Vårkänslor

Varför ska allt vara så krångligt jämt? Jag pratar förstås om kärlek. Den är så svår och krånglig, aldrig är den lätt och enkel.
Märkligt ord det där. Kärlek.
Om man smakar på ordet kärlek så smakar det nästan aldrig likadant.
Det kan smaka sött eller surt eller varför inte salt? Kärlek är ett vackert ord som betyder så mycket mer än det låter. Den kan vara på så många olika sätt. Till ett djur eller till en människa, men också till olika platser och saker. Alla har upplevt den, redan när man födds känner man kärlek till sin familj. När man blir äldre utvecklas kärleken och man känner kärlek till många. Familjen, vännerna, pojkvännen eller flickvännen.
Man kan också bli kär, det blir man nästan jämt när man är i tonåren, som jag. Men nästan lika ofta får man hjärtat krossat när känslorna inte är besvarade.
Att vara kär är som att sväva på moln, allt känns mycket lättare, man känner sig osårbar.
Har man tur är känslorna besvarade, har man otur är dom inte det. Då känns allt genast som skit, man känner sig jätte nere och man tror inte man klarar någonting.
Vad snabbt allt kan ändras. Från att vara på topp till att genast hamna på botten.
Allt går så snabbt. Men man kan stå ut med att vara på botten när man vet att man snart kommer upp till toppen igen. Tänk dig, hur skulle man må om kärleken inte fanns? Allt skulle kännas jätte trist, vad skulle man då leva för?

Kärleken kan få vem som helst att känna sig osäker på sig själv. Man kan känna sig ful, värdelös eller oduglig.
När man ska prata med den man gillar blir man oftast alldeles stum och man har ingen aning om vad man ska säga, det känns som om allt låter jätte dumt, vad man än säger. Man blir alldeles svettig och är bara rädd att man ska göra fel och skämma ut sig. Man är jätte noga med utseendet, allt måste vara perfekt. Men ibland kan det kännas som världens mest naturliga sak och allt bara faller på plats. Det är då allt stämmer och känns bra, då vet man att det lyckats, och känslorna är besvarade. Fast då är det ändå inte säkert att man blir tillsammans, även fast båda två gillar varandra. Ofta beror det på att båda två är väldigt blyga, eller kanske tvärtom, man kanske är för ”på” istället. Ibland kan det vara så att kompisen har känslor för samma person som du själv har, och då kanske man låter bli honom för den sakens skull. Men när man väl blir tillsammans är allt underbart. Man kan inte sluta tänka på den andra. När man ser varandra pirrar det till i magen, ett sånt där härligt pirr som får en att må bra i hela kroppen. Allt känns så underbart och du tror att det kommer bli ni två för alltid.
Men så en dag tar det slut.
Den andra vill inte vara med dig längre, känslorna är borta.
”Pang” du förvandlas till en glasvas som faller till golvet. Alla känslor ligger där i tusen små bitar, förstörda, svikna.
Från att ha varit på en hylla långt upp till ett plötsligt fall ner på golvet. Allt du känner är besvikelse, hur kunde den andra göra så mot dig? Det skulle ju vara ni två för alltid, jämt! Men nu är det slut, över och det kommer aldrig att bli ni två igen.
Vad gör man? Man försöker gå vidare i livet. Försöker hitta något annat att tänka på, man söker sig till dom man älskar för tröst.
Glasvasens bitar har nu limmats ihop och står nu på bordet, men det kommer att ta ett bra tag tills den letat sig upp till sin rätta plats långt där uppe på hyllan.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.