En resa i det förflutna

Den ohyggliga kraft som bildats när han tryckt på den blinkande knappen inne i tidsmaskinen slungade honom med enorm kraft ut ur tidsmaskinen och rakt in i väggen. Nästan som när en baseballspelare med all sin kraft dundrar iväg bollen. Stjärnorna dansade likt älvor bakom de flaxande ögonlocken och den molande huvudvärken fick huvudet att kännas blytungt. Det kändes nästan som att någon slängt ned honom från månen med huvudet vänt nedåt, tyckte han.

Med vacklande steg stapplade han sig fram till en, till synes ranglig pinnstol, där han utmattad sjönk ihop och drog en suck av lättnad. Trots att han var alldeles kallsvettig, nästan febrig och skräckslagen för vad som hänt dröjde det inte lång tid innan det odiskade porslinet som låg i kökets diskho hoppade upp och ned av hans högljudda snarkningar.

Han hade inte den blekaste aning om hur länge han suttit och dåsat i pinnstolen när han vaknade. Ryggen värkte. Den påminde honom om att det kanske inte varit alltför klyftigt att somna i en alldeles för hård pinnstol. Värken i huvudet var nästan försvunnen, men han kände sig fortfarande lite yr. Utanför det gardinlösa fönstret var det kolsvart, så som det alltid brukar vara mitt i natten under vinterhalvåret. Inne i stugan sprakade en värmande brasa. De orangefärgade lågorna gav ifrån sig ett varmt och rogivande sken. När han tänkte efter lite tyckte han att brasan var lite smålik de eldar man brukar tända under valborgsmässoaftonen, fast mycket mindre. Han var nästan hundra procentigt säker på att den där brasan inte brunnit när han kommit dit.

Tankarna inne i hans huvud svischade fram likt tunnelbanetåg, fast utan något speciellt mål. Han visste att han befann sig i sitt eget hus, fast inte riktigt ändå. Alla möbler stod på andra ställen än där de stått när han tagit plats i tidsmaskinen. Den gamla bäddsoffan som han slängt ut för minst ett decennium sedan fanns till och med kvar.

Magens ihärdiga knorrande påminde honom att det varit ljust, mitt på dagen, förra gången han ätit något. Han reste sig tvärt och gick med bestämda steg bort mot den gläntande köksdörren. Golvet gav ifrån sig ett knarrande ljud när han satte ena foten över tröskeln. Till sin förvåning upptäckte han att bordet redan var dukat. På spisen puttrade det i grytor av alla de slag och det vattnades i munnen på honom när han tittade in i ugnen. Därinne höll en stor saftig kyckling som bäst på att grillas. Det skitiga porslinet som tidigare legat i diskhon var försvunnet, men trots allt detta syntes ingen människa till.

Han intog den ljuvliga maten under en nästan spöklik tystnad. Maten smakade nästan exakt som den mat hans nu för länge sedan bortgångna mor brukade laga. Han åt och åt, men faten tycktes omöjliga att tömma. När magen var så full den kunde bli utan att spricka klappade han sig lite förstrött på magen som han alltid brukade göra när han har ätit något riktigt gott. Han klappade sig på magen ytterligare en gång bara för att förvissa sig själv om att det inte var något han inbillade sig. ”Hur i hela friden”, tänkte han högt för sig själv. Alla bilringar som han haft runt magen i alla herrans år var borta. Putts väck. De hade bytts ut av magrutor tillhörande en vältränad 20-åring.

Han reste sig upp och rusade bort i riktning mot den stora silverkantade hallspegeln. Till sin förvåning upptäckte han att den bytts ut av ett stort porträtt föreställande en gubbe med viktig uppsyn. När han granskade porträttet mer ingående lade han märke till att gubben påminde honom för mycket om hans avlidne far för att det skulle kunna vara en ren slump.

När han stirrat färdigt på tavlan gick han med målmedvetna steg bort mot badrummet. Ovanför tvättstället hängde en liten, men samtidigt charmig badrumsspegel. Till en början var han lite orolig för att se på sig själv, men han tog sig mod och mötte sina djupblå ögon. Han glodde länge och väl och spegeln glodde tillbaka på ett kusligt sätt. Rynkorna som täckt hans ansikte sedan en lång tid tillbaka var nu borta, men han hade inga problem att urskilja sina anletsdrag. Det han såg när han kikade på sig själv i spegeln var han själv när han var 20 år gammal.

När han betraktat sitt ungdomliga ansikte och sin vältränade kropp länge nog gjorde han som alla vetenskapsmän brukar göra. Nämligen att dra slutsatser av vad han såg. Inte nog med att han förflyttats bakåt i tiden på ett mystiskt vis. Han hade blivit yngre också. Som för att smälta in bättre i omgivningen. När han konstruerat tidsmaskinen hade han inte haft en tanke på att han också skulle bli yngre genom att färdas bakåt i tiden. En skrämmande tanke slog honom också i denna stund. Vad skulle ha hänt om han rest så långt bakåt i tiden att han inte själv hunnit bli född?

Efter att ha tänkt så länge att huvudvärken ännu en gång började göra sig påmind gick han på upptäcktsfärd i det gamla huset för att leta reda på tidsmaskinen och åka hem. Han hann inte leta mer än några sekunder förrän han hörde en välbekant röst från köket.

- Den som vill kan komma och äta, sade rösten som han så väl visste tillhörde hans mamma.

Han sprang så fort han bara kunde och tvärstannade på golvet mitt inne i köket. Hjärtat slog frivolter inne i bröstkorgen och hans andhämtningen lät ansträngd. Inne i köket, på den i vanliga fall alltid tomma stolen satt hans döda mor och på stolen bredvid den satt hans döde far och åt.
-Välkommen till oss, sade de i kör. Ilningar gick genom hela kroppen, men återigen avbröts den kusliga tystnaden av de döda föräldrarnas ekande röster: ”Vi har väntat på dig”, sade de.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.