Smärta

Petra känner blickarna omkring sig när hon kysser Zabine. De står utanför sjukhuset, Zabine skall in på strålbehandling för sin leukemi. Besöken har börjat komma allt oftare och Petra blir mer nervös och rädd för varje gång.
Zabine drar sig undan lite, ser in i Petras ögon. De är glansiga av tårar. Zabine kramar om henne, och de skiljs åt.
När Petra kommer för att köra hem Zabine ser hon att hon ser trött och ledsen ut. Hon tittar upp och säger: – Jag har pratat med doktorn. De vill att jag skall läggas in på sjukhuset.
- Va? Hur länge då? – Tills jag mår bättre. Jag blir inlagd imorgon.
- Jaha… Petra vet inte riktigt vad hon skall säga.
- Får jag komma och hälsa på dig då? Zabine svarar att hon inte är säker. De sätter sig på mopeden och åker hemåt. När de kör förbi den stora eken börjar hon tänka, minnas hur det brukade vara, innan man började nämna Zabine och cancer i samma mening. De brukade springa och bada, gå runt på stan och shoppa och åka moped på klipporna vid skogen. Zabine slår till Petra på axeln så att hon rycker till.
- E du döv eller? Jag pratar ju med dig, säger hon surt. Petra hade nog varit lite halvdöv, Zabine hade visst pratat på ganska länge.
- Skall du med ut ikväll eller? – Nej, det skall inte du heller! Hur många gånger har inte doktorn sagt att du inte får dricka? – Aargh! Du är min flickvän, inte min morsa Petra! Man kan väl fan gå på krogen utan att dricka.
- Du får ju inte dansa heller, säger Petra kort.
- Skit samma, vad kan hända liksom! – Du kan dö Zabine, nar skall du inse det? Du är sjuk, du har ju cancer för guds skull! Det blir tyst. Petra hinner inte ens sakta ner framför Zabines hus förrän hon är på väg in genom dörren.
Petra kör vidare. Hon är rasande, men har samtidigt jätte dåligt samvete. Hon vet ju inte hur det är att vara dödligt sjuk, att inte ha någon frihet. När hon kommer hem slänger hon sig på telefonen för att ringa Zabine, för att säga förlåt. Zabines pappa Erik svarar, men han trodde att Zabine var hemma hos Petra. Hon blir livrädd och lägger på. Hon kastar sig sedan på mopeden med bilden framför ögonen av Zabine hängande livlös i hennes armar. Petra kör med gasen i botten till deras favoritställe, Neptune. På vägen in blir hon stoppad av vakten som ber om id-kort. Hon börjar leta i handväskan och blir förtvivlad när hon inser att det ligger kvar på hallbänken.
- Kom igen, min tjej är ju där inne! Ber Petra.
- och varför skulle det övertala mig? Frågar vakten kallt.
- Men, hon är ju sjuk, hon får inte… Vakten ser hur förtvivlad hon är och släpper in henne. Petra går in och spejar över dansgolvet. Hon rusar fram till baren där hon ser en mörk gestalt med huvudet på bardisken
- Zabine.
Petra börjar höra sämre, hon blir snurrig och hennes ben viker sig under henne. Hon hör något om en ambulans som är på väg, och tänker direkt att den skall hämta Zabine, den kan rädda henne. Men så känner hon händer som lyfter henne upp på en bår; ambulansen är till henne. Hon sätter sig upp och skriker – Nej! Sedan svimmar hon igen.
Andra gången hon vaknar ligger hon i en sjukhussäng. Nu känner hon sig piggare.
- Är Zabine här? Frågar hon direkt.
Men hon vet att de inte har en aning om vem det är. När hon berättat om Zabine kör en ambulans ut från sjukhusparkeringen, men det är för sent.
Zabine är redan död.
 

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.