Novell

Jag bor på Björkvägen 4a. Kan man tänka sig något mer ooriginellt? I ett vitt radhus, som ligger i ett vitt radhusområde. Där heter alla vägar någonting med träd, Björkvägen, Granvägen, Envägen… Dessutom heter jag Sara. Sara Johansson, så otroligt genomtråkigt. Det är pappas fel. Han heter själv Björn Johansson, hans fru heter Maja och deras son Jakob. Vi är alla blonda och blåögda, utom Jakob som har brunt hår. En typisk svensk kärnfamilj, enormt omysigt, ocoolt och ointernationellt.

För två veckor sedan åkte jag för att hälsa på min mamma. Jag hade inte träffat henne på fem år, då var jag elva. Mycket hade hänt med mig sedan dess och förmodligen med mamma med. Då, för fem år sen, flyttade hon till New York. Jag hade så gärna velat flytta med, men jag fick inte. Inte för pappa, för släkten, inte för mina kompisar och inte för mamma. Hon lovade att ja skulle få komma och hälsa på ofta, men såklart blev det ingenting av det. Pappa sa att mamma hade kommit in i en ny period i livet och att hon behövde tid på sig att vänja sig vid det. Som om det skulle göra mig gladare.

När jag äntligen kom fram till New Yorks flygplats såg jag min mamma direkt, men något var nytt. Det tog ett tag för mig att komma på att det blonda håret var borta och alla de lite hängiga urtvättade kläderna också. Hon var smal, hon hade färgat håret mörkbrunt nästan svart och hon utstrålade glädje. Den mamma som jag kommer ihåg var en mamma med händerna fulla. Men det här är en ung kvinna, all hennes mammighet hade försvunnit och hon hade en helt ny utstrålning. Jag gillade det. Mamma heter Margareta, hon är en väldigt söt kvinna, eller flicka kanske man kan säga. Hon är bara 32 år. Kort är hon, som jag, och har ett vackert ansikte med mjuka former och snälla blå ögon. Hon hade på sig en moderiktig brun volangkjol, ett långt vitt linne och ett brett skärp. Långa halsband, håret slarvigt uppsatt i en hästsvans och solglasögon på det. Hon såg ut som en fotomodell. Jag kom i en tight vit tröja och jeans, helt fel mode tydligen. Mamma blev jätteglad av att se mig. Hon sprang fram och kramade mig länge. Trots att det har gått sex år sedan sist kände jag igen lukten, tuggummi, tandkräm och schampo. Jag kände mig liten igen, enda tills hon släppte mig. Jag slappnade av och började plötsligt se mig om. Flygplatsen i New York var verkligen något man kan skryta med att man har sett. Ljudnivån var öronbedövande och storleken är obeskrivlig. Folk sprang och skrek, letade efter väskor, barn ropade på sina föräldrar och det låg lite panik i luften.

Jag och mamma tog en gul taxi till hennes lägenhet. Hon bor i en liten etta på Manhattan. Förut bodde hon med oss i ett vitt radhus. Jag hade aldrig varit i New York förut, inte USA över huvud taget. Mamma hade försökt beskriva hur det såg ut med bara gula taxibilar på vägarna och skyskrapor men när jag såg det själv förstod jag att det inte kan ha varit lätt. Det luktde annorlunda och värmen kändes som en alldeles för tight tröja som bara försökte krama sönder en. I varannan uppgång satt en hemlös och tiggde eller drack öl. Även i mammas. Först säkert inne i hennes lägenhet kunde jag slappna av på riktigt. Det måste ha varit den minsta lägenhet som jag någonsin sett, men ändå sa mamma att den var ovanligt stor för att vara en etta. Det hade till och med en liten hall sa hon. Det trodde jag alla lägenheter hade, dessutom kunde man knappast kalla rummet man kom in i en hall. Trots den lilla ytan kändes den väldigt hemtrevlig och den luktade mamma. Jag packade upp lite, vi bäddade i soffan och drack coca-cola. Jag var trött efter tidsskillnaden så mamma frågade om jag ville sova. Såklart jag inte ville sova. Jag ville ut och lära mig att leva i New York.

Vi gick och åt middag på en mysig restaurang som luktade curry. De låg filtar och kuddar på varje ställe det fick plats på och tak, golv och väggar var mörka. Jag har aldrig ätit något så gott i hela mitt liv. När vi avslutat måltiden struntade vi i taxin och promenerade hem. Bara det var en upplevelse. Trots den otroliga hettan och allt folket på vägarna var det skönt. Det kändes som om det bara var vi där. Mamma sa att hon var glad att jag äntligen var där, jag höll med. Vi pratade mycket. Mamma berättade om sitt liv i New York. Han hade varit förlovad en gång, men det tog slut. Rann ut i sanden sa hon, men jag tror att det hände något annat. Något som jag nog aldrig kommer att få reda på. Hon pratade om hur mycket hon hade saknat oss och pappa också. Hon tänkte ofta på honom och hans nya familj och hon var glad för hans skull sa hon. Jag blev glad av att höra det. Mamma sa att hon hade fått många nya kompisar. En av hennes bästa kompisar hette Sarah, fast med h på slutet. Hon berättade att hon och Sarah var bästa vänner men en period hade de druckit alldeles för mycket och det slutade med att hon ett natt fick åka in till akuten. Det gjorde mig lite sorgsen, men ändå glad att hon vågade berätta det för mig. Hon undrade hur jag har hade haft det. Jag medgav att jag också druckit lite för mycket under en period, men att jag slutat med det nu. Hon sa att det var bra, både att jag druckit och att jag slutat. Mamma tror att man lär sig av sina misstag så därför ska man försöka göra så mycket fel som man kan under sin livstid. Jag berättade om min klass, om mina vänner och min pojkvän som det tagit slut med. Vi pratade på som om vi var gamla vänner och skrattade så högt att folk vände sig om och tittade på oss. Mamma undrande på svenska om de var onormalt att en mamma och ett barn skrattar.

Några dagar senare hade vi en heldag på stan. En sådan dag som jag så många gånger saknat. Vi gick i affärer, stämningen var uppsluppen och jag mådde jättebra. Mamma var så rolig att handla med. Hon köpte jättemycket fina saker till mig och hon visste precis vad som passade mig, vilka färger och vilka storlekar. Hon förklarade det med att hon hade jobbat i en klädaffär. Vi köpte lunch och gick och satte oss i Central Park. Central Park var verkligen vackert. Allting var grönt, det fanns inte en död kvist. Man hörde fågelkvitter och det luktade blommor, fastän det låg mitt i New York. Efter lunchen gick vi till en skönhetssalong. Det var i alla fall så hon förklarade det. Den låg i utkanten av centrala New York. Jag klippte mig och färgade håret. Brunt faktiskt, men inte så mörkt som mamma. De fixade mina naglar och noppade ögonbrynen. Jag tog till och med hål i öronen. Två i det högra och ett i det vänstra. Det var jätteroligt, man kände sig som en ny människa. Mamma lärde mig att göra olika häftiga frisyrer på mig själv och lärde mig hur man skulle sminka sig för att få fram rätt färger och annat häftigt. Tillslut såg vi nästan ut som syskon. Många skulle ha gjort allt för att det inte skulle bli så, men jag blev bara glad.

Vi träffade mammas kompisar också. Jag visste att mina kompisar hemma brukade skämmas över sina mammor och deras väninnor, men det gjorde inte jag. Tvärtom. De kallade henne för Maggie. Det skulle jag nog också gjort, om hon inte hade varit min mamma såklart. De sa att vi var lika och berömde mig för min engelska. En av dem hade en son i samma ålder som jag. Han var mycket trevlig och jag fick hans e-mail, om jag lovade att skriva.

När jag hade varit hos mamma i två veckor var de dags att lämna paradiset för att återgå till vardagen. Men allt var inte likadant som när jag åkte. Jag hade förändrats mycket. Tänk att två veckor kan påverka en person som lever i flera tusen veckor så mycket. Jag kände mig i alla fall som en helt annan person när jag kom hem. Mina vänner och min familj trodde inte sina ögon när de mötte mig på Arlanda, eftersom de så själva ut som när jag hade lämnat dem för två evighetslånga veckor sedan.
Så nu är det bara att återgå till mitt enormt omysiga, ocoola och ointernationella liv i mitt oorginella hus på Björkvägen 4a i Stockholm.

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.