En kall vinterkväll

-Nummer 12. Stod det på skylten. Hela nitton nummer kvar. 31 stod det på min lapp. Jag kramade mina hundralappar som jag hade i min hand och drog mig sakta bort mot den träbänk som stod vid väggen. Jag hade väntat i tjugo minuter på min tur och tjugo låg framför mig, innan jag kunde handla. Betala för den där nödvändiga vodkaflaskan, vars mening skulle få mig att somna i natt.Jag satte mig på den gamla träbänken och märkte inte ens att damen som på den andra änden gav mig en äcklad blick och hastigt reste sig. Det hände så ofta nu att jag inte ens märkte det längre. Klockan var snart sex och bolaget skulle strax stänga.

Nummer 31, stod det på skylten . Äntligen!
-En stor Absolut, original, sa jag till kassörskan. Hon tittade på mig och skakade på huvudet innan hon gav mig det jag ville ha.

När jag väl kommit ut från systemet hade det hunnit bli mörkt. Jag gick mot stora torget, som låg mitt i centrum. Där satta jag mig ned på en parkbänk och tog upp flaskan ur påsen. Halva flaskan hällde jag i mig inom loppet av en kvart. Värmen spred sig i kroppen, hungern försvann och världen började sakta snurra runt omkring mig.

Det var nästan folktomt på torget, senare kom en äldre man som rastade sin hund. Han hade brun hatt och en lång brun kappa.

-Fin hund det där! sa jag och böjde mig fram för att se närmre på den fina lilla hunden. Hunden kom snällt fram, nosade på min hand och satte sig framför mig precis som om den väntade på att få en godbit.

Mannen såg på mig och hans ögon såg man direkt att han inte gillade vad han såg. Han drog i hundens koppel, som om han ville därifrån innan jag började prata med honom. Jag satte mig ner igen och tänkte ”De är alla likadana”. Jag somnade till en stund på bänken och när jag vaknade igen var klockan redan halv tolv. Jag tog på mig min rock som var full med hål och drog på mig skorna. Jag reste mig upp och började gå mot ån. I ett skyltfönster såg jag mig själv: en sliten karl, närmare 40. Ett tjockt skägg och en mustasch, mörkbrunt hår som inte blivit tvättat på över en månad. En sliten brun rock, med en söndersliten ärm. Två olika skor, inga strumpor och ett par skor som är minst fyra nummer för stora. Det var ingen vacker syn. Inte ett spår fanns kvar av den fina killen jag en gång varit. Den man som en gång jobbat som ingenjör, haft fru, barn och villa. Plötsligt hade allt tagits ifrån mig. Inget hade jag kvar.

Klockan var nu runt 2 och det hade börjat snöa. Stora vita flingor föll ned och lade sig på marken. Jag gick snubblande på Holmgatan och kämpade för att hålla mig på benen. På torget stod den stora granen med sin vackra belysning. Nu hade klockan närmat sig fyra och jag gick bort till bron. Jag hängde mig över räcket för att se vattnet bättre. ”Jag ska komma ifrån det här livet och börja om på nytt”, var det sista jag tänkte innan jag hoppade de 20 meterna ned, kalla vattnet som skulle bli en ensam mans död.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
En kall vinterkväll, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.