En berättelse om tro

- Johanna, får jag fråga dig en sak?
- Ja.
- Vill du dö?

Jag hatade mig själv. Jag hatade alla vackra, smala och självsäkra tjejer. Jag hatade alla killar som bara ser utsidan. Jag hatade alla som inte förstår. Jag hatade hela världen. Jag ville inte leva. Jag ville bara lägga mig ner och dö någonstans.
Jag var sjuk, sjukast i hela världen, nästan, i alla fall psykiskt. Jag åt inte, jag kräktes, skärde mig i armarna och slog mig själv. Jag såg ut som ett jävla offer. En tonåring som hade dåliga och alkholiserade, bodde i en förort och blev våldtagen och slagen av sin far varje dag. Men sanningen är den att jag bodde i ett stort, vackert hus i ett tryggt villaområde, jag hade och har fortfarande en bra och kärleksfull familj, en mamma och en pappa som tar sitt ansvar som förälder och älskade sitt barn mest över hela jorden. Jag hade en lillasyster som dyrkade mig mest över hela jorden. Det var kanske det som gjorde att jag blev sjuk. Att allt var så bra hela tiden, ingenting var fel, hela familjen var perfekt. Vi var familjen som var lyckligast, hade mycket pengar, kärlek, villa, Volvo och en hund. Men det var inte tillräckligt för oss. Alla mål som familjen skapade åt mig. Jag skulle alltid göra mitt bästa. Mitt bästa blev till en plåga. När det gick dåligt för mig blev jag helt förstörd. Sen försökte jag gottgöra det med något annat så att jag skulle kunna känna mig bättre. Jag kommer ihåg när jag skulle springa ett lopp för barn när jag var liten. Det enda som dög för mig var att vinna, och det gjorde jag, om och om igen. Och om jag förlorade blev jag tokig. Pappa fick bära bort mig. Jag skrek och härjade, grät och surade. När jag var liten var det enda ganska lugnt, men när jag blev äldre, började högstadiet, skaffade äldre kompisar och började dricka alkohol och testa droger blev det ett helvete. Alla mina mål, alla krav och all press på mig själv tog nästan kol på mig. Jag trodde att ingen såg mig, att ingen märkte, att ingen lyssnade att ingen i hela världen visste vad jag tänkte på. Men en person gjorde det, en tjej som heter Anna. Anna var en torrboll, enligt mina kompisar, en pluggis som inte visste mycket om vad livet innebar. Men Anna var egentligen underbar. Idag kallar jag henne för Guds redskap. Hon såg mig, hon såg vad jag tänkte. Hon nuddade mig, tog min hand i sin och sa att om du vill så finns Gud hos dig och jag ska följa dig till en person som jag lovar kan hjälpa dig.
Jag började öppna ögonen och se verkligheten.

- Ja, jag vill dö, sa jag. Det var så himla skönt att säga det. Jag fick äntligen uttrycka mina känslor. Jag, Johanna fick komma fram på riktigt. Jag tittade på prästen. Den snälla vänliga människa som skulle visa mig livet, äkta kärlek och äkta gemenskap. Han hette Bosse och var världens coolaste präst. Han var 54 år och hade ring i örat, körde motorcykel och var häftig och ungdomlig. Han hade gultvitt spretigt hår och lite härligt skägg som växte fram.
- Johanna, jag vill lära dig att tro. Tro på dig själv, tro på ditt liv, och tro på alla andra nära runt om dig. Men jag gör det bara om du vill det. Utan viljan går det inte. Du måste här och nu bestämma dig och ändra dig. Och jag lovar att följa med dig hela vägen ända tills du kan gå själv, prata och ta för dig av allt livets gott.
Han tittade rakt in med sina isblå ögon i mina tomma och svullna ögon. Jag såg något som blänkte där, ett ljus, en värme som spred sig i hela min kropp. Jag började gråta av lättnad. Jag fanns på riktigt. Och Gud var med mig.

Det var kyrkan och Gud som gav mig kraften igen. Den gav mig gemenskap, glädje, kärlek och styrkan att kunna tro igen. Tro på mig själv, på alla andra och hela mitt liv. Att få lära sig att känna att någon finns hos en, vakar och skyddar över en. Att när man har problem med någonting kunna be den om något. Gud är den personen. Förut var jag ganska emot kyrkan, bibeln och Gud. Jag menar, hur roligt är det egentligen att sitta med en massa torrbollar i en bänkrad sittandes framför en dödstråkig predikande präst i kyrkan. Men jag fick se någonting helt annat. Jag fick se mig själv igen, en frisk och glad tjej, med livliga ögon och fina former. En tjej som hade lärt sig att acceptera sig själv, att vara nöjd med sig själv, att göra det man orkade, det som kroppen tillät.

Solen börjar gå upp över horisonten. Fåglarna börjar vakna och flyger över det böljande havet. Träden är gröna, himlen går i ljusa blå-gula toner. Det surrar bakom mig i skogen. Jag höjer blicken över havet. Det luktar salt. Det luktar nytt. Det luktar frihet.
Och det är en ny dag.

Jag tror på mig själv igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (4 röster)
En berättelse om tro , 3.5 out of 5 based on 4 ratings

1 kommentar

  1. Alma Skriver:

    Riktigt fin novell! Fortsätt skriv!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.