Novell

Emily vaknade till, yr och skräckslagen, av att en tjänsteflicka ruskade till hennes späda kropp och åter igen befann hon sig i sitt rum. Tjänsteflickan måste ha hört slaget i golvet när Emily svimmat till av ren skräck då hon sett vad som dolt sig bakom den inbjudande slöjan och burit henne tillbaka när hon funnit henne liggandes i ett av de angränsade rummen. Hon undrade hur den lilla kvinnan som nästan var halva Emilys storlek någonsin orkat bära tillbaka henne hit. Snabbt lyckades hon ruska bort de irrelevanta tankarna och kom sedan ihåg vad hon hade skådat en halvtimme tidigare. Hennes hjärta började slå i otakt och de skärrade uppslagna ögonen letade efter en fast punkt att fästa blicken på. En nästan omärkbar vindpust drog sig över rummet och fick Emily att skälva. Tjänsteflickan förklarande med en arg och även hon skräckslagen ton på brytande italienska att hon inte fick under några omständigheter vistas i det rummet igen. I ett ansträngande andetag fick Emily ut sig ett nickande och tyst ”ja, jag lovar” och tjänsteflickan började bädda ned henne med otrolig fingerfärdighet i sängs åter igen. Det märktes att hon omhändertagit andra förr. – Jag klarar det själv, sade Emily, tack för all hjälp, jag ska inte störa er mer. Tjänsteflickan släppte igenom ett sympatiskt leende och med trippandes små och raska steg plockade hon upp den vattenbaddade handduken och den tillhörande baljan för att sedan bege sig iväg.Så fort hon hörde dörren stängas satte sig Emily upp i sängen och var alldeles för uppspelt för att kunna sova den natten. Rummet fylldes av ett tunt men mättande ljus när den ljuva halvmånen som lös utanför fönstret trädde in sina strålar. Hon måste berätta för någon vad hon såg, kanske skulle Montoni lyssna? Skulle han tro på henne när hon berättar med skärrad röst om hur hon med hela sin själ skådade den blotta skräcken i vitögat? Förmodligen skulle hans fasansfulla ögon endast hånflina mot henne när hon skulle stå där uppslukad av rädsla berättandes vad det var hon tidigare såg i ett av de förbjudna rummen. Hon bestämde sig för att hålla det hon vittnat endast för sig själv eftersom ingen ändå skulle förstå henne eller minst sagt, tro på henne.

Emily gick bort till fönstret och blickade ut mot de mörka landskapen kring Apenninerna där månen hade lagt sig som en gyllene glans över dal och berg. Ett kort men betryggande lugn fick henne för en stund att glömma bort att hon befann sig i detta gotisktliknande och mystiska slott, gömd bland höga trädtoppar och mörka, branta stup. Ännu en frisk fläkt av den kyliga vinden kom in i rummet och fick henne snabbt att återgå till verkligheten och med genast kände hon igen sin omgivning. Hennes oroliga hjärta slog i ren förtvivlan och hon visste att hon var tvungen att bege sig till den förbjudna tavlan igen. Det hon hade sett verkade inte räcka för att stilla hennes skräckfyllda själ, fick hon inte ett slut på det hela skulle hon vara uppe i varv för resten av hennes liv, tänkte hon. Emily visste att hon måste gå tillbaka till den förbjudna tavlan, till det förbjudna rummet, och enbart tanken på att sätta sin fot mot det kalla golvet satte hela hennes kropp i skakning. Hon lade tre kuddar under det silkeslena täcket i formen av en sovande kontur ifall tjänsteflickan skulle komma mitt i natten och se efter om hon fortfarande låg kvar i sängen.

Med tysta steg gick hon mot den gamla, körsbärsfärgade dörren och vred om handtaget med största försiktighet. Pulsen ökade i samma takt som omvridningen av handtaget skedde. Ett ilande gnissel spred sig i korridoren när hon sakta men säkert öppnade dörren vilket enbart förvärrade Emilys täta hjärtslag. Ingen fick höra henne smyga ut så här sent om natten, speciellt inte tjänsteflickorna. Hon såg sig runt, ingen var i närheten, ingen verkade ens befinna sig på denna våning. De flesta måste nog ha lagt sig, tänkte Emily, klockan lär minst vara över fyra på morgonen.

De angränsade rummen låg bara någon minut ifrån Emilys rum, i samma korridor, på samma våningsplan. När hon närmade sig rummet ställde hon sig någon meter från dörren och tog tre djupa andetag. Hon hade börjat skaka till igen och pulsen slog så hårt att det nästan kändes som att tinningarna skulle slå sig fri från huden som omringade de attackerande slagen. En oundviklig oro lade sig som ett täcke kring hennes mage och kramper började komma i små intervaller. Hon började nästan tveka och vända om men hennes nyfikenhet tog över och talade hennes velande tankar till rätta. Långsamt rörde sig fötterna mot dörren och handen letade sig fram till handtaget. När hon fick ett grepp runt det började hon försiktigt, försiktigt vrida det åt vänster. Ett tyst klickande hördes och dörren var nu öppen och det var fritt fram att stiga in.

Ett tjockt mörker hade lagt sig och doften av förruttnelse spred sig fram till dörren där Emily fortfarande stod med greppet om handtaget. Hon öppnade upp handen och lät dörrhandtaget försiktigt glida ur samtidigt som hon tog några smygande och tveksamma steg in i rummet. Pulsen slog så hårt och bultande att den nästan övergick till en konstant smärta i varenda kroppsdel. Ett tekanneliknande pip spred sig i Emilys öron och hon visste att det inte skulle ta slut förrän hon fått det gjort.

Med långsamma steg närmade hon sig den täckande slöjan och började föra händerna framåt för att sedan i ultrarapid lyfta upp den. Och där såg hon det igen, det monsterliknande, förruttnande ansiktet med ögon fyllda av hjärteskärande skräck som skulle kunna skrämma slag på vem som helst. Och en puls, en puls som slog högre än kyrkoklockans tolvslag, pulsen som fick henne att svimma av förra gången. Emily stod mitt i blodpölen som skapats av den halvt levande, halvt döda varelse vars blodiga hjärta fortfarande slog men den skräckslagna blicken frusit till is. Där stod hon med munnen öppen utan ett knyst av ljud som tog sig vidare förbi stämbanden, med ögonen lika uppspärrade som varelsen hon skådade framför sig och föll med en hård duns ner på golvet åter igen och hennes puls slog i takt och lika hårt och högt som det blodiga hjärtat framför hennes fötter, DUNK, DUNK, DUNK, DUNK. I samma sekund tystnade båda två hjärtslagen och liggandes med öppen mun och samma skräckfyllda blick i hennes uppspärrade ögon som varelsen mittemot hade hördes hennes hjärta tystna, hur slagen inte längre existerade och hur skräckens längtan blivit mättad.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.