Va fan??!

Han hade hoppat förut, det här skulle inte vara några som helst problem. Det var en ljus och frisk sommarmorgon och den påminde om den dagen för tre år sedan när han hade gjort sitt första tandemhopp. Nu hade han en egen utrustning, hoppcertifikat, nya vänner och ett nytt fritidsintresse som han tog på ett fanatiskt allvar. Det var hans allt! Det var hans dag och natt, det var hans tid och rum. Det var det bästa han visste.

Idag skulle han hoppa en formation med tre av klubbens andra medlemmar som han kände väl. Hoppet skulle de filma med en filmkamera fastmonterad på en av deltagarnas hjälmar.
Filmkameran hade han fått låna av sina föräldrar. Filmen skulle de sedan lägga ut på en extremsports hemsida där de var medlemmar sen ett år tillbaka.

Han tog en dusch och gjorde sig redo. På väg ut genom ytterdörren slog den varma fuktiga luften emot hans ansikte. På väg till bilen hörde han fåglarna kvittra. Han kände doften från blommorna och det oklippta gräset som han planerade att klippa samma eftermiddag. Hans begagnade bil fungerade trots körförbudet som den hade fått på sista besiktningen. Jag måste fixa det där i helgen tänkte han halvhögt för sig själv.

Det tog inte mer än 40 minuter till klubbhuset och gräsfältet som används både till start- och landningsbana. När han steg ur bilen var marken under hans fötter torr och sprucken. Här hade det inte regnat på ett par dagar. Det märktes även på gräset som var mer gyllenbrunt än grönt.

Väl framme vid den lilla stugan utmed den lilla stigen välkomnades han av sina vänner. För övrigt befann sig inga andra människor där förutom piloten. De tog en fika och pratade om saker som inträffat i helgen. De pratade om gamla minnen och om hur förväntansfulla de var inför hoppet. Planet stod redo på startbanan. De gjorde en sista check av sina packningar och piloten satte igång planet. Propellrarna började snurra runt runt, snabbare och snabbare. Planet surrade som ett stor mekaniskt bi. De fyra vännerna tog på sig sina dräkter, glasögon och packningar med fallskärmarna i. Därefter önskade de varandra lycka till och klev ombord.

När de hade klivit på planet började den genast rulla iväg längst startbanan. Hjulen rullade sedan snabbare och snabbare. Kraften gav till sist ett litet sug i magen. De lättade äntligen från moder jord. Planet steg sakta men säkert mot himmelens höjder. Luften blev tunnare och tunnare ju högre upp de kom. Vid 4000 meter skulle de hoppa av. Där var de tvungna att använda syrgasmask, så tunn var luften. Planet saktade så småningom in. Plötsligt gjorde piloten ett tecken åt dem. Det betydde att det var dags. Stunden var äntligen inne. Han reste sig från det kalla golvet och ställde sig vid öppning. Det blev genast kallare och vinden tog tag i hans nu fladdrande brallor.

De fyra vännerna ställde sig ganska tätt inpå varandra och släppte taget, en efter en.
De fyra flygande kropparna voltade ut genom dörröppningen för att sedan breda ut sig på mage med armar och ben upp i luften. Snabbt därefter började de söka sig mot varandra för att utföra de planerade formationerna. Först la han sig i mitten medan en av hans kompisar greppade sig fast vid hans vänstra ben. Den andra kompisen greppade samtidigt hans högra ben och den tredje höll ett stadigt grepp om hans händer. Det liknade ungefär Eiffeltornet. Sedan kopplade de sig samman till en kedja som blev fyrkantig, det gjorde de genom att lägga händerna på kompisen framförs fötter. Vilken underbar frihetskänsla.

Han tittade på sin svarta höjd mätare som han hade på sin vänsterarm. Den visade 1000 meter. Vid senast 800 meter skulle deras skärmar vara dragna. Alla började sakta glida ifrån varandra för att kunna veckla ut sina skärmar utan att krocka eller trassla in sig i varandra. Nu, det var nu han skulle dra. Mätaren stod på 800, han drog i handtaget. Det kändes som om alla andra hade tvärnitat i luften. Som om de hade landat mjukt och skönt på ett moln någonstans. Men det var inte de som hade stannat, det var hans skärm som aldrig ens hade kommigt ur ryggsäcken.

- VAD FAN?!! Tänkte han, vad händer? Ingen tid att tänka… ingen tid att förlora. Han drog skärm nummer två, reserven. När han insåg att inte den heller gav luft under vingarna för att landa mjukt och skönt på marken fick han panik. Ingen fallskärm från 4000 meters höjd! Nu var han bara inställd på en sak, att krossas mot marken och dö. Han såg de små, små, små husen, vägarna, åkrarna och bilarna bli allt större och större. Nu var han rädd. Han fick bilder i huvudet av alla sina nära och kära, från de bästa stunder i hans korta händelserika liv.

*** Två veckor senare står de tre vännerna hopbitet samlade på en vacker blomstrande kyrkogård. De tittar upp mot himlen och känner att han alltid kommer vara med dem för all framtid.
Det fruktansvärda hade inträffat. Han dog 24 år gammal en sommarförmiddag i mitten av juni.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.