Tystat bröllop

Solen värmde starkt på invånarna i byn. De tre bröderna Brahim, Habib och Stayfo jobbade på fältet. Familjens åsna, som drog plogen, travade sakta fram genom den torra jorden. Brahim ropade på sina bröder.
- ”Jalla.. kom…. Vi tar en paus!!”. Bröderna lunkade sakta mot sin yngsta bror. Väl på plats under ett stort träd serverades det nyplockad vattenmelon, hemlagad vitost och nybakat, färskt bröd. Medan de svalkade av sig i skuggan, fick åsnan beta på det lilla gräs som växte vid trädet. Trots att Brahim var yngst av bröderna startade han diskussionen.
- ”Vad säger ni?? Ska vi gifta bort vår syster till grannens son eller inte?? Pappa funderade ju på det igår.” Stayfo tog av hatten, som han hade på huvudet och sneglade mot Brahim. Han sa ingenting men Brahim visste mycket väl vad Stayfo menade.
- ”Men varför ska inte jag bry mig??? Jag är också en av sönerna i familjen Haddodo.” Habib som annars brukar vara tyst, slutade äta och sa till Stayfo: – ”Vad säger du? Ska vi?” – ”Jag menar, han är ju snäll”, fyllde Brahim i medan han gav vattenmelonsskal till åsnan.
- ”Han hjälpte ju till i stallet förra veckan. En bra, ganska stadig och stabil kille.”, sa Habib.
Stayfo som fortfarande åt, sa inte någonting.
-”Men säg nåt då!!”, fnyste Habib.
Stayfo torkade sig om munnen.
- ”Nåå???”, sa Brahim nyfiken.
Stayfo tittade upp mot solen och sa med en snäv röst: – ”Varför inte?? Hon har blivit mogen och har inget mer att lära sig i hemmet.” Brahim fortsatte påträngande.
- ”Hur är det egentligen att vara gift??” Stayfo reste på sig och sa irriterande: – ”Den dagen du har planerat att gifta dig, först då kan du ställa frågan… Plocka nu!!!” Stayfo gick för att lossa på åsnan som fortfarande smaskade på skalen.
- ”Och skynda dig till fältet sen, vi behöver hjälp!!!”, ropade han mot Brahim.
Brahim och Habib satt fortfarande kvar, och innan Habib gick frågade Brahim honom: – ”Har du inte någon på gång??” Habib log och sa: – ”Den dagen jag vill gifta mig, då lovar jag att du är den förste som får veta… Plocka nu!!”

På bröllopsdagen hade alla roligt. Maten låg på borden, vinflaskorna var nästan tomma och musiken och dansen var i full gång. Det blev mörkt, men på bröllopet var det ingen som brydde sig. Folket blev mer och mer berusade och man tänkte inte så klart. Det var bara vuxna som dansade. Respekten för de äldre var väldigt stor i dessa trakter och Brahim hade stor respekt för sin äldsta broder Stayfo. Stayfo, som dansade i folkmassan, såg honom i ögonen och Brahim förstod. Någon var tvungen att mata djuren i stallet och ingen ville gå ifrån den stora festen. Brahim var tvungen att gå. Det var hans sätt att visa vördnad och respekt för sin äldre bror.
- ”Jag tror att jag går till stallet och ser till åsnan”, sa Brahim till Habib med en liten suck.
- ”Bra idé!!”, sa Habib och åt vidare på sitt grillspett.
Brahim gick mot stallet och ljudet från den dånande festen avlägsnade sig allt mer och mer. Det var mörkt och trots att Brahim bara var 14 år, var han väldigt rädd. Han var inte van vid att vara ute så här sent på natten, men nog var han tvungen, bara för att göra sin plikt. Men för att förtränga rädslan började Brahim fantisera hur han skulle ha det när han blev stor. Han skulle ha en fin fru och många barn, stor och bördig mark, pengar så att han kunde köpa vad han ville och ett jättestort hus nära familjen. Väl framme vid stallet kvicknade Brahim till. Han såg att någon var där inne, men han kunde inte se vem.
- ”Tänk om det är en turk, dom hatade ju oss kristna assyrier i Midyat”, gick det som en blixt i huvudet på honom medan hans hjärta började klappa snabbare.
- ”Hallååå… vem är där???”, frågade Brahim med klar röst.
Eftersom Stayfo aldrig brukade svara så tänkte Brahim att han ändå kommit till stallet.
- ”Är det du Stay…..” Det var inte Stayfo, istället var det en man som försökte lossa på åsnan. Han såg att han hade en kniv som han försökte slita loss tyglarna på åsnan med. Brahims ansikte började blekna och han tog ett par steg bakåt. Mannen riktade kniven mot honom och rädslan hade nu förvandlats till skräck och Brahims hjärta började slå fortare och han fick svårt att andas.
- ”T… ta åsnan…. Ta åsnan men låt mig gå!!”, stammade Brahim chockad.
Rövaren höll kniven stadigt i handen och gick mot honom. Brahim såg knivbladet blänka från den lilla fotogenlampan som lyste i taket. Han insåg att detta kunde vara hans sista stund i livet. Brahim som fortfarande var vettskrämd vände sig om för att springa. I samma ögonblick flög rövaren på honom och tog sin kniv och skar upp halsen på honom.

Brahims ögon stirrade rakt ut. Han stirrade mot bröllopet. Det var skratt, dans, sång och musik, och ingen anade någonting. Han ville skrika men det gick inte. Han ville att någon skulle se honom, men ingen ville. Han ville att någon skulle se hans ögon, men ingen gjorde det. I dessa ögon, som drömt om att få leva ett liv med skönhet, respekt och kärlek, kunde man se att Brahim hade mycket kvar att leva för. Rövaren släppte Brahim. Han föll ihop som en säck och dog omedelbart. Brahims ögon stirrade fortfarande mot bröllopet medan blodet forsade fram. Runt hans hals hade nu bildats en pöl av blod. Rövaren släppte kniven som han höll i den blodiga handen och sprang sin väg.

Habib, som var på bröllopsfesten, undrade varför hans bror inte kommit tillbaka. Han gick med snabba steg mot stallet för att se sin bror sköta om åsnan. Men en skräckslagen syn mötte honom, han såg sin bror ligga i en stor pöl av blod. En iskall vind svepte tag om ryggen på honom och han blev som förstenad. Han ville inte tro sina ögon. Habib blev kritvit, kall och andfådd. Han visste inte vad han skulle göra. Skulle han lyfta upp sin bror eller skulle han springa efter hjälp?? Innerst inne visste Habib att Brahim var död och ingenting kunde göras för att få liv i honom igen. Sakta kände han hur en explosion skedde i kroppen och han tog ett stadigt grepp om sitt hår och tårarna kom fram.

Flämtande sprang han mot bröllopet skrikande för full hals: – ”O Brahim ktil…. Brahim har blivit mördad”. Musiken tystnade, dansen upphörde och skratten tystnade. I mitten stod Stayfo, dansande med sin syster Ferida på just hennes bröllopsdag. Han ville inte tro sina ögon. Habib sprang mot Stayfo och la sig på knä och skrek ut med luften han hade kvar i lungorna: – ”HAN ÄR DÖD…. TURKARNA…. TURKARNA HAR MÖRDAT MIN BROR!!!”

Året var 1974 och familjen var tvungen att fly. Fly undan från förtryck och förföljelse. Stayfo flyttade till Tyskland och började jobba i fabrik. Det var stor efterfrågan på arbetare i Tyskland vid den tiden.

Året efter befann sig resten av familjen i en flyktingförläggning i Södertälje. Vad hade de för val?

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Tystat bröllop, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.