För alltid

Det skarpa ljudet skär genom luften, tränger in i mina öron och smärtar. Det irriterar mig djupt! Sluta väsnas! Någon där bak börjar bua otåligt. Ännu en smäll ljuder genom den fuktiga luften. En smäll till. En smäll leder till en annan och snart blir två smällar tio, sedan tjugo. Ljudet berättar om en otålighet, en desperation och en stor förväntan. Smällarna tätnar nu allt mer och mer. Dessa blandas med buande röster vilket skapar ett enda sorl i den stora salen. Man väntar på att något ska hända. Men inget händer. Snart avtar sorlet och övergår till att ge en känsla av besvikelse. Någon framför mig suckar tungt. Även detta smittar av sig och jag gör det samma. Jag skruvar på mig och lutar mig sedan skönt tillbaka i den förut mjuka, men nu nedsuttna och smått obekväma fåtöljen. Kan det inte börja snart? tänker jag och gnuggar ryggen mot det grova, stickiga tyget på ryggstödet. Stolens hemska tyg tränger igenom min skjortas och sticker mig över ryggen. Jag ryser till. Ridåerna rör sig, det måste vara någon bakom dem. Konstgjord rök smiter under dem och drar sig genom alla förväntansfulla människor i salen. När den når mig känner jag doften av färsk svett och en mild doft av blommor, kanske rosor. Ljuset från de 100-tals spotlightsen dansar runt bakom draperierna, långt där borta, uppe på scenen. Stressade arrangörer syns här och där, klädda som pajaser allihop. Nu känns verkligen spänningen i atmosfären. Folk är trötta på att vänta nu och klockans långa visare har redan passerat sin topp. Tröttheten uttrycks i ett svammel av stumma applåder och dova röster. Mina tankar ger sig av på annat håll..

Någon gapar och applåderar aggressivt bakom mig. Jag nästan duckar av rädsla, rädsla för att den entusiastiske unga killens berusade beteende ska snubbla över styr och kanske medverka till att jag får en armbåge i ansiktet. I mitt spiknyktra tillstånd vänder jag mig sakta om och ger killen en väl genomtänkt blick i hopp om att han ska skämmas för sitt klantiga uppförande. Men den fulla ynglingen tycks inte inneha förstånd till att skärpa sig, inte i nuläget i alla fall. Han fortsätter glatt att skrika och gapa och vifta okontrollerat med armarna omkring sig. Ölen skvalpar över det billiga platsglasets kant och plaskar ner på den söndertrampade gräsmattan. Jag suckar men gör ändå ett gott försök till att acceptera läget som det är. Det brukar ju vara på detta viset vid denna typ av tillställning. En ljummen vindpust smeker förbi mina bara ben och drar sedan vidare in i folkmassan. Jag andas tungt..

Nu dras ridåerna ifrån. Svetten rinner över min rygg. Jag sväljer hårt och gnuggar ryggen mot det stickiga tyget i samma anda som den rysande känslan sköljer över min kropp. Till sist lägger jag all min koncentration åt de färgglatt klädda människorna på den nätta lilla scenen. Det utbrister jubel och applåder i aulan. Äntligen! Den långa väntan är över. Spänningen släpper och musiken smäller igång.

Killen är i extas. Han hoppar upp och ner som en kanin och skriker och busvisslar och applåderar av lycka. Och ensam är han inte om det. Alla på den stora arenan blir som galna när tillställningen brakar loss. Även jag fylls av glädje och förväntan när stjärnorna glansar in på den enorma scenen och greppar sina instrument. De vinkar glatt till sin publik och vi svarar med att skrika, busvissla och applådera åt dem. Basisten knäpper lite på sin gibson och nickar till trummisen som börjar banka på sina exklusiva trummor av alla dess slag. Freddie glider fram till micken och tar de första tonerna.

Hon är så duktig, min lilla Britney Spears! Där uppe står hon och vet precis vad hon ska göra. Inte ett steg sätter hon fel! Hon är så säker. Jag ser rytmerna gå igenom hennes kropp, i varje rörelse hon gör. Hennes leende är lika bett som hos en clown, ja en pajas! Men tyvärr är det lika falskt som hos en också. Att hon ska vara en sådan skådis, att någon kan dölja sorgen sådär. Hon som har det så hemskt svårt just nu. Vi har pratat mycket om det, hon och jag. Jag brukar säga, att det finns saker som vi inte kan göra någonting åt. Men säg det till den som lider! Allt jag kan erbjuda henne är tröst och några väl genomtänkta ord. ”Who wants to live forever?”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.