Misantropen

En kall vind blåste över det karga landskapet. De glest utplacerade träden, som nu stod helt lövlösa, frös och skakade i vinden. Det var den tiden på året då vädret tog utlopp för all energi som lagrats och tryckt på under de stilla och varma sommarmånaderna. Som i ilska drog stormarna över slätter och berg och eliminerade alla spår av värme och grönska.

Den långa mannens korpsvarta risiga hår hängde ner över ögonen och skymde hans dunkla ansikte. Resterna av det som en gång varit kläder var alla färgade mörka. De som inte hade varit det från början var nu färgade av smuts. Det knotiga ansiktet var halvt gömt mellan knäna och den beniga kroppen skakade lätt av köld. Hans hem var en bonad grop under en tall i en avskild dunge. Gropen var täckt med kadaver och benrester från harar och andra mindre djur vilket spred en rutten likstank.

En naturälskare vid namn Patrik Jakobsson hade just denna dag beslutat att utveckla sitt nyvunna intresse för ornitologi och hade därför tillbringat hela dagen i skogen, eller åtminstone den del av dagen då de gick att vistas ute. Morgonen och förmiddagen hade varigt mycket blåsig så han hade inte kommit iväg fören ganska sent. Han hade just avslutat sin måltid bestående av medhavda smörgåsar och skulle packa ihop sina saker och gå hem då han såg det mystiska djuret. Det var i skogen nedanför berget. Som en skugga skymtade det förbi, precis så snabbt så att man kunde ana att det var en varelse, som inte liknade något han sett förut. En konstig känsla av oro ilade upp i hans undermedvetna. Intuitionen talade om att han skulle ge sig av och så gjorde han. Med snabba och klumpiga kliv tog han sig igenom den ogästvänliga terrängen. Utan att han visste varför övergick gången till flykt. Paniken började sprida sig och snart hade han sprungit så långt att han inte längre visste var han befann sig. Han fortsatte sin klumpiga flykt och insåg snart att det inte fanns någon förföljare eller något annat hot. När han så småningom började återfå lugnet och försökte lokalisera sig upptäckte han att han hade förlorat sin packning i flykten. Mörkret hade börjat falla och istället dök det upp oro för om, och i såfall hur, han skulle hitta hem. Då hördes på avstånd ljudet av kvistar som bröts. Han stelnade till och vände sig hastigt om. Ljudet kom närmare men skräcken hade fullkomligt paralyserat honom, han rörde sig inte ur fläcken. Plötsligt sköts busken framför honom åt sidan och där stod det, för han kunde fortfarande inte urskilja vad detta var för ett djur, men han var nu säker på att det var samma varelse han sett tidigare när han stod på berget. Bara några meter framför honom stod det och flåsade på ett skrovligt sätt som inte tydde på utmattning utan på ursinthet och frustration. Med ett vrål kastade det sig över honom och på bara några sekunder hade den fridfulla gläntan förvandlats till något som liknade ett blodigt slagfält. Bytet släpades till boet under tallen och lämnade en doft som inte funnits där på länge; lukten av färskt kött.

Jakten hade nu tagits till en högre nivå. Kampen om överlevnad var ännu en gång säkrad för en kort tid, men på nya villkor. För så präglad var den misantropiska mannen, av det totalt avskärmade liv han levt, att hans mänskliga instinkter hade ersatts av djuriska drifter. Han var mer djur än människa.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Misantropen, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.