Jordgubben och Äpplet, plus Banan Bläckfisken

Det var en klar dag i fruktsalladsstaden och Jordgubben var ute på en promenad. Hon hade varit och handlat en klänning med hallon på som hon hade varit jätte sugen på att köpa hur länge som helst men inte haft pengar att köpa. Och idag, två veckor sen hon såg den för första gången, så fick hon sin månadspeng. Hon sprang allt var hennes kvistar orka bära henne. Det var som en triumf för henne när hon lämnade fram pengarna och tog emot växeln, tog påsen och kunde gå ut ur butiken med klänningen i sin hand. När hon gick förbi blomkålsgatan såg hon han, Äpplet! Jordgubben hade varit kär i honom så länge hon kunde minnas, han var så sötsur att hon blev alldeles mosig när hon såg honom. Med sitt gröna skal och kraftiga kvist var han oemotståndlig.
- Hej, Jordgubben! Sa Äpplet glatt Oh herregud. Vad skulle hon göra? Hon kunde inte sluta titta på honom och blev helt trollbunden av hans leende.
- Vart är du på väg då? Frågade han och slutade sparka på sin boll.
- Eh…. Eh…. Jag… J- Jag är på väg hem. Stammade hon fram.
- Jaha. Har du kanske lust och stanna en stund. Sa Äpplet och kollade ner i marken samtidigt som hans runda, gröna kinder färgades röda. Alltså och sparka lite boll. La han till lite snabbt.
- Jo det kan jag nog göra. Men bara till klockan 4 får då ska jag hem och äta.

Från andra sidan gatan kom Banan Bläckfisken, när hon såg att Jordgubben var med Äpplet började det spruta bläck ur henne. Hon hade nämligen också varit kär i Äpplet en längre tid och ansåg att det var hennes kille och att alla skulle låta honom vara! Banan Bläckfisken gick med raska steg över till Äpplets träd och lämnade efter sig en stig av bläck.
- Jaha, och vad gör ni då? Sa hon ilsket som ett bi.
- Vi sparkar bara lite boll, Sa Äpplet och sparkade bollen till Jordgubben som passade tillbaka.
- Kul för er då! Hade ni tänkt gifta er också eller! Sa hon och vände på tentaklerna och gick sin väg
- Vad var det där om då? Sa Äpplet undrande lite för sig själv.
- Jag har ingen aning. Hon kanske bara hade en dålig dag? Gjorde Jordgubben ett tappert försök till att lätta upp stämningen. Och det funkade! För Äpplet vände sig mot Jordgubben, log och sa:
- Du har nog rätt, jag tycker vi struntar i henne och fortsätter sparka boll.
- Det tycker jag också sa Jordgubben och kollade så djupt in i Äpplets ögon att hon nästan trodde att hon skulle kunna se ut på andra sidan.
Under tiden när Banan Bläckfisken gick sin väg hem försökte hon tänka ut en plan att vinna Äpplets hjärta.
”Hm, vad ska jag ta mig till. Han verkar inte kunna inse på egen hand att jag är perfekt för honom.” Då kom hon på det, det som skulle få honom att glömma Jordgubben. För all framtid!

- Jag har tröttnat på det här nu. Har du lust att ta lite saft? Frågade Äpplet och kollade på Jordgubben med höjda ögonbryn.
- Ja, visst! Sa Jordgubben och sände iväg ett sådant sött leende att man skulle kunna tro att hon blivit sockrad med ett kilo socker.
- Vill du ha korvsaft eller brödsaft? Frågade Äpplet
- Brödsaft, tack!

Precis när hon skulle ta sin första klunk kom ett stort bläcksprut flygande och träffade henne rakt i ansiktet! Hon tog snabbt upp händerna och försökte ta bort så mycket hon bara kunde. Nere, under trädet stod Banan Bläckfisken, Körsbäret, Vattenmelonen Mio och passionsfrukten Pia.
- Hahahahahhahahahaha! Skrattade dem hysteriskt.
- Du har just blivit bläckad! Sa Banan Bläckfisken och skrattade hysteriskt igen.
Nu var Jordgubben precis på väg att börja gråta och Äpplet reste sig upp och kastade en kotte rakt i huvudet på Banan Bäckfisken.
- Gud vad du är dum! Skrek han.
Banan Bläckfisken förstod ingenting, han skulle ju sluta tänka på Jordgubben när han insåg vilken fjant hon var som började gråta över lite bläck? Hon bara stod där mållös och hennes kompisar väntade på att hon skulle göra något. Men hon bara vände sig om och gick iväg och dem hade inget annat val än att följa efter.
- Hur gick det? Frågade Äpplet och räckte Jordgubben en blöt trasa.
- Det gick väl bra. Snyftade Jordgubben och tog emot trasan och började torka sig.
- Jag förstår inte varför hon måste vara så taskig mot dig. Hon är riktigt elak! Men så länge jag finns här kommer hon nog inte vara dum mot dig igen. Sa han och drog hennes blad ur ögonen på henne.
Jordgubben tittade upp med tårar i ögonen och kunde inte riktigt förstå vad Äpplet hade sagt. Precis då ringde hennes blomma och det var hennes mamma som sa att hon skulle hem och äta.
- Tack för det du gjorde. Du var verkligen snäll. Sa Jordgubben.
- Det var så lite så. Ingen får vara dum mot min tjej. Sa Äpplet och blev röd om kinderna igen.
- Vi ses imorgon i trädgården! Sa Jordgubben och gav Äpplet en puss på kinden.
När hon gick hem var hon som på små rosa moln. Men så plötsligt stannade hon och fick en underlig grimas, och så tänkte hon: ”Euh, hur kunde jag pussa en kille!”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.