Vägen till frihet

Väckarklockan ringer och jag stiger upp ur sängen. Jag går ut i köket där solen fyller hela rummet med värme och ljus och vid mina ben stryker sig min katt Luna. Jag häller upp lite torrfoder och lyssnar till hennes belåtna spinnande. Sedan går jag ut och sätter mig på verandan för att äta frukost. Men det har inte alltid varit så här. Nu är jag 65 år och mår ganska bra, men varje natt är jag tillbaka till tiden då jag var 16 år och levde som en flykting.Det här är min historia.

Datumet är 11 oktober 2002 och Sverige har börjat styras av en järnhand. Hans namn är Lars-Erik Adolfsson och är ledare för ”NS” Nya Sverige.
Klockan är 17:58 och nyheterna börjar om två minuter. Alla i min familj sitter lika spända som fiolsträngar och pappa hade inte kommit än. Just som signaturmelodin till 4:ans nyheter börjar så kommer pappa inrusande och flämtar:
- Har det börjat än?
Svaret blir ett ”ssschhhhhhh!” och han sätter sig ner i soffan. Men det har inte hänt något nytt, snarare har ”NS” börjat att få övertaget.
- Förbaskat också! Utbrister pappa.
- Ta´t lugnt Gunnar, säger mamma.- Det vänder nog snart ska du se. Men hon visste inte hur fel hon hade.
På kvällen satt jag och tänkte på vad som höll på att hända. ”NS” höll på att ta över Sverige men det var endast några få som insåg detta. Dom som ifrågasatte ”NS” för mycket åkte i fängelse på falska grunder.
Vårt parti hade källor som skvallrar om andra partier och deras taktik. Det var tack vare dom som vi visste att makten i Sverige missbrukades. Alla som hade höga positioner var medlemmar i ”NS ”. Om man blev satt i fängelse, så torterades eller våldtogs till döds., men som dödsorsak skrev man något som, självmord, misshandlad till döds av andra fångar, okänd sjukdom eller något annat som lät bra för dom anhöriga.
Orsaken till att vår familj var så oroliga var att vi tillhörde en motstånds rörelse som försökte att få människor att förstå vad ”NS” Egentligen var. Att ingen såg vad Lars-Erik Adolfsson vill få ut av allt detta var hemskt. Om han fick som han ville skulle alla kvinnor få sluta jobba och bli hemmafruar istället, alla homosexuella skulle låsas in på dårhus tills man hittat något ”botemedel”, alla judar, muslimer och alla andra som inte var kristna skulle bli satta i fängelse. Även alla dom som var emot ”NS” åsikter skulle sättas i fängelse, det vill säga bli dödade på ett eller annat sätt.
Jag rös vid blotta tanken på att något sådant skulle kunna hända i Sverige. Nej detta var sådant som man bara såg på nyheterna och det skulle, aldrig, aldrig få hända min familj, aldrig, aldrig… Sedan somnade jag, med lyset och stereon på.
Jag vaknade av att pappa ruskade mig och han sa
- Elin vakna, vi måste åka, ”NS” har fått makten så det är bara en tidsfråga innan de kommer efter oss, vi har väldigt bråttom så du hinner bara ta med det allra viktigaste. Utan att riktigt fatta vad som hände, gjorde jag som han sa. Jag packade ner min plånbok med foton på alla i min familj och mina kompisar, alla underkläder jag ägde och min tandborste. Jag gick ut i köket och tittade på klockan, den visade 00:01. Mamma stod i badrumsdörren och tittade på den ny installerade jacuzzin.
- Elin , tror du att vi någonsin kommer tillbaka? frågade mamma tonlöst.
- Jag vet inte… sa jag. Mamma försvann ut i köket och började att packa ner maten. När jag sneglade på henne såg jag att hon grät. Pappa kom in genom ytterdörren.
- Sådär, nu har jag fått i gång värmen i bussen.
Det var oktober och det var ganska kallt ute. Jag hade tagit på mig mina varmaste kläder eftersom vi inte visste var vi skulle hamna.
Pappa visade Joel och Anton ut till bilen och packade in deras grejer. Jag gick med mamma ut genom dörren och då slog det mig:
- Mamma, var är Gustav och Findus? Gustav och Findus var våra två katter och jag älskade dem över allt annat.
- Jo, Gisela och Perra får ta hand om dom så länge.
Jag visste att Gustav förmodligen skulle vara död när och om vi kom tillbaka. Han var ju redan 17 år.
Jag tog en sista titt på huset genom den smutsiga bilrutan och det var då först som man kan säga att jag vaknade. Jag blev yr och visste inte riktigt vad som hände. Det nästa jag minns är att allt blev svart.
När jag vaknade så hade vi kommit ner till hamnen i Djupstan där vi skulle ta Luna, vår båt och åka bort mot fjällen.
Vi tömde bilen på den bensin som var kvar, vi kunde använda den till båten. Pappa hjälpte Joel och Anton i båten och jag hjälpte mamma med maten. Jag kände hur jag mådde illa och vände mig om för att kräkas i sjön. När vi kommit ombord med alla saker och kollat så att vi inte glömt något, gick jag fram i fören och lossade båten från bryggan, pappa gjorde likadant bak vid aktern.
Jag och mina syskon gick fram i fören för att sova, det var mitt i natten och vi var trötta.
Efter en stund vaknade jag av att vi stannade. Jag hörde ett högt plask och blev rädd att någon hade gripit oss. Det visade sig vara pappa som lagt ankar för att få sig ett par timmars sömn. Nästa dag var allt grått och regnigt, ungefär som jag kände mig inombords.
Jag och Joel spelade lite kort men slutade när vi hörde pappa säga.
- Ungar, kom ut, vi ska snart stiga i land.
Vi hade kommit till Hallen som låg ganska nära Oviksfjällen. Vid bryggan i Hallen fanns en bensinmack där vi lånade toaletten, trots att vi visste hur farligt det var.
Alla hade packat i sina vandring-ryggssäckar så att det skulle bli lättare att passera gränsen till Norge.
Dom närmsta 18 nätterna sov vi i tält. Jag kommer aldrig att glömma dom dagarna eftersom dom var dom värsta i mitt liv. Varje dag som gick trodde jag var min sista. Jag var blöt, kall och ständigt hungrig. När det gått 15 dagar så var maten slut, vi dumpade Trangia köket så att packningen blev lättare. Nu fick vi klara oss på vatten.
På den 18:e dagen nådde vi slutligen Norges Riksgräns. Vi var alla trötta och hungriga eftersom vi hade haft ganska dåligt med mat dom sista dagarna. Vid tullen så gick alla på toaletten och vi frågade om var närmsta vandrarhem låg. Människorna var vänliga men vi visste inte vem vi kunde lite på eftersom organisationen även hade börjat sprida sig till Norge.
Vi tog in på att vandrarhem som hette ”Dit andre hjem.” Det var ett ganska trivsamt ställe, men vi vågade inte prata med någon med efterson vi inte visste vad som kunde hända.
Nästa dag frågade vi en kvinna i personalen om det gick några bussar till Trondheim och hon gav oss en busstidtabell.
Bussen var mycket gammal, det kunde man se på långt håll. Busschauffören såg ut att vara en mycket trevlig gammal man och han sa:
- Är det ni som är familjen från Sverige?
- Ja, svarade vi tveksamt. Hur så?
- Bra, då har ni kommit rätt. Vi fattade ingenting. Tydligen hade kvinnan som gett oss busstidtabellen tagit reda på varifrån vi kom och ordnat en privat buss. Busschauffören talade om att om vi tagit en vanlig buss så skulle vi förmodligen blivit arresterade av den Norska polisen, så man kan säga att vi hade en otrolig tur.
När vi kom fram till Trondheim så frågade vi Buss chauffören om det gick några ”speciella” båtar till England.
-Ja, det går en i morgon kväll, det är en vän till mig som kör, jag kan nog se till att ni kommer med, här, ta mitt hem nummer och mitt mobil nummer utifall att ni behöver mig.
- Tack så väldigt mycket, du kanske inte vet det men du har förmodligen räddat våra liv.
- Tro mig, jag vet vad dom där dårarna i Sverige håller på med så jag blir bara glad om jag kan hjälpa till. Nöjet är helt på min sida.
- Okej, tusen tack vi kan aldrig återgälda dig för det du har gjort!
- Ja, ja ta bara hand om er nu, och stanna inne så mycket ni kan. Här. Här är ett bra vandrarhem försök att stanna där så mycket som möjligt och sedan ringer ni mig i kväll.
- Okej, då hörs vi i kväll då. Sa pappa och såg faktiskt lite gladd ut.
- Hej så länge, vi syns i morgon. Sa buss chauffören
- Ja, vi ringer, tack igen!
De gamla bussen försvann bort i all trafik. Jag undrade om vi kunde lita på busschauffören och skulle vi någonsin se den gamla bussen igen? Kanske skulle nästa fordon vi åker i vara en norsk polis bil.
Vandrarhemmet var ganska likt det första, men detta var byggt speciellt åt flyktingar. Det kändes overkligt att vi placerades in bland flyktingar, jag hade aldrig tänkt på oss som det.
Mamma packade upp maten, eller det som var kvar av den och slängde allt som var dåligt. Efter ett tag när alla duschat och satt på sig dom rensate kläder man hade så hjälptes vi åt att laga mat, vi var alla utsvultna.
Jag och Joel tog hand om disken så att mamma och pappa skulle kunna vila sig lite. Anton satt och tittade på norskt barnprogram. Jag såg hur Joel med längtandsfulla ögon tittade mot TV-n .
- Joel, du får gå och titta du också om du vill.
- Ja men klarar du dig själv då? Frågade Joel
- Ja då, gå nu!
När Joel och Anton sov så gick jag ut till mamma och pappa och satte mig bredvid dem. Vi sa ingenting bara tittade på varandra en lång stund. Till slut så log pappa och sa:
- Det ska nog ordna sig ska ni se, gå nu och lägg dig Elin.
- Mmm… vi syns i morgon , God natt.
Jag gav dom en varsin stor kram och gick sedan till min säng. Jag lade mig ner i sängen och drog en djup suck. Kanske skulle allt ordna sig i alla fall. Jag lade igen mina ögonlock och somnade strax därpå.
Jag vaknade nästa morgon av att solen lyste i mina ögon. Det kändes som om att allt äntligen skulle ordna sig. Hela dagen satt hela min familj och pratade om vad som hade hänt, vi släppte ut våra känslor för första gången på länge.
Vi var alla ändå ganska glada över att alla hade klarat sig Något vi inte fick glömma var att det inte var över än, men att det var inte långt kvar.

Den kvällen var nog den mest spännande kvällen i mitt liv. Jag har nog aldrig varit så nervös förut. .När klockan var 21:00 så kom samme buss chaufför förbi och tutade tre gånger utanför vandrarhemmet. Vi tackade personalen för allt dom hjälpt oss med och dom önskade oss lycka till.
- Skynda er, det är ganska bråttom. Sa busschauffören.
- Har du hört något nytt ifrån Sverige? Frågade pappa.
- Ja, det har tydligen blivit värre. Nu har Lars- Erik Adolfsson fått exakt som han vill, ni hade tur som hann lämna Sverige i tid.
Även om jag inte ville bli satt i fängelse och dödad så var det inte så att jag var glad att jag fått lämna Sverige. Jag längtade ju tillbaka. Men det jag längtade tillbaka till fanns inte kvar längre.
Vid båthamnen hade klockan blivit 00:35 så vi hade kört ganska länge. Vi ville tacka buss chauffören på något sätt, men han sa att det inte fanns tid till det nu utan att vi måste skynda oss ombord på båten.
Obemärkta smög vi över lastkajen men när vi nästan var framme vid båten hör vi hur nån ropar.
- Hej, ni där! Stanna!
Jag kände hur mitt hjärta stannade och det började inte att slå i gen förr än han sa:
- Ni är på väg till fel båt, den där båten ska till Island. Kom här i stället.
- Hur vet vi om vi kan lita på dig?
- Jag är en vän till Esikl Toureson, han som körde er.
Det fick räcka som bevis. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om vi inte litat på honom.
På båten luktade det fisk. Inte så konstigt eftersom det var en farkost som skulle frakta 10 000 kg torsk till England. Vi fick bo i en hytt som en pensionerad gammal sjöman bott i.
Lakanen luktade som det gör inne på toaletten när man tömmer kattlådan men av någon anledning kunde jag sova i alla fall.
Sent natten därpå lade vi till i en hamn nära NewCastle. Vi frågade sjömännen vart det fanns ett bra hotell eller vandrarhem. Dom berättade att det väntade en bil 20 m utanför hamnen som skulle ta oss till ett motell 3 mil utanför NewCastle.
När vi klev in genom dörren till vårt rum, 217. För första gången på länge fick vi sova i ett eget rum med separat dusch och toalett. Vi slängde alla kläder i tvätten och tog en varsin dusch, fikade och lade oss och sov.

Det tog ett tag men till slut så lyckades vi få tag i en lägenhet att hyra och mamma började att jobba. Det tog ett tag för pappa att få ett jobb. För mamma är det lite lättare eftersom hon är språklärare.
Jag, Joel och Anton började på samma skola och jag fick snabbt nya vänner, även om jag saknade alla därhemma oerhört mycket.
Efter 4 år vann vårt parti över ”NS” och vi kunde återvända hem. Jag lyckades söka upp mina gamla vänner och fortsatte att plugga till inredningsarkitekt. och vi kunde flytta hem till vårt gamla hus. Men det var en hel del arbete, Alla möbler var täckta med ett 10 cm tjockt dammlager och fönstren gick inte att öppna. Tjuvar hade tagit våran tv, stereo, dator, allting som hade något värde. Det fanns inte mycket kvar av vårt gamla liv så vi började ett nytt som med hjälp av min familj, snälla vänner och ett jämställt land blev värt att leva.

Att kunna återvända är något av det bästa som hänt i mitt liv.
Jag är nu 65 år och bor i Karlstad med min man och vår katt, Luna, som fick sitt namn efter båten vi hade när jag var barn . Jag tror inte att jag någonsin kommer att komma över det som hänt, fastän jag har lyckats bra i mitt liv. Jag är nöjd med mina insatser som att stödja flyktingar och hjälpa dem som har det svårt. Allt detta har tagit upp en stor del av mitt liv. Jag tog tiden från min familj och mig själv. Om jag skulle göra allt en gång till skulle jag inte ändra på något. All tid och kraft har varit värt det jag kämpar för.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Vägen till frihet, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.