Kanske målade jag upp allt i dammet

Kanske målade jag bara upp allt i dammet. Kanske önskade jag bara att det skulle vara på riktigt. Du kunde städa bort mig i ett av dina mekaniska anfall av pedantisk städning. Kanske städade du bort det jag målat upp i dammet. Som jag minns det så var dina händer alltid varma och dina läppar alltid svala. Jag älskade att kyssa din rygg när den fortfarande var sömnvarm. Älskade att vara det första du såg när du öppnade dina ögon.
Jag saknar alla bråken och alla hårda ord. Hårda ord och ömma smekningar hörde ihop och kunde aldrig säras på. Kraften var för stark och våra händer lydde inga lagar. Jag älskade att jag kunde få dig att gråta, för jag visste att jag var den enda som kunde trösta dig. Jag älskade dig alldeles för mycket. Jag gav dig aldrig någon chans. Din hud var för len och mina tårar för bittra. I efterhand kan jag ångra att jag öppnade upp, att jag blottade mitt pansar och lät dig bryta upp det. Eller lät dig och lät dig, du kunde ha fått allt du velat om du bara sagt att du älskade mig, och det gjorde du. Om och om igen.

Första gången jag såg dig stod du helt orörlig och tittade in i ett skyltfönster. Du vände dig mot mig och log, dina ögon flätade guldtrådar och jag smälte. Sedan dagen har jag älskat dig. All min energi har gått till dig.
Vi tog en taxi till din lägenhet. Du kysste mig och du smakade som vårsol. Hissen upp till din lägenhet var trasig, har jag för mig, och du lät mig rida på din rygg uppför de sista två trapporna. När jag hoppade ner lade du din hand mot min kind och frågade om mitt namn. Jag ljög, men det gjorde du också. Du bjöd på din mammas hemkokta saft och viskade att jag var vacker. Kanske hade du önskat att jag var någon annan, kanske hade du längtat efter mig. Jag berättade mitt namn, och ditt var det vackraste jag hört.

Kanske hade det varit bäst ifall du inte bett mig att stanna, men jag tror att jag fick mig själv tillbaka när du bad mig sova bredvid dig. Ibland tittade jag på dig och kunde inte för mitt liv gripa känslan som infann sig bara av att känna värmen från dina andetag. Jag längtade efter din hud, jag begärde dina tårar och trånade efter din beröring. Om du bett mig hade jag lämnat allt för dig, jag hade offrat allt för att få vara nära. Om du lämnat mig redan då, om du stängt dörren och gått, så hade jag följt efter. För du var jag. Du var mitt allt.
Våra dagar var ett virrvarr av hud och musik. Du spelade alla dina favoritlåtar för mig, jag log och bara insöp din närvaro. Du talade om allt du tyckte var fantastiskt, allt du tyckte var briljant och underbart. Du talade om att du aldrig hade kunnat stanna i ett förhållande, att du var en mästare på nyförälskelser. Men det var för sent, jag var fast. Fast i dig. Du var allt jag inte visste att jag ville ha. Du var allt jag hoppats och mycket mer.

Jag minns hur jag vaknade den morgonen och du stod i hallen, redan med jacka och skor på dig. Jag frågade vart du skulle och du svarade att du skulle gå. Jag hade nog vetat det ganska länge. Elden brann inte lika starkt, din bild inte lika klar. Jag älskade dig med varje andetag och cell. Jag älskade dig för att du lämnat mig. Jag älskade dig för att du gick innan det var för sent, innan skadan var skedd. Jag älskade dig då, jag älskar dig inte längre.
Du var kanske inte ens verklig, du vara bara ett underbart imaginärt väsen. Du trollband mig igenom dina ord. Men ord är bara ord, och du var allt och ingenting. Du var mitt liv och min fantasi. Jag såg dig häromdagen, du var overkligt vacker. Jag minns dig idag, imorgon är du kanske glömd. Jag hoppas att du minns mig än. Det var inte våran tur, inte våran tid. Men jag älskar minnet av din beröring. Det isar fortfarande i mig.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

1 kommentar

  1. Nadia Skriver:

    Mycket vacker novell. Jag förundas över hur mycket jag känner igen mig och på vilket underbart sätt du skriver på!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.