En natt på stan

-Nummer 197. Högtalaren ropade ut numret med enformig röst. Hela nitton nummer kvar. 216 stod det på min lapp. Jag kramade de skrynkliga hundralapparna i min lortiga hand och drog mig sakta bort mot den träbänk som stod vid ena väggen. Jag hade väntat i tjugo minuter på min tur och ytterligare tjugo låg framför mig, innan jag kunde handla. Betala för den där nödvändiga vodkaflaskan, vars rus skulle få mig att somna i natt.

Jag satte mig på ena änden av den gamla träbänken och märkte inte ens att damen som på den andra änden gav mig en äcklad blick och hastigt reste för att gå på betryggande avstånd. Det hände så ofta nu att jag inte ens märkte det längre. Klockan var snart sex och bolaget skulle strax stänga.

-Nummer 216, ropades det ut i högtalaren. Äntligen!
-En stor Absolut, orginal, sa jag till expediten. Hon tittade på mig och skakade lite sorgset på huvudet innan hon gav mig det jag ville ha.

När jag väl kommit ut från systemet hade det hunnit bli mörkt. Jag styrde stegen mot den stora parken, som låg lite i utkanten av city. Där slog jag mig ned på en parkbänk och tog upp flaskan ur kassen. Halva dess innehåll hällde jag i mig inom loppet av en kvart. Värmen spred sig i kroppen, hungern försvann och världen började sakta snurra runt omkring mig.

Det var nästan folktomt i parken, sånär som på en äldre man som rastade sin hund. Farbrorn såg så vänlig ut. Han hade brun hatt och en lång brun kappa. Han gick och nynnade lite för sig själv.

-Fin hund det där! Syns lång väg att den har ras, sa jag och böjde mig fram för att se närmre på den fina lilla jycken. Hunden kom snällt fram, nosade på min hand och satte sig framför mig precis som om den väntade på att få en godbit.

Mannen såg på mig och hans vänliga ögon fick en sorgsen blick när han bertaktade mig. Han drog lite besvärat i hundens koppel, som om han ville därifrån innan jag började prata med honom. Jag satte mig upp igen och lät dem gå iväg. ”De är alla likadana” tänkte jag där jag satt och såg efter dem där de gick. Jag slumrade till en stund på bänken och när jag vaknade igen var klockan redan halv tolv. Jag svepte om mig min urblekta rock, som var full med hål och drog på mig min ena sko som jag sparkat av mig i sömnen. jag reste mig upp och började vackla fram längs med ån, mot stan till. Kah halade upp flaskan ur fickan och svepte resten av innehållet. I ett skyltfönster betraktade jag mig själv; en sliten karl, närmare 45. Ett tjockt skägg och en grov vildvuxen mustasch. Ett mörkbrunt hår som inte blivit tvättat på över en månad. En brun maläten roock, med en söndersliten ärm. Två olika skor, inga strumpor och ett par, minst fyra nummer för stora, byxor i ylle. Det vavr ingen vacker syn. Inte ett spår fanns kvar av den välmående man jag en gång varit. Den man som en gång jobbat som ingenjör, haft fru, barn och villa. Plötsligt hade allt tagits ifrån mig. Inget hade jag kvar. Det hade gått så fort allting. Ena stunden välgång och lycka, och sedan, poff bara, så var allt borta…

Klockan var närmare två nu och det hade börjat snöa. Stora vita flingor föll ned och lade sig tillrätta på marken. Jag vinglade Storgatan fram och kämpade för att hålla mig på benen. På torget stod den stora granen med sin vackra belysning. Den spred ett varmt ljussken i allt det kalla. Nu hade klockan närmat sig fyra och jag gick bort till storbron. Jag ställde mig högst upp för att kunna se ut över hamnen. ”Jag ska komma ifrån det här livet och börja om på nytt”, var det sista jag tänkte innan jag hoppade de 200 meterna ned till det gnistrande, kalla vattnet som skulle bli en ensam mans död.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (3 röster)
En natt på stan, 3.3 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.