Laura

Ibland så sker vissa saker med mening. Vissa kallar det ödet.
I en mörk kammare, bakom en stor glasskiva satt hon, Laura. Hon var medellång med långt brunt hår. Hon tillhörde vad många skulle kalla white trash och bodde i en trailerpark. Hon hade växt upp där sedan hennes föräldrar alltid haft ekonomiska problem. Men denna dag, den sjunde november 2004, klockan var strax efter åtta när hon satt i denna kammare, bakom denna glasskiva. Rummet var dåligt upplyst och det fanns cirka tio sittplatser fördelade på två rader. De som satt där var Laura, som var sliten, håret slarvigt kammat och skjortan instoppad i byxorna. Bredvid henne satt en tre reportrar och bakom henne satt några människor hon inte kände till.

Plötsligt öppnades en stor ståldörr på andra sidan glasskivan. Ut kom en polisman och två läkare. Efter dom med tunga steg kom han. Hennes lillebror, hennes lekkamrat när de var små, hennes axel att gråta mot i svåra stunder. Här stod han. Fast kedjad med handklovar och runt fötterna. Han såg på henne med en lustig blick. Han ville springa fram till henne men kunde ej.

Han var en av droger sliten man. Han hade inte sovit något de senaste fem nätterna och var nära att kollapsa. Han bar en orange fängelsedräkt. Hans hår var slitet och torrt. Han var nyrakad och luktade after shave. Laura studerade honom noggrant medans han gick till stolen och satte sig i position. Han var rädd, han stirrade med stora uppspärrade ögon på henne. Hon fällde en tår.

Allt inleddes med att polismannen gav honom tillåtelse att säga sina sista ord till sin syster. Han bad henne om förlåtelse och sade att minnas alla stunder de haft. Hon log. En av läkarna satte då igång processen. Den första pilen med injektion gick in i hans kropp. Det skulle göra honom medvetslös. Han tittade på henne. Hon log. Hon blev upprörd när han fortfarande efter fem minuter var vid medvetande. Läkarna försökte att lugna henne och sade att de nu skulle spruta in nästa gift och att det skulle göra honom förlamad. Den andra pilen gick in i hans kropp. Detta gjorde honom förlamad. Efter några minuter så kunde han inte längre röra vid sina tår. Han försökte men foten hade domnat bort. Allt kändes tungt för honom.

Laura var fortfarande inte lugn och tittade oroat. Nu skulle den sista, den dödliga giftinjektionen föras in. Pilen gick in i hans ådra. Han tittade med stora uppspärrade ögon på henne. Hon log. Han såg djupt i hennes ögon men kunde inte se sorgen i dem. Det var som en mur i hennes ögon och bakom den fanns sorgen han inte kunde se. Det ända han såg var hennes leende.
Hon tittade tillbaka.
Han andades allt tyngre och tyngre. Snart skulle hans liv vara till ända. Hon tittade på han och han tittade tillbaka. Hon vände sig om för att torka en tår som fallit och när hon vände sig tillbaka och såg i hans ögon var blicken tom.
Hans lungor hade slutat att fungera och han slutade att andas. Hon hörde ett långt pip från rummet och förstod. Han var död. Hans liv var därmed slut. Dödsorsaken hade varit hjärtstillestånd.
Hon tittade i hans ögon. Men denna gång tittade han inte tillbaka… Av: Daniel Lazic 9c

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.