Uppbrottet

Jag vänder mig om och tittar på huset som så länge varit mitt hem, i 15 år har jag bott här. Jag tänker tillbaka på de minnen jag har, från när pappa fanns, när jag och mamma var på semester i USA och jag träffade Jessie, olyckan, på hur mamma har förändrats sedan pappa dog. När jag öppnar grinden kommer mitt dåliga samvete över mig som en mörk skugga och jag tvekar, tänk vad mamma kommer att sakna mig. Vad ska hon göra utan mig? Jag som har tröstat henne när hon varit som mest deprimerad, som tog hand om henne när hon var sjuk av saknad efter pappa.

Det har gått fem år nu, sedan pappa dog i bilolyckan, han hade varit i Stockholm med jobbet och det snöa… De första åren hade vi det bra, mamma och jag. Men sedan när jag började i 8:an ändrades allt. Jag fick nya kompisar, började klä mig annorlunda, var ute hela nätterna, skaffade en äldre pojkvän, och de få gånger jag var hemma bråkade jag nästan alltid med mamma.
Jag som tidigare hade varit en av de duktigaste och ordentligaste i klassen, blev snabbt ett av ”de där problembarnen” som ingen ens försökte hjälpa. Så tillslut struntade jag helt i skolan, var nästan aldrig där.
Det gick så långt att de hade ett krismöte om mig med mamma och alla mina lärare, det var meningen att jag också skulle vara med, men jag brydde mig aldrig om att komma.
Min största dröm var att bli modell, och just den dagen hade jag bestämt träff med en man som hade en egen agentur. Han sa till mig att jag skulle passa perfekt som modell, med mina 175 cm, mitt långa ljusblonda hår och isblåögon.
Han försökte ta av mig tröjan, men då sparka jag honom, tog rullarna och försvann.
När jag kom hem den dagen, och mamma hade fått veta hur alvarligt allt detta igentigen var, slog hon till mig. Mamma slog till mig, jag blev helt paff, hon började gråta och sa att hon inte hade menat det och lovade att aldrig göra så igen. Senare på kvällen när jag tänkt igenom vad som hänt under dagen bestämde jag mig. Nästa dag ringde jag till Jessie och sa att jag skulle komma och hälsa på någon gång i nästa vecka. Jag sa aldrig att jag skulle stanna, stanna för alltid. När jag hade pratat med henne ringde jag och beställde en enkelbiljett till USA.
Men det med skolan och det med mamma var inte mina enda problem, veckan innan hade jag varit på ungdoms mottagningen, och då hade jag fått veta att jag var med barn. Jag hade blivit alldeles galen och gapat på sköterskan att hon var dum i huvudet och att hon skulle titta en gång till, hon gjorde som jag sa, men resultatet var det samma. ”Fan också!” tänkte jag, det måste vara Alex barn. Vi hade gjort slut för några dagar sedan, men jag visste att det hans barn, och där hade jag ytterligare en anledning till varför jag var tvungen att lämna tryggheten här och bege mig till det farliga livet i USA.

Men nu när jag väl står här, beredd att ta steget ut, brister det bara för mig och jag börjar gråta. Sakta rinner stora tårar ner över mina kinder. Jag vänder mig om en sista gång, innan jag springande skyndar mot flygbussen.
När jag väl sitter på bussen börjar jag tänka på min teddy björn. Jag fick den av pappa när jag fyllde fem år, sedan dess har jag tagit den med mig vart jag än åkt. Den var min maskot, men nu har jag lämnat den, lämnat den för alltid.
Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken, men klarar av att hålla tillbaka de. Då är jag framme.
När jag kommer in på Landvetter flygplats, hör jag att min flight ropas upp i högtalarna, jag skyndar mig att lämna in mitt bagage.
När jag ska gå in i planet tvekar jag igen, vänder mig om och tittar mig omkring, men jag har ju bestämt mig så med tårar i ögonen går jag in.
När jag hittat min plats och satt mig tänker jag på mitt rum, jag kommer aldrig mer att få se det. Kortet mamma tog på mig och pappa precis innan han dog, alla mina kläder, mina skivor, mitt fönster med den vackra utsikten, allt det jag nu har lämnat.
Jag tänker på barnet, mamma vet det inte, jag har inte sagt något. Hon som är så ordentlig skulle aldrig acceptera att jag att jag behöll mitt barn.
Nu är klockan 15.00, mamma kommer hem om ca 2 timmar. Då kommer hon få reda på det, att jag är borta, borta för alltid. Jag lämnade ett brev så att hon inte skulle undra allt för mycket, men jag skrev inte vart jag skulle.

Det kommer fram en flygvärdinna till mig, hon undrar vad jag vill ha att äta. Men jag svarar att jag inte är hungrig.
Bredvid mig sitter en liten pojke med sin mamma, pojken är rädd och gråter men hans mamma tröstar honom.
Då slår det mig att jag aldrig mer kommer att bli tröstad, aldrig mera kramad eller pussad, av någon som älskar mig så mycket som bara en mamma kan göra.
Jag kommer att tänka på barnet som finns inom mig, barnet som är bara mitt, som ingen kan ta ifrån mig.
Inne i mitt huvud bygger jag upp en drömvärld. Där jag och mitt barn kan leva utan några problem alls, där har vi allt vi behöver och är alltid glada och lyckliga. Där ger vi varandra den kärlek vi behöver, där är alla vänliga och bryr sig om varandra.
Det sprakar till i högtalarna, och jag vaknar upp ur mina underbara tankar. Det är en flygvärdinneröst, som vänligt ber oss att knäppa på oss säkerhetsbältena. När vi landar jublar alla och klappar händerna. Och när jag tar mina första trevande steg in i mitt nya liv, känner jag mig äntligen fri. Mina tankar ljusnar och jag känner en lättnad över att jag har klarat det. Och när jag går för att möta Jessie, vet jag att vi kommer att få det bra, jag och mitt ännu ofödda barn.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.