Det konstiga mordet

Blodet rann ner från den okända mannens tinning. Han låg i en park c:a 0.30 på lördagskvällen. Mannen sprang så fort benen bar honom. Blodet rann i hans näsa. Jag tänkte tillbaka på vad som hade hänt. Var allting verkligen mitt fel?! Nej, det kunde det inte vara. Plötsligt snubblade jag till och föll till marken. Nu rann blodet från mina knän också! Fan, vilken jävla skit! Oh nej, nu kom polisen. Jag såg dom blåa ljusen där mannen låg och hörde oljudet. Varför hade mannen gjort det? Det visste han väl inte ens själv!! Vem var den där mannen egentligen?

Efter en kvarts springande kom jag äntligen hem till mig. Jag fumlade med nyckeln ett bra tag innan jag öppnade porten. Jag hatade Gamla stans hus. Jag ville ha moderna saker omkring sig! Jag rusade upp för dom fyra långa trapporna och fumlade än en gång med nycklarna och låset. När jag kom in smällde jag igen dörren och låste den. Jag satte mig utmattad i soffan och tänkte tillbaka: ”Jag kom gående genom parken när jag plötsligt hörde någon skrika. Jag sprang i skrikets riktning som varade ett bra tag. När jag kom fram såg jag en man sitta på en parkbänk med en pistol mot hans tinning. Han skrek när jag sprang fram till honom. Han slog vilt omkring sig. Det var då min näsa började blöda. Jävla typ, sitta där och slåss. Sen tog han pistolen mot tinningen och sköt sig själv. Innan han sköt sig själv sa han nåt. Vad var det nu han sa? Ja visst ja. Att det bara var en skyldig till detta. Vem var det som var skyldig till det då?

Följande morgon vaknade jag med en förjävlig huvudvärk. Först kom jag inte ihåg vad som hade hänt gårdagens kväll. Inte förrän jag såg min näsa i spegeln. Jag plockade upp DN (Dagens Nyheter) och gick och satte mig vid matbordet. Jag kokade lite kaffe, och en bredde macka. När jag slog upp första sidan i DN såg jag rubriken: ”Man mördad i Vitabergsparken igår natt”.
Vadå mördad? Det var han ju inte! Jag bestämde mig då för att ta reda på vem han var.
Jag fortsatte att läsa. Då såg jag att det stod: ”Vi har flera vittnen som har sett en man springa från brottsplatsen”. Fan också!!

Två timmar senare satt jag på polisstationen och väntade. Polischefen tog in mig på kontoret och presenterade sig som kommissarie Carlsson. Jag började fråga lite smått om mannen som hade blivit ”mördad” och som visade sig heta Peter Andersson. Polischefen var helt säker på att Peter hade blivit mördad. Jag ville ju knappast säga att det var jag som hade varit där! Vittnena hade tydligen inte sett så mycket i alla fall. Jag sa att jag var ett av vittnena som hade sett händelsen och undrade vad som hade hänt. Det enda den där Carlsson sa var:
- Jag säger inget mer! Det du vet är det meningen att du ska veta, inget annat!
- Men vad har de andra vittnena sett då? frågade jag.
- En man c:a 178 cm, normalt byggd, med svarta kläder och mörkt hår.
- Jaha! Sa jag och tänkte att dom inte hade sett mig så detaljerat.
- Jag går väl hem nu antar jag, sa jag med en ganska dyster ton.
- Ja, gör det! Jag hör av mig när jag får reda på något nytt, sa Carlsson.
Jag gick hemåt med tunga steg. Skulle jag ta parkvägen eller inte?! Jo, det gjorde jag, och när jag gick förbi bänken där mannen hade suttit fick jag skuldkänslor. Fast varför fick jag det? Jag hade ju inte gjort något.
Utanför mitt hus gick jag in i kiosken och köpte en Aftonbladet, kexchoklad och en Coca Cola. Jag hade inte ätit någon lunch och orkade inte göra någon heller! Jag tog upp nycklarna och stod och fumlade med nycklarna ett bra tag. Jävla lås! På kvällen ringde Carlsson och berättade att ett till vittne hade hört av sig, och sett händelsen. Och han hade sett den som den var. Hela. Då berättade jag att det var jag som hade försökt att stoppa honom. Carlsson sa att jag och det andra vittnet skulle träffas i morgon på polisstationen klockan tolv.

När jag kom dit dagen där på satt Carlsson, en man (som jag antog vara vittnet) och ut från toaletten kom en ung kvinna. Vem var hon då? Carlsson presenterade mannen som vittnet och kvinnan som offrets syster. Hon hade kommit hem från USA dagen innan.
Kvinnan berättade att offret (Peter) hade skickat långa brev till henne om vilket helvete hans liv var! Han hade skrivit att han skulle begå självmord, Det var därför hon hade kommit hem så fort. Men försent.
Vittnet (Andreas) hade sett att Peter hade suttit på bänken och lekt med en pistol, när han plötsligt skrek till och tog pistolen mot sin tinning. Det var då jag hade kommit framspringande mot honom och han sköt sig själv. Det var äntligen löst! Men en sak var ju fortfarande ett mysterium! Varför hade han gjort det? Kvinnan (Anna) sa att vi kunde gå hem till Peters tomma lägenhet och titta om det fanns några ledtrådar. En kvart senare rotade Carlsson igenom Peters lådor. Och han fann något! Ett brev från Peters gamla tjej. Hon hade skrivit:

” Hej Peter!

Allt som vi har gjort har varit fel, i alla år som vi har varit tillsammans har jag aldrig gillat dig.
Du var mitt stora misstag i livet.
Hälsningar Sandra!”

Nu var mysteriet över. Peter hade kärleksbekymmer.
När jag kom hem var klockan mycket och jag var jätte hungrig. Jag tog en tallrik filmjölk och satte på TV:n. Det var fyrans 22 nyheter. Dom var mitt i ett inslag från Malmö där dom hade hittat knark i någon lokal. Efter det inslaget kom ett inslag om en man som hade begått självmord på lördagsnatten i en park mitt i centrala Stockholm…

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (2 röster)
Det konstiga mordet, 3.5 out of 5 based on 2 ratings

1 kommentar

  1. simon Skriver:

    tack för all respons, första novellen.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.