Ögat

Det var en mörk lördags kväll i november, en kväll som ingen annan… De tre 14 åriga vännerna Jill, Matthew och Judy stod utanför den hemskaste gården i hela stan. En ljummen höstbris blåste över Jills ansikte. ”Varför gick jag med på Mathews dumma ide?” tänkte Jill. Hon tog tag i Judy, som var hennes bästa vän, och kollade Mathew, pojkvännen, djupt i ögonen.
Dom började att sakta gå upp mot det övergivna husets grind, Mathew tryckte upp den och det knakade spöklikt.
-Är ni säkra på att ni vill? sa Mathew.
-Ja för femtioelfte gången…Vi är helt säkra, sa Judy.
-Men…jag är lite osäker, tänk om det händer något? sa Jill. Tänk om det är nån som bor där?
-Ge dig nu, Jill! Sa Judy.
Alla gick i armkrok upp till det mörka, otäcka huset.

När dom kom in i huset så fick alla en chock. Ingen hade trott att ett sådant hus kunde vara så fint inuti. Dom gick omkring i husets undre del och märkte att det inte var så hemskt som de trodde att huset skulle vara. Det var faktiskt ganska hemtrevligt. I ledstången upp till andra våningen var snidad till olika trä skulpturer. Mathew kände försiktigt på dom och brast ut i skratt.
-Vad är det, Matthew? frågade Judy irriterat.
-Vi som var så rädda för att komma hit, och det här huset skulle ju inte skrämma en myra! sa Matthew.
-Kom igen nu, vi går upp, sa Jill.

När dom kom upp så hittade dom ett gammalt och dammigt piano, som säkert hade stått där i flera hundra år. Jill satte sig ner och kände med fingrarna över dom dammiga tangenterna. Medan Judy och Matthew kollade in de andra rummen så började Jill att spela. Hon spelade så dammet flög och hon fick en underlig känsla av att pianot tyckte om henne, att pianot hade känslor…”Underligt” tyckte Jill när hon sedan reste sig. ”Tänk om pianot vill mig någonting?”

Dom drog ut sovsäckarna och lade dom på golvet. Matthew storm trivdes i det stora, gamla huset. Jill däremot trodde att det var någonting som inte stod rätt till och ville fara därifrån med en gång, men det kändes som om nån höll henne kvar. Judy satt och spelade gameboy och var bara där för att hon skulle visa Matthew att hon visst vågade sova där en natt.
Matthew gick fram till Jill och höll om henne. Han viskade i hennes öra:
-Är det något som är fel? Vill du att vi ska gå?
-Nej, jag är bara lite nervös, sa Jill
-Du behöver inte vara det, vi ska nog klara en natt här utan att behöva vara rädda, sa han och kysste henne.
-Förlåt om jag stör er två turturduvor, men jag tycker att vi borde hitta på något som jag också kan vara med på, sa Judy med ett leende.
-Jaja…mumlade Matthew och tog tag i Jills hand. Vi kan ju gå en sväng på gården kanske?
-Ja, det är en bra ide, sa Jill.
-Visst, sa Judy med en ton av avsmak.

Ute var det kallt och ruskigt. Jill tog tag i Matthews arm och kramade den hårt. Hon ville inte visa att hon inte tyckte om den här idén, så hon rätade på ryggen och pressade fram ett leende. Hon tittade på Judy som inte verkade särskilt oroad. Sedan tittade hon på Matthew som var väldigt glad av någon anledning. Jill frågade:
-Varför är du så glad?
-Varför skulle jag inte vara det? Sa Matthew. Jag ska sova över i ett underbart hus med en underbar flickvän och kompis!
-Jo, det har du nog rätt i, sa Jill.
Dom gick omkring i den stora trädgården bland vissnade buskar och löv lösa träd. Gården var stor men dom gick nära huset i alla fall, Jill visste att alla var lite rädda för att gå längre bort men hon visste inte varför… Det var bara en känsla.

När dom kom in igen så var klockan 23.00 och alla var utmattade efter promenaden, även fast vi bara gick runt huset ett par gånger. Det var antagligen för att vi hade spänt oss hela tiden. När dom kom upp för trappan så tittade Jill sorgset på pianot. ”Jag vet att den vill mig något…men vad?”
-Vad står du och drömmer om, Jill? frågade Judy. Du ser ledsen ut, har det hänt någonting?
-Nej, jag är bara lite trött bara, svarade Jill och gick iväg mot rummet där dom skulle sova.
När hon kom in så satt Matthew och spelade gameboy. Hon kollade på honom och log. Han var så himla gullig ibland och brydde sig jämt om henne, hon kände sig som den lyckligaste flickvännen i världen.
-Nu får du ta och gå ut, sa hon med ett leende.
-Ja, jag går och byter om i nästa rum, sa Matthew och gick.
-Åh, tänk om jag hade en pojkvän som du har, Jill, sa Judy drömmande.
-Lugn, han kommer så småningom, sa Jill lugnt medan hon drog på sig sitt nattlinne.
-Jag hoppas att du har rätt, sa Judy med en suck.
-Får jag komma in nu? frågade Matthew försiktigt.
-Jodå, kom in nu, sa Jill.

Senare så låg alla i sina sovsäckar och tisslade och tasslade. Plötsligt så hörde dom ett konstigt ljud nerifrån. Alla stannade upp och lyssnade.
-Vad var det? viskade alla i mun på varandra.
-Vi går och kollar, föreslog Judy.
-Nej! Aldrig i min värld! Tänk om det är något hemskt där? sa Jill förskräckt.
-Jag och Judy går ner och kollar, för jag tänker inte somna om utan att veta vad som är där nere, sa Matthew.
Judy och Matthew reste sig, men när dom var vid dörren så rusade Jill upp ur sovsäcken och tog tag i Matthews arm.
Dom stegade ner i den knakande trappan, när dom kom ner så såg dom bara en nervält kruka.

Senare så låg dom där i sina sovsäckar och pratade om händelsen.
-Jag tror att det var en katt, sa Judy.
-Men tänk om det var något annat? sa Matthew och höll om Jill.
-Nu får vi väl hoppas att det var en katt eller nått… sa Jill.
-Nä, nu är jag för trött för att vara rädd, nu ska jag sova! sa Matthew.
-Okej, jag är också ganska trött, sa Judy.
Judy lade sig ner och somnade nästan med en gång, Matthew också, men Jill låg vaken och var väldigt rädd. Tillslut somnade hon och sov väldigt sött.

Judy vaknade på natten av att hon hade krupit ut från sovsäcken och låg på golvet. Hon suckade för sig själv och skakade till sovsäcken. Hon stannade till och stirrade mot dörren som sakta öppnades…
-Jill…..J…Jill… stammade Judy.
-Mmm, låt mig sova! mumlade Jill.
Jill öppnade ögonen och såg samma sak som Judy, ett stort öga som liksom flöt i luften. Judy tog tag i Jills hand och sparkade till Matthew.
-Vakna! väste Jill mellan tänderna.
-Vad är det? Sa Matthew sömnigt.
-Shh! Kolla! viskade Judy.
-Gode gud, rädda oss, mumlade Matthew.

Där stod de tre vännerna och höll varandra i händerna. Judy gick sakta steg för steg mot det svävande ögat. Ögat blinkade till och Judy backade tillbaka till sina vänner. Nu kom ögat närmre och blinkade nyfiket mot dom. Det svävade runt dom och plötsligt kändes allt mycket bättre. Den iskalla stämningen var borta och Matthew log mot ögat och försökte ta i det.
Då kollade ögat rakt in i Judys ögon och hon blev som förtrollad.
Ögat backade och for som en blixt iväg och ut genom dörren.
-Oj! Jag har aldrig varit så rädd! utbrast Jill efter några sekunder.
-Jag med, men är det ett spökes öga eller är det bara ett öga? sa matthew.
-Jag vet inte vad ni tycker, men jag är för rädd för att sova, sa Jill.
-Jag med, sa Matthew med en suck.
Men det var något underligt över Judy, för hon låg redan i sin sovsäck och sov. Matthew och Jill lade sig på sovsäckarna och pratade om allt mellan himmel och jord medans Judy sov som en gris.

Efter 2 timmar så satt Jill och Matthew fortfarande och pratade. Då märkte dom att Judy rörde sig ovanligt mycket.
-Hon drömmer säkert, sa Matthew.
-Är dy säker? För hon rör sig VÄLDIGT mycket! sa Jill oroat.
-Mmm…åhh…må..ste..döda……måste döda, mumlade Judy.
-Jag är rädd Matthew! halv ropade Jill.
-Ta det lugnt, mumlade Matthew och klämde Jills hand.
Plötsligt så satte sig Judy upp och kollade mot fönstret. Jill skrek och Matthew drog Jill mot hörnet i rummet. Judy gick fram mot fönstret och medan hon mumlade ”måste döda”. Jill och Matthew kollade skräckslaget på när deras vän vände sig om och kollade dom i ögonen. ”Hon har gröna ögon!” tänkte både Matthew och Jill.
-Hej kära vänner, sa Judy med ett elakt leende.
-V… vad gör du, Judy? sa Jill.
-Vad jag gör? Du menar vad DU gör! sa Judy med ett elakt skratt.
-Låt henne vara, sa Matthew och ställde sig framför Jill. Vad är det du håller på med!? Det blev alldeles tyst när ögat trädde fram ur dunklet.
Judy gick fram till ögat och den lade sig i handen på henne. Judys röst blev mörk och vass, hennes hand klämde ögat hårt och hon började tala.
-Ni skulle aldrig ha kommit hit, hördes en röst som Jill visste inte var Judys.
-Vadå? Vad har vi gjort? undrade Matthew.
-Ni skulle aldrig ha kommit hit och väckt en ensam själ! väste en röst ur Judys mun. Jag har levt här länge och uppskattar inte besök.
-Vem är du? Vi vill inget ont! sa Jill skrämt.
-Lämna huset innan det är försent! Ropade Judys rikriga röst men blev nerpressad av vålnaden inom henne.
-Judy, hör du oss? frågade Matthew.
-Hon är i mitt våld, ni kommer inte att kunna ta henne härifrån! väste rösten och fick Judy att peka på pianot. Ni rörde pianot, och nu ska ni få ert straff!
-Aldrig! skrek Jill och hoppade fram mot ögat som låg i Judys hand. Hon slog till ögat som tittade skrämt på henne. Jill försökte få Judy att släppa taget om ögat genom att dra i hennes fingrar, och rösten skrek till och slog bort Jill från handen med Judys andra hand. Matthew tog ett språng fram till Judy och hjälpte Jill att få bort ögat från Judys hand. Nu var ögat chanslöst, Jill och Matthew drog och slet tills ögat for ur handen på Judy. Nu snabbt som ögat tog Jill och Matthew tag i Judy och sprang ut från huset, ut från gården och dom stannade inte förrän dom kom till stan.

-Nu är allt bra igen, Judy, sa Jill där dom satt på en hamburgerbar i stan.
Judy skakade av rädsla och försökte ta en tugga av hamburgaren hon hade i handen. Vännerna var fortfarande chockade för det är inte varje dag som man möter ett spöke!
-Lova mig att ni aldrig går tillbaka, sa Judy med darr på rösten.
-Ja, vi ska aldrig gå tillbaka, sa Matthew.
-Mm… Jag har aldrig varit så rädd förut! sa Jill med mat fulla munnen.
-Ska vi berätta för andra människor om händelsen? frågade Judy.
-Nej, jag tror att det bara skulle var fler människor som skulle besöka huset, och vi vill väl inte att spöket ska tycka att det är vårt fel! sa Matthew. Dessutom så skulle säkert alla som besöker gården bli skadade… kanske blir dom mentalt skadade…
-Han har rätt, vi berättar det inte för någon! sa Jill.

Idag är Matthew gift med Jill och dom har tre barn. Judy uppförde sig konstigt efter händelsen och blev mentalt sjuk. Flera mord begicks i området där Jill, Judy och Matthew bodde och polisen tror att det är Judy som är skyldig. Senare när Judy var 18 försvann hon spårlöst och ingen har sett henne sen dess. Jill och Matthew tror att det beror på deras upplevelse med ögat har gjort Judy till den hon är idag, om hon finns nu…

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Ögat, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.