kollar ut på vägen och får en massa återblickar på det som hände, hon hör pojken skrika jag älskar dej och sen smällen, Nu klättrar hon över räcket och står och kollar ner och tänker, detta måste ändå vara det bästa Hon känner en tår falla ner från sin kind, och kollar upp mot himlen, detta är nog ända chansen att få se honom igen. Hon känner sig så tom utan pojken, han gjorde allt för henne, Hon har ingenstans att ta vägen, hon brände den enda chansen hon hade för att få ett bättre liv, Allt detta som hänt har satt väldigt djupa sår.

Nu blundar flickan men det enda hon ser, är pojkens ledsna blåa ögon som ber henne att stanna kvar, flickan känner nu ännu mer saknad, rädslan kommer nu inom mig, Vad gör jag nu, han är borta och här står jag, det har gått 5 månader utan dej, nu klarar jag de inte längre, smärtan kommer alltid att finnas så varför leva med den, när du dog försvann mitt hjärta, jag älskar dej så, jag försöker minnas dom stunderna vi hade, allt är nu borta, Dina vackra ögon dom glittrade alltid, dina leende läppar gjorde mig glad, ditt mjuka skratt så skönt att höra och din betydelse för mig går bara inte att beskriva.
Du fick mitt hjärta, du fick mitt allt, det var dej jag levde för.
Så nu när du är död, varför leva du va ju mitt allt, nu finns det inget kvar, mer än tårar och smärta. Smärta som aldrig kommer att försvinna, det var ju hennes fel, flickan gör vad som helst för att bli av med dessa plågorna hon har, Men det värkar som det bara finns en enda utväg. Jag känner mig så ensam, är det bara jag som känner så? Det finns ingen som förstår mig, inte en enda av alla som finns, ingen som bryr sig.

Nu öppnar flickan ögonen Är det här det rätta nu, kommer hon må bättre av att hennes liv får ett slut? Jag har levt med gråten o smärtan hela mitt liv, det var endast dej jag levde för, hon blundar ingen igen och tittar ner, det ända hon ser är det mörkblåa havet, kommer någonsin kunna ta din plats, du va de finaste jag hade och någonsin haft, men nu är du borta och kommer aldrig tillbaka, Nej nu orkar flickan inte mer hon blundar och säger högt för sig själv: Du var mitt allt, de jag levde för, den ända som betydde något för mig, du finns inte här, men snart träffas vi igen, jag gör detta för att jag älskar dej. Men mer än det orkade inte flickan säg, nu tar hon det sista steget och faller ner, det hörs ett ”plask” och nu är hon borta….

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (1 röst)
Novell, 3.0 out of 5 based on 1 rating

1 kommentar

  1. Emma Skriver:

    Sjukt bra! Fin,men ändå sorglig

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.