Barnet som blev synligt

Pucko, CP, idiot, äckel, svullo, miffo, trögis. Det här är sådana ord som ingen människa ska behöva höra. Ändå använder vi dem nästan dagligen. Även om vi för det mesta är ironiska finns det alltid de som inte förstår ironin.

Som många andra växte jag upp i en liten förort strax utanför den stora staden Stockholm. Redan på dagis blev jag retad för min vikt. Jag blev till exempel kallad ”blixten” eftersom jag inte var speciellt snabb. Även Baloo förekom, vilket jag först tyckte var kul men senare kom att hata. Min tanke var hela tiden att det skulle bli bättre att börja i skolan, eftersom där kunde man vara mer för sig själv.

Trodde jag. Men så var inte fallet.

Det var på lågstadiet som mitt självförtroende började att krympa. Nu gällde det inte bara min vikt utan även min kunskap. Jag blev utfryst och kallad allt från ”Einstein” till ”jävla smartskalle”. Det här ledde till att jag inte kom att lära mig läsa ordentligt. Anledningen var helt enkelt att jag trodde att det var farligt.

På mellanstadiet blev jag för första gången utsatt för fysiskt mobbning. Redan från början förstod jag att det nog var dags att söka hjälp. Men man fick hela tiden höra: ”Om du skvallrar så är det värst för dig”. Jag levde i en ständig skräck för min klass. Flera gånger var jag nära att prata med skolkuratorn, men jag ändrade mig alltid i sista stund.

I sjuan blev jag knivhotad. Jag minns tydligt vad han sa: ”Hörru, fetto! Jag tror allt vi måste operera. Men om du ger mig en hundring så kanske jag låter bli”. Skakande svarade jag att jag inte hade några pengar. Då såg jag det. När han insåg att han skulle bli tvungen att realisera sitt hot, fylldes hans ögon med rädsla. Det varade inte länge, kanske bara någon sekund, och jag var den ende som såg det. ”Låt gå för den här gången. Men nästa..!”

Därefter tågade han och hans kompisar iväg. Kallsvettig stod jag kvar och funderade. Hur kunde den där killen vara rädd. Jag insåg plötsligt att jag hade varit med om något slags intagningsprov. Killen hade bara velat vara med i gänget, inte skada någon.

Dagen efter gick jag till vår skolkurator och berättade allting. Allt från hur det hela startade på dagis till gårdagens händelse. Hon undrade varför jag inte hade kommit och pratat tidigare. Jag insåg då att om jag hade varit rädd, så finns det många som fortfarande är rädda.

Efter gymnasiet sökte jag jobb som kamratstödjare på mellanstadiet. Jag arbetar fortfarande kvar på samma ställe och jag känner verkligen att jag hjälper barnen. Jag åker också runt i högstadier och pratar om vad mobbning innebär. Många gånger har jag sett de stora, tuffa killarna rädda krypa ihop i ett hörn. Jag vet då att jag har hjälpt ännu ett osynligt barn.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (23 röster)
Barnet som blev synligt , 3.7 out of 5 based on 23 ratings

3 kommentarer

  1. RainDrops Skriver:

    de är ganska hämskt att det händer sànt. Själv upplever man det dagligen men ”märker” inte det…>

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)
  2. Andrew Skriver:

    8/10 den var väldigt bra men det hoppade lite mellan sjuan och gymnasiest :P

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 1.0/5 (1 röst cast)
  3. Rebecca Skriver:

    Tyckte den var jätte bra. Den gav även ett bra budskap.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.