Blod ,salt och tårar

*Beep-Beep* Ögonbrynen rycker och hon känner den där känslan av att hon har glömt någonting. Hon stör sig på väckarklockan och sträcker sig med den skadade armen och försöker nå avstängningsknappen. Nästa sekund ligger klockan på golvet, hon skriker. Avvaktande och med smärta hasar hon sig fram till badrummet och sätter på duschkranen. Varmvattnet är trasigt men de gör inget, hon svettas floder.
Med skrubbsåren så var det ett helvete så fort den första vattendroppen stänkte till mot hennes mjuka hud. Hon ångrar dagen innan då allt, nästan allt gick snett.
Hennes pojkvän hade just gjort slut och det kom som en chock för denna unga flicka.
Det var absolut ingenting som dom två hade planerat, det var tal om att dom skulle ha barn tillsammans. Hon vrider upp värmen på vattnet. Förkyld har hon varit förut men att det ska bli värre är bara onödigt eftersom att gå vidare är ändå lättast när man orkar mer.
Gråter, det gör hon och för varje tår som glider sakta ner för hennes kind så växer samtidigt känslorna för Jakob, hatet, hennes ensamhet. Elin, som hon heter vet inte alls vad hon ska göra i framtiden, om hon ska försöka svälja det här eller gå tillbaka och förklara för Jakob vad hon egentligen har gjort. En tanke slår henne; tänk om hon hade gjort det? Då hade allting vart så mycket bättre, hon hade sluppit alla tidiga morgnar, slippa se alla sjuka och gamla människor och veta att en dag kommer hon också bli sån.
Är det fel på mig? Är jag tjock? Är jag ful? Vad gör jag för fel? Är jag helt störd i huvudet? Nånting måste väl vara väldigt fel eftersom han inte kan acceptera mig som jag är. Allt detta susar i hennes huvud, hon kan inte låta bli att tycka synd om sig själv.
Det svider till. Tröjan är ett svårt problem att få på sig men med skrik och vilja så lyckas det mesta. Hon tänker till ett tag och sen kommer hon på att ta på sig tröjan är ungefär som att låta bli. Elin har skurit sig själv, bara en timme efter Jakob hade lämnat henne. Inte ens en kilometer hem ifrån honom klarade hon sig. Där i en snöhög hade hon fallit ner, inte ens försökt hejda sig och tårarna forsade som vattnet i duschen. Hennes tårar smakar salt, åh vad hon längtar efter dom där romantiska filmerna dom brukade se och gråta till.
Ansiktet får ta emot snöflinga efter snöflinga och till slut ser man det inte mer.
Minuterna går och går och till slut så vaknar hon, utan känsel i någon del utav kroppen och bara med knapp kraft att blinka.
- HERREGUD! Flicka lilla, du är ju helt likblå i ansiktet. Låt mig hjälpa dig. Vart bor du? Den där äldre damen ska ha en eloge. Hon kommer att tacka henne, inte för att hon har lust att leva men för all smärta hon slapp utstå. Ärren från rakbladen som hon använde när hon skar sig är som tigerränder, dom täcker hela armarna med den där likblå färgen som framkallas utav kylan.
Magen skriker och hon tar mod till sig att gå till mataffären, men det blir bara jobbigt inser hon. Vem är där om inte Jakob och hans nya flickvän? Det är ju fantastiskt tänker hon, jag försöker komma över honom men den där nya flickvännen hjälper knappast till ett dugg.
Hon släpper matkorgen som hon hade packat i en limpa och tre paket mjölk i. Med gråten i halsen så rusar hon ut i affären utan att bry sig om att alla kollar på henne , hon vill bara ut.
Jakob försöker springa ut till Elin men stoppas av flickvännen.
- Låt henne vara, du har kommit över henne nu, säger hon .
Elin gråter, hon är hemma nu. Vad har hon hemma? Finns det någonting hon kan använda? Hon bryr sig inte längre och tänker lämna världen nu vad än folk tycker. Utan föräldrar är hon så det är lika bra att ta livet av sig, tänker hon.
Hon tar minst tre överdoser av hennes tabletter som hon har i medicinskåpet.
Sedan lägger hon sig på golvet, tar ett djupt andetag och somnar in, förevigt.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.